Mycket är bra med USA. Det finns goda burgare, bra basketspelare och Beyonce. Men så finns också denna filmgenre, - Hyllningsdokumentären. Här är den dessutom över tre timmar lång. Det är en massa skådespelare varav några aldrig jobbat med Cassavettes som liksom bara "He's soo great, such a awesome filmmaker", "He's a great person, a great lover and a fantastic humanitarian" och "He only cared for people and art".
Några saker var dock lite intressanta...:
- I Faces så spelades varja tagning in enormt antal gånger, där varje tagning skulle lekas fram på olika sätt, och det är säkert den inställningen - att alltid få fram tagningar med max liv och energi som gör att filmerna ibland blir lite överbelastade
- I Woman under the influence så slår han Lynn Carlin i ansiktet för att locka fram känsla vilket hon verkade minnas med ganska goda känslor (han tyckte om att jobba med amatörer så jag antar att det kan vara svårt för dom att fejka fram känslor) . Han brukade också tafsa hennes rumpa så jag antar att han är glad att han inte var med om Meetoo...
- När skådisarna skulle ha kul så berättade de sina drömmar för varandra vilket är spännande, för jag trodde att alla i hela världen tyckte att drömberättande var aptråkigt.
 |
| A Constant Bore |
Man får inte göra sådana här filmer 3.20 lång, det är ett brott mot cineastisk etikett. Det är så lätt att klippa här dessutom, om man bara tog bort alla som bara säger att han är "Great!" så har man kanske 45 minuter av intressant film. Skam över Kiselyak över denna meningslösa evighetsmaskin.
Dessutom fanns det många områden som liksom hoppades över som hans sista film (Big Trouble), hans manusprocess eller eventuella inspirationskällor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar