Äntligen har barnen växt upp så man slipper alla dubbade barnprogram där alla karaktärerna hela tiden lite gällt skrikpratar varje replik. Trodde jag- tills jag fick se Faces. Alla är fulla hela tiden och om en fylla går igenom flera faser så är dessutom alla karaktärerna i stupfull-men-innan-illamåendefasen.
Ibland stöter man på dom i tunnelbanan, skräniga typer som säkert har kul själva men som egentligen bara är rätt så störiga för sin omvärld, i synnerhet om man är nykter själv (Man kanske ska vara full när man tittar på Faces?). Men Filmfrommen din moralist, måste alla filmer bara ha trevliga karaktärer som pratar med behaglig stämma? Svaret är nix- men det är ju kul att om folk är dyngfulla att man får någon mer kontext än bara jobbigt svammel och Carpe diem bonding.
Ivarjefall så snurrar filmen längst Richard (John Marley) som är en 47 årig man som är full, och är hemma hos en kvinna(Gena Rowlands) som kan vara prostituerad light, han stojar med sin kompis som är full. De springer och skriker. Senare går han hem och stojar med sin fru, skriker och berättar ordvitsar, sedan blir han nykter i 20 sekunder och vill skilja sig. Sista delen handlar om att han är full med den prostituerade kvinnan igen och bråkar med några andra fulla snubbar som är där. Hans fru blev också full och låg med en kille med härligt hår(Seymour Cassel). På slutet är dom lite fulla och ledsna.
 |
| Han ska vara 47 vilket kändes lite konstigt |
 |
| Hon är full |
Men ja, jag fattar. På sextiotalet i USA var filmerna putsade och släta. Människorna vara exceptionella och charmiga och då var det säkert fräscht att se vanliga medelklass alkisar som man kanske aldrig hade sett innan? Den fria formen gör också att det ibland blir fina blickar, och stilen med många närbilder ger också en intimitet med karaktärerna. Jag orkar dock inte se den här igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar