Precis som Ingmar Bergman i fiaskot För att inte tala om alla dessa kvinnor verkar Renoir tycka att färgfilm inte bara är färg utan ett spektakel. Nu fick han ju dessutom med Ingrid Bergman i ensemblen som spelar polsk prinsessa (hennes dialekt är ju ganska kraftig och man kan inte riktigt veta vad som var med flit och vad som var hennes bristfälliga skolfranska.) Men filmen är ett spektakel, alla pratar högt och livligt, det är känslor och hela färgpaletten syns i nästan varje bild.
Annars är Ingrid Bergman verkligen stjärnan i filmen, hon liksom glänser och alla bara smälter när hon lägger sin varma blick på dom. Men allt kom inte till henne automatiskt. Jag såg ett kort klippet då hon får pris på Berns några år tidigare (på filmarkivet- http://www.filmarkivet.se/movies/med-ingrid-bergman-pa-berns/) Och hon går liksom in i rummet som en vanlig människa som ser ganska vanlig ut-.
"A star is not born, its made" som någon vis typ sade. Vem som sade det är omöjligt att reda ut då en viss Bradley-Cooper-film har tagit över alla googlesvar på frågor om födda stjärnor. Men i Elena et les hommes är Ingrid i snyggt smink, snyggt hår och fantastiska kläder och det gör ju sitt till...
 |
| Härlig klänning |
 |
| Djur kan ha blivit skadade i denna produktion |
Tyvärr handlar filmen om att Ingrid försöker få en general att att ta makten över landet, lite oklart varför. Jag förväntade mig någon twist på slutet som att hon var spion eller lömsk men nej, det är helt enkelt bara en militärdiktatur som Frankrike behöver. Renoir comittar sig dock inte till att göra en politisk thriller utan hela nationella oron bara mullrar lite hemtrevligt i bakgrunden.
Så varför är den med, för att Bergman, Marais och Renoir tillsammans uppfyller ett filmhistoriskt kapital som säkert gör en del intresserade. Själv kan jag tycka att de kan satsa på något roligare av mer okända än att gräva ner i Renoirs/Kurosawas djupaste hörn för att få fram något som de stora genierna legat bakom.
Thank you, next.
Så varför är den med, för att Bergman, Marais och Renoir tillsammans uppfyller ett filmhistoriskt kapital som säkert gör en del intresserade. Själv kan jag tycka att de kan satsa på något roligare av mer okända än att gräva ner i Renoirs/Kurosawas djupaste hörn för att få fram något som de stora genierna legat bakom.
Thank you, next.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar