#384 Vengeance is mine

Vengeance is mine eller 復讐するは我にあり, 1979. Regi av Shôhei Imamura, manus av Masaru Baba efter en roman av Ryûzô Saki

I nya testementet under Romarbreven står det i paragraf 12:19 (under rubriken forgiveness):

Do not avenge yourselves, beloved, but leave room for God’s wrath. For it is written: “Vengeance is Mine; I will repay, says the Lord.”

Så chilla mot dom som behandlat dig dåligt, skada dom inte utan gud löser allt det där. Iwao Enokizu (Ken Ogata) lyssnar tyvärr lite halvbra på texten och jobbar lite runt den på lite ovanligt sätt. Filmen om honom och hans seriemörderi är baserad på polisförhör med den riktiga Enokizu som greps efter en våldsam killing spree genom japan. I första scenen sitter han i en polisbil och funderar lite kring sin kommande avrättning, han har mördat och nu ska han dö, det verkar ju vettigt. Men det är inte som att han liksom lite letargiskt accepterar sitt öde, utan mer inte riktigt bryr sig...

Han växte upp i en väldigt katolsk familj som blev rätt så illa behandlade av staten under andra världskriget. Förnedringen skapade både en känsla av hämnd och förstärkte hans empatifria inställning till medmänniskor rent generellt.

Men mest verkar ha tycka att allt bara är en lek. Det finns en sekvens där Enokizu poserar som en advokat, blir vän med en mans familj i domstol, får alla kontanter som den dömdas mormor har tagit med för borgen; han gör det smidigt, eftersom han under hela filmen kan improvisera, hitta på små detaljer för att stärka hans trovärdighet och framgångsrikt verka vara en advokat eller professor. Ett annat offer, en gammal advokat, blir han vän med, mördar honom och stoppar in honom i ett skåp, gör sig hemma i mannens lägenhet och blir som besatt av en knixig burköppnare. Han var inte arg på sitt offer, men burköppnaren gör honom rasande eftersom han inte kan ta livet av den...

Enokizu verkar trivas med att agera som en con-man men säg den lyckan som varar och han hamnar i finkan. Fängelsetiden gör att utflippningen blir mer total. Nu lurar han folk på cash och mördar dom som en extra add-on. I många filmer där hämnd ska utkrävas (det finns ju en del, men The searchers och John Wick är ju ett par exempel) så är ju hämnden ganska riktad och karaktärerna närmar sig sina specifika offer steg för steg. I Vengeance is mine är hela mördandet i sig en hämnd men en hämnd som slår väldigt riktningslöst och sker lite mer på rutin än efter en agenda. 

Visst är plotten ganska klassisk psykopatmördare - men det görs intressant och lite obehagligt. För att undvika Enokizus postuma vrede så får filmen en välförtjänt:

#188 Love on the run

Love on the run eller L'amour en fuite, 1979. Regi av François Truffaut. Manus av François Truffaut,
Marie-France Pisier, Jean Aurel och Suzanne Schiffman.

Oh så spännande, sista delen av Antoine's äventyr. Denna gång är Truffaut extra trött och sömning, han blandar in en massa klipp från tidigare filmer för att på så sätt skapa sig en clip-show, som ju är billigare att spela in men också lite ovanligt att göra PÅ BIOFILMER. En del av klippen är dock sådana som klipptes bort från gamla filmer och på så sätt inte blivit sedda innan (att man klipper bort scener brukar ju vara någon slags negativ kvalitetsindikator) Men, jag ska inte vara för gnällig-för det finns också en hel del nytt material där Antoine söker efter kärlek i en massa relationer, men är han verkligen kärleksfull, eller tröttnar han direkt då han väl blivit ihop med någon?

Vem ska jag välja?

Jag tar dig

Mycket text för ganska banala tankar är lite av filmens problem. 

Tydligen så tänker sig kritiker att filmen är till stor del självbiografisk och då egentligen handlar om Truffauts liv och kärlek. Detta gör tyvärr inte filmen bättre eller sämre. Truffaut var själv inte särskilt nöjd och erkände lite motvilligt att han behövde få in lite cash och Antoine Doinel-filmer brukar ju alltid gå plus (vilket även denna gjorde). Filmfrommen (som pratar om sig själv i tredjeperson) sätter ändå ett generöst:

#204 The Marriage of Maria Braun

The Marriage of Maria Braun eller Die Ehe der Maria Braun eller Maria Brauns äktenskap, 1978. Regi av Rainer Werner Fassbinder, manus av Pea Fröhlich, Peter Märthesheimer och Rainer Werner Fassbinder.

Filmen börjar med ett bröllop som blir bombat av allierade styrkor som intar Berlin. Brudparet kryper ut, prästen verkar död men paret kryper fram längs marken för att få den sista officiela stämpeln. Hurra! Men sedan fastnar hurrandet då maken och fru skiljs åt...

Maria(Hanna Schygulla) tänker sig inte bara förgås i efterkrigstidens fattigdom, nä, nu när maken är borta ska hon ta sig uppåt. Så hon börjar dejta en amerikan, hon lär sig engelska och slår sedan ihjäl sin pojkvän då hennes make hastigt kom tillbaka. Maken tar skulden för brottet och medan han sitter i finkan så måste hon fixa en bra verklighet tills han kommer ut. Genom att aktivt använda sig av sin...sexualitet lyckas hon senare få jobb som exekutiv rådgivare i ett textilbolag. Maria är under hela filmen beräknande kring hur hon beter sig, behöver hon vara flirtig så är hon det, behövs det inte så är hon ganska kall, vilket förvirrar hennes olika älskare. Hon vill få ett hem, och i takt med hennes framgång så orkar hon inte längre spela ljuvlig och sensuell utan tiden har gjort henne kall och känslolös.

När allt hon sökt blir uppfyllt så är hon ändå osäker. Mannen väntar oentusiastiskt på sängen medans Maria byter kläder gång på gång utan att riktigt hitta rätt. För här finns inga lyckliga slut, faror hotar även det välordnade livet...

I do

Maria lär sig engelska

Fassbinder gjorde minst 30 långfilmer, eller många fler om man räknar hans tv-produktioner, bland annat 15-timmars miniserien "Berlin Alexanderplatz ", och han gjorde allt mellan 1969 och hans död vid 37 års ålder 1982.

Maria Brauns äktenskap är en ganska tung historia som löper parallelt med tysklands krigsmisär, industrialisering och oförmåga att ta hand om sin historia. Bra grejer!

#724 All that jazz

All that jazz, 1979. Regi av Bob Fosse, manus av Robert Alan Aurthur och Bob Fosse

Min kära fru gick efter bara en kvart, och visst, filmen centrerar kring manlig konstnär med ångest och det kan ju uppfattas som en lite överbelastad filmkategori. Så snart sitter jag ensam i soffan, nu är det du och jag döden :)

It’s showtime, folks

Det säger Bob Fosses alter ego John Gideon(Rob Scheider)  varje morgon framför spegeln, men först efter han tagit magmedicin, en cigarett, amfetamin och en skön morgondusch. Han ska sätta upp en Broadwaypjäs, och inför det arbetet tecknar producenten livförsäkring på John, men i det läget är John bara intresserad av pjäsen - men hälsan kommer snart göra sig påmind. Efter en auditionprocess och repstart så dyker den plötsligt upp, döden lägger en filt över hans liv då en hjärtattack tvingar honom till sjukhuset. Ett annat projekt John har är att han färdigställer en film om en Lenny-Bruce-komiker som bland annat går igenom sorgens-fem-faser som en person som fått dödsbesked ska gå igenom. "DABDA" står på engelska för Denial - Anger - Bargaining - Depression - Acceptance. Och genom filmen får man följa hans resa genom denna tunga väg. Men allt är ju inte tungt, tvärtom är den förvånansvärt lätt i tilltalet. Och här hjälper både skådespeleriet och alla Shownummer. Numrena är till en början inbakade i handlingen men mot slutet är de mer som fantasier som bearbetar läget.

Dansande blodomlopp

Showtime!

Fosse som regisserar

Grunden till att filmen gjordes ligger i att Fosse själv råkade ut för en liknande situation ett par år tidigare och "All that Jazz" blir ett personligt sätt för honom att bearbeta det. Han var ju under flera år väldigt framgångsrik på Broadway med bland annat 9 Tony-vinster under bältet, och detta märks i musikalnumrena, de är skönt superamerikansk-showiga där det finns ett fint motsatsförhållande mellan den käcka formen och den ofta ganska tragiska texten.

Kolla dessutom Roger Eberts fina filmanalys av klippningen i All that jazz, den skulle vara med som extramaterial i Criterion-skivan men fick av rättighetsskäl inte vara med. Dock så var det tydligen OK att lägga den på youtube, Här är den:

Sammanfattningsvis är "All that jazz"-all that. Fin, rolig och gripande:

Nittonhundrasjuttionio

I bought my first real six-string- oh-it was the summer of 79! (eller var det 69)? Vilket som så är ju sjuttinio ett stort år. Jag fyllde tre år och Pol Pot-störtades (bra),  Svenska Socialstyrelsen stryker homosexualitet som psykisk sjukdom (bra, fast lite sent) och sovjetiska soldater intar Kabul (jag skulle gissa på att det var dåligt)

Denna årslista är också ansvarig för allsköns tekniska bekymmer då min stackars Blogger-mall inte klarade av alla VHS-bilder utan bara studsar runt i redigeraläget... Varje lite redigering innebär ångestfyllda sidoeffekter på både text och bild -därav en lite opolerad yta på dagens toppliste-post. Men även om ytan har skavanker så är filmerna desto hetare:

10. Being There (Hal Ashby)
Mr. Chance har varit trädgårdsmästare och inneboende hos en rik man i hela sitt liv. Han tvingas plötsligt ut i världen utan några förmågor än lite trädgårdssnack och upprepningar, men det kan ju gå bra ändå... En parodi på vikten samhället lägger på vad vita, medelålders män säger och gör.




















9. Wise blood (John Huston)
Ateistiska predikanter och sällskapssjuka män excellerar i denna pärla

8. ZOMBI2 eller Zombie flesh eaters (Lucio Fulci)
Lite onödig amerikansk titel, jag menar - om Zombies var vegeterianer(se där, en komedipitch) så skulle de ju knappast vara zombies? Men bortsett från det är detta ett riktigt slafsigt mästerstycke.

7 The Jerk (Carl Reiner)
En fin och superrolig saga där Steve Martin når toppen av sin komedikarriär.



6. All that Jazz (Bob Fosse)
Cabaret möter Bergman i en stark showtime-uppgörelse med döden

5. The Warriors (Walter Hill)
Våldsam bearbetning av den grekiska sagan Anabasis. En fantastisk mix av olika gäng, frisyrer och häftig dialog.
"Warriors, come out and play-i-yay" "Can you dig it!"

4 Tin drum (Volker Schlöndorff)
Mega-episkt drama om pojke som bestämmer sig för att sluta växa då nazisterna kommer till makten.

3. Wanderers (Philip Kaufman)
Lite som en blandning av The warriors och Grease (fast utan sång). Charmig, rolig och våldsam filmpärla
.

























2. Alien (Ridley Scott)
magsjuka (!), kattskrämsling, frätande blod och annat elände gör Alien förvånansvärt mörk och nästan lite diskbänks-realistisk i stilen. Men samtidigt är den Kick-ass och härlig rakt igenom. Mmmm

1. Apocalypse now (Francis Ford Coppola)
En episk galen film om en galen situation. Monumental, vacker, olycksbådande och gör att man både tappar hakan och tron på mänskligheten.

Bubblare i favvo-ordning: Stalker, Moonraker, Rocky 2 (förlåt Fiffi), Life of brian, The Brood, Flykten från Alcatraz

Vad tycker dom andra da? Är det lite mindre Apocalypse och mer Buffet Froid?
Fripps Filmrevyer
Movies Noir
Jojjenito
Filmitch
Absurd Cinema

#777 The brood

The Brood eller Missfostren, 1979. Regi och Manus av David Cronenberg.

Brood betyder inte riktigt missfoster, enligt google translate är det:" a family of young animals, especially of a bird, produced at one hatching or birth "a brood of chicks"" eller "(of an animal) kept to be used for breeding."a brood mare"". Men låt oss inte go ahead of ourselves, för i början handlar det om psykoterapi. Nola (Samantha Eggar) mottar nämligen en experimentel terapiform (psychoplastics) för att komma ur sin depression. I terapin bearbetar hon bland annat sin vrede mot sina föräldrar, och hastigt och lustigt så blir hennes mamma mördad av en liten...varelse. Men hon har en egen dotter som hon vill träffa och får hon inte det blir hon jätterasande. hint- fler små varelser dödar fler folk. Hennes man Frank(Art Hindle) försöker nå fram till henne men hon lämnar aldrig sitt behandlingshem, och dottern börjar få fler och fler spår av bett och slag. Till sist hamnar vi i en psykologisk kamp där liv och död hänger på Nolas humör.

Filmen inspirerades till stor del av Cronenbergs skilsmässa och vårdnadstvist kring hans dotter, men här tar alla tankar, allt hat och alla frågor en fysisk form. Det är som att hans fru, tillsammans med en ny man har skapat ett helt nytt språk med nya regler som Frank inte förstår. Sedan har vi ju grejen med varelserna som är som barn med rejäla rage-issuess. De kastar saker, slåss och kan vara väsa.

Barn kan ju ganska effektiva i skräckfilmer, som i Children of the corn, Damien i Omen eller

De muntra Gradysystrarna i The Shining

Cage i jurkyrkogården

eller som här i "The Brood" som dagisbarn som just hittat trähammare

Barn kan ju göra fler freakiga saker innan omvärlden tar till moteld. Man är ju programmerad att aldrig skada barn och att de innerst inne vill väl - vilket är sunda inställningar om man inte lever i filmens värld...

Alla som föder freakiga monster räcker upp en hand...

Som helhet är filmen lite av en maxad kompott. Vi har både visuellt starka scener (exempelvis en ovanligt obehaglig förlossning) och intressant tematik. Men det finns också en hel del svagheter, med lösa trådar och lite irrationellt beteende av en del av karaktärerna. Betyget blir ett svagt:

#234 The tin drum

The tin drum eller Die Blechtrommel eller Blecktrumman, 1979. Regi av Volker Schlöndorff, med manus av Jean-Claude Carrière, Volker Schlöndorff och Franz Seitz. Baserad på en roman av Günter Grass.

Oskar kollar in sina föräldrar, hur dom super, väsnas och beter sig. Och, eftersom Oskar växer upp i Tyskland på 30-talet så beter de sig inte så lysande. Så han säger att nu får det vara nog, jag tänker inte växa upp i denna smörja och han bestämmer sig då för att det är slutväxt för hans del. Så under nästan 15 år ser och låter Oskar som en (något creepy)småpojke. Han har också en liten trumma han bankar på och så kan han skrika så glas spräcks. Hans glasspräcknings-skills tar honom också ut i världen där han får uppträda inför segerrusiga nazister (och mot slutet är det mer modstulna nazister).

Filmen är semi-absurdistisk med ett flertal inspel som visar på lägets galenskaper. Det är allt från att en spelar jazztrumpet på nazimöten till att man får se några ihjälskjutna nunnor flyga som änglar upp till himlen. En del av de inslagen kommer säkert från en av manusförfattarna (Jean-Claude Carrière) som tidigare jobbat med Bunuel, men de passar bra in i helheten.

För här finns mycket! Det är krig, död, kärlek, pyromaner, erotiska möten på potatisängar, nazi-pins som fastnar i halsen, leksaksbutiker och ett Tyskland som förändras i rask takt.

Jag har tyvärr inte läst boken den är baserad på - men den var en avgörande pusselbit i beslutet att Grass fick nobelpriset, men jag har förstått att filmen slutar innan boken. -Helt enkelt på grund av att Schlöndorff tyckte att sista delen komplicerade bilden av Oskar som karaktär, vilken han inte kunde knyta ihop rent filmiskt.

Spanska affischen

Oskar håller takten

Hans scenvänner

Playmobilversionen var tyvärr otextat, men det känns skönt att den finns

Schlöndorff hade väldigt svårt att hantera språket i själva boken, det blev liksom inga lyckade dialoger av det. Så han skrev manuset på franska och översatte det sedan tillbaka till tyska.

Filmen är episk och fin med en sammanhållande grundidé. Betyget snuddar på ett ännu högre betyg...:

#864 Being there

Being there eller Välkommen mr. Chance, 1979. Regi av Hal Ashby, roman och manusbearbetning av Jerzy Kosinski

Mr. Chance(Peter Sellers) är svagbegåvad, med någon slags utvecklingsstörning. Han jobbar med trädgårdsarbete hos en rik äldre man som dör några minuter in i filmen. Då tvingas han för första gången i sitt liv ut i världen. Men han är riktigt vilsen och det visar sig att han inte varit utanför huset och trädgården på över 40 år. Han kan inget om samhällets regler och går efter en stund fram till en färgad kvinna och säger, "food please"...

Men Chance blir sedan påkörd av en svinrik kvinna (Shirley McLaine) och följer sedan med henne hem för att få vård, och efter det rullar allt på för Chance, som storligen imponerar på alla han möter... Detta trots att han bara säger saker som att "Efter våren kommer sommaren", som folk verkar tolka som intelligenta metaforer.

Han gillar tv

Och hon gillar honom

Filmen hävdar att om man ser rätt ut, är man, är vit, låter korrekt, talar i plattityder och har mäktiga vänner kan man gå hur långt som helst. Mot slutet av filmen verkar Chance vara på väg mot att bli presidentkandidat, vilket kanske var lite väl magstarkt 1979 men känns inte lika osannolikt idag... Filmen är trevlig och intressant, och Peter Sellers är magnifik i rollen som Chance

#61 Monty Python's Life of Brian

Monty Python's Life of Brian, 1979, regi av Terry Jones, manus av Graham Chapman, John Cleese, Terry Gilliam, Eric Idle, Terry Jones och Michael Palin. 

Komedier brukar ofta göra sig bättre i det kortare formatet(Arrested developement och Flights of the conchords är väl mina två humorfavoriter), ofta försöker man få till en ramhandling för att uppehålla engagemanget hos tittarna med, men eftersom det är en komedi så är ju ingenting på riktigt allvar... Monthy Python som är sketchbaserade borde ha en extra klurig utmaning men lyckas hålla ihop det nästan hela tiden. Filmen kretsar kring Brian som föds nästan samtidigt som Jesus i ett jerusalem fullt av olika kommunist-liknande grupper som blir häcklade av komikergruppen från universiten i Oxford och Cambridge. Men asch, det är ju faktiskt rätt så kul, hela tiden. Kommunistgrupperna är skeptiska mot jesus "Blessed is just about everyone with a vested interest in the status quo, as far as I can tell...," men mest av allt mot andra identiska grupper som de hamnar i bråk med. Romarna är också skojiga, och alla verkar ha olika typer av talfel (stamningstemat återanvändes lite senare i A fish called Wanda). Michael Palin hade tydligen en stammande pappa och skapade senare ett center för stammande barn (först hån, sedan lite hjälp).

Filmen går väldigt hårt åt religiösa dogmer på ett sätt som jag undrar om det hade kunnat gjorts idag, läget känns ju mer spänt än på länge kring det området.

Brian får dålig plats på jesuspredikan och hans mamma hamnar i bråk

Tjejer måste ha lösskägg för att få joina steningarna

Kul på hjul!

#470 Wise blood

Wise Blood, Regi av John Huston. Manus av Benedict Fitzgerald och Michael Fitzgerald. Baserad på en bok av Flannery O'Connor.

Hazel(Brad Dourif) kommer tillbaka från kriget, han är ursinnig. Hans pappa var präst, men inget han sa var sant, alla bara ljuger. Inte han, han ska starta en kyrka, "the Church of Christ Without Christ. Where the blind can't see, the lame don't walk, and the dead stay that way.". Han ställer sig på sin bil och försöker omvända de som går förbi, utan större framgång.

En man(Dan Shor) börjar prata med honom om sina bekymmer, han är helt ensam i staden. Men Hazel lyssnar inte. Senare i filmen får mannen en elegant ide kring hur man ska komma i kontakt med människor genom att klä ut sig till en gorilla...

Persongalleriet i filmen är ganska skruvat, folk är småsinta, religiösa, vänliga, korkade och tjuvaktiga. Det finns ett par andra predikanter i stan som på olika sätt bara är ute efter pengar, vilket leder till blodiga konflikter. Men dottern till en fejkpredikant blir kär i Hazel(spelas av en underbar Amy Wright) och något slags förhållande inleds. Problemet är att Hazel inte vill ha ett förhållande, han vill bara sprida Sanningen, om han så ska behöva dö på kuppen.

Snygg gravsten

Alla vill hälsa på apan!

Hazel

Att ha Wise Blood innebär enligt en karaktär att man förstår andliga frågor och symboler, därför blir svenska titeln Ont Blod lite missvisande. Filmen är en uppvisning av en massa olyckliga freaks från amerikanska södern, alla vill hitta något, någon, men det blir aldrig riktigt en match. Den är sorglig och rolig, rekommenderas!