#348 Love in the afternoon

Love in the afternoon eller Chloe in the Afternoon eller Kärlek på eftermiddagen eller Chloe in the Afternoon, 1972. Manus och regi av Éric Rohmer

Efter vissa tekniska problem så började jag med att se film 6 i Eric Rohmers sextupel av moraliska sagor (alltså det är sex filmer och inte sexfilmer). Men då filmerna är självstående så ska det inte göra så mycket.

När man ser stand-up komiker kan det vara lite konstigt hur lättflörtade publiken kan vara. Det kan räcka med ett "Oh, strong lights here" och folk skrattar. Franska sextio- och sjuttitalsfilmer verkar ha samma effekt på filmrecensenter out there. Som här, vi har en film om en gift kille(Bernard Verley) som drömmer om tjejer, får ett erbjudande om en affär med en gammal flamma (Zouzou(namnet på skådespelaren, franska filmaktriser verkar köra artistnam som brasilianska fotbollspelare)) och backar ur. Allt tar tid, det är, objektivt sätt inte särskilt kul, men man behöver inte öppna filmsajterna för att veta att alla kommer vara så till sig ödslandes med toppbetyg. Gah. Nu blir det ett lite längre Wikipediaklipp:

Éric Rohmer ville att hans filmer skulle vara helt naturliga. Han använde sig inte av några jump cuts eller ändrade vinklar. Han ville också att allt ljud skulle vara naturligt, använde sig inte av några pålagda ljud eller musik och tog sällan mer än en tagning av scener, även om oväntade skeenden eller väderomslag inträffade. Utmärkande för hans filmskapande var att hans berättelser handlande om "vardagsmänniskor" som i samtida miljöer hade att möta och hantera allmänmänskliga problem relaterade till kärlek, lust, svek och trohet.

Japp, vardagsmänniskor som gör vardagssaker. Det kan kanske vara kul och intressant men jag blev bored. Sista minuterna fick jag se tre gånger på raken då jag somnade.

Filmen då? -Slutet gott, trots att han funderar på varför han egentligen gillar sin fru:

 ([voice over] Why, among all the possible beauties, was it her beauty that struck me? I'm no longer sure of the answer.)

Mmmm. Det var det. Nu är det alltså snart dags för 5 Rohmerfilmer till. #prayforfilmfrommen

#275 Tout Va Bien

Tout Va Bien eller Allt går fint, 1972. Manus och regi av Jean-Luc Godard och Jean-Pierre Gorin.

Tout Va Bien var en av de första filmerna som jag fick se på filmvetenskapliga kursen på gärdet. Jag hatade den storligen och tyckte den var pretentiös och krånglig. Men kanske filmen är som ett bra vin som blir bättre med lagring eller så är jag kanske en kulturman som behövde växa till mig för att uppskatta konsten?

Filmen har någon slags handling men handlar tills största delen om Godard, hans idéer och perspektiv. Han är en typisk "Lol, im so random" kille som gör lite knäppa grejer för att imponera på the art crowd, och hans egen nöjdhet liksom skiner igen när något arty händer. Filmen börjar med en voiceover då han gnäller över att han måste ha med stjärnor för att få pengar och filmen har såsom det brukar hos Godard en massa självreflexiva detaljer i musik, voiceover och skådespeleri.

Filmen är någon slags uppgörelse/hyllning till 68-revolterna, och huvuddelen utspelar sig i en korvfabrik som strejkar och låst in chefen(Vittorio Caprioli) för bättre villkor. I fabriken finns också två journalister som intervjuar parterna, (Yves Bertrand och Jane Fonda). De har dessutom någon oengagerad kärleksaffär och diskussioner om 68-rörelsen, så om man går igång på det så kanske Tout va bien bjuder på lite försonande drag... Förutom alla filmiska tricks så visas en massa kamerablickar och teatraliska delar för att stärka någon Verfremdung-effekt. Skådespelarna är också liksom dåliga med flit så man inte ska engagera sig i enstaka individer utan i politiken och konsten.

Fabriken var som en stor teaterscen där man kunde se flera rum samtidigt

Fonda och arbetarna och Montand

Fabrikschefen är kissnödig

Det är mycket Internationalen och arbetares rättigheter, men samtidigt berättat på ett väldigt elitistiskt sätt där arbetarna som filmen vill stödja knappast skulle känna sig mindre förvirrade och oangagerade än jag om de skulle råka se den. Visst det finns några roliga ideer och filmen är inte så lång, men den är också irriterande i sin skitnödighet. Helst vill jag säga tack och adieu till Godard men efterssom jag följer "The Criterion Collection" så lär jag väl stöta på honom en massa gånger mer...

#132 The ruling class

The Ruling Class, 1972. Regi av Peter Medak, manus av Peter Barnes.

Alltså själva premissen är ju helt OK för en komedi, en Earl dör plötsligt och hans son Jack (Peter O'Toole) ska ta över godset - men Jack tror på riktigt att han är en kärleksfull Kristus - vilket ställer till en hel del dråpliga situationer med de lokala stiff-upper-lipsen. Hans galenskap skapar också möjligheter för alla makthungriga släktingar att försöka manipulera bort honom på olika sätt, och vips så hamnar han i smeten kring en maktkamp med kära släkten. Då han vägrar gifta sig med någon så skramlar en farbror fram en strippa och lurar honom att hon är kameliadamen från Jacks favoritopera.

Jag är Jesus och gud!

Båda har ju fina frisyrer

När filmen släpptes klipptes 20 minuter bort av några giriga producenter men detta är den oförkortade versionen, men i dessa tider av Producent-creeps som Weinstein så skänker jag ändå en stöd till producenterna i detta fall. För filmen är närmare 2 och en halvtimme, vilket är way för långt. Allt går runt i cirklar och blir ganska tjatigt. Vad som räddar filmen från absoluta bottenbetyget för mig är vändningen sista timmen som på ett snyggt sätt visar vilken typ av galenskap som funkar för The ruling Class (hint: det är inte en mysig kärleksjesus, utan mer något åt Trumphållet)

Sir Charles: What about Jack?
Dr. Herder: Remember he's suffering from delusions of grandeur. In reality he's an earl, an English aristocrat, a member of the ruling class. Naturally, he's come to believe there's only one person grander than that: the Lord God Almighty Himself.
Sir Charles: Are you English?
Dr. Herder: No.
Sir Charles: [slowly] Ah.

Jack Arnold Alexander Tancred Gurney, 14th Earl of Gurney: Behaviour which would be considered insanity in a tradesman is looked upon as mild eccentricity in a lord.

Det stora problemet med filmen är att de komiska situationerna inte är så komiska utan oftast påminner om Monthy Python på en dålig dag - alltså ganska påfrestande. Filmen lyckas inte riktigt få ihop sina musikalnummer, sin politik och sina enstaka surrealistiska utflykter, allt blir lite splittrat och något oengagerade.

#164 Solaris

Solaris, 1972. Regi av Andrei Tarkovsky, manus av Fridrikh Gorenshteyn och Andrei Tarkovsky baserad på en roman av Stanislaw Lem.

Ja du, Tarkovskij-here we go again. Precis som Ebert skriver på sin sin hemsida så är hans filmer nästan mer som miljöer än som underhållning. Det händer något och sedan står det stilla, länge- och detta är definivt inte alltid min kopp te. Samtidigt är ofta fotot bländande vackert och det finns alltid scener som griper sig fast. Andrei Rublev som jag såg och somnade till, har bara växt ju längre tid som gått efter tittning....

Här har vi då en Sci-fi-rykare som gjordes i en remake 2002 med George Clooney i huvudrollen, men den var en timme kortare. Vilket som inleds filmen med vackra bilder på en psykolog som går runt i sin trädgård. Han ska (eller har han varit på) ett uppdrag till en rymdstation nära Solaris (som är en slags vattenplanet). De som har varit där verkar ha freakat ur, och när han kommer fram så verkar astronauterna dessutom fått minst varsin gäst han inte hade någon koll på... Men allt är inte som det verkar, Solaris skapar nämligen fysiska representationer kring vad man drömmer om och snart får även vår hjälte besök av sin fru, som dog för 10 år sedan. Först är hon ganska needy men växer och blir mer och mer en riktig människa. Nu blir läget mer komplicerat - en massa filosofi kommer in och jag har missat att läsa Rysk litteraturhistoria... relationen blir mer komplicerad då hon inte kan följa med tillbaka till jorden och han inte kan vara kvar.

På slutet har vi en tvist dessutom, vem kunde tro det om gamle Tarkovski!

Fin, dimmig trädgård på jorden

Väggpaneler i rymden

Fin och intressant faktiskt, känns som att jag borde se om den också men orkar inte riktigt... 

Betyget är åt det svagare hållet men det blir en:

#102 The Discreet Charm of the Bourgeoisie

The Discreet Charm of the Bourgeoisie eller borgarklassens diskreta charm, 1972. Regi av Luis Buñuel, manus av Luis Buñuel och Jean-Claude Carrière.

Borgarklassen säger man ju inte nuförtiden, utan mer kanske medelklass? Fast detta gäng är ju lite mer täta så jag säger som Wikipedia: "Inom kommunistisk terminologi avses med medlem av bourgeoisien, "borgarklassen", alltså kapitalisterna." För här har vi ett överklassgäng som påbörjar men aldrig avslutar ett gäng middagar... Värden är borta, restaurangföreståndaren begravs, sällskapet mejas ner av terrorister, militärövning i närområdet med mera. Under tiden som allt händer så är vårt gäng rätt så snobbiga och nedsättande mot Kreti och Pleti. En ber exempelvis sin chaufför att komma in för en Martini så alla ska se hur alla Icke-raffinerade människor beter sig. De verkar livnära sig på skumma drogaffärer och en i sällskapet använder sin diplomatiska immunitet(han kommer från det landet "Miranda"- som verkar vara en parodi på en latinamerikanskt högerdiktatur) för att hjälpa gänget och sig själv till vinning.

Alla karaktärer är tydligt mejslade och spelas med en ganska avslappnad, livstrött elegans.

En spännande Polsk poster

Snart skiter det sig...

Infallen är många, och det är nästan fler dröm-i-dröm sekvenser än i Inception. Dialogen är rapp och... varierande. Här har vi den cyniske diplomaten som hamnar i samtal med en fransman...:

Henri Sénéchal: Any news from Miranda?
Rafael Acosta: Yes.
Henri Sénéchal: The situation?
Rafael Acosta: Quite calm.
Henri Sénéchal: And the guerrillas?
Rafael Acosta: There are a few left. They are a part of our folklore.
Alice Sénéchal: You have problems with the students?
Rafael Acosta: Students are young. They must have some fun.
Simone Thévenot: How's your government treating them?
Rafael Acosta: We are not against the students, but what can you do with a room full of flies? You take a fly-swatter and Bang! Bang!

Men trots att karaktärerna gränsar till karikatyrer så har de ändå i vissa avseenden sidor och egenskaper jag(och säkert fler) kan se hos mig själv, i mitt medelklassliv...

Bra grejer, topp.

#101 Viskningar och rop

Viskningar och rop, 1972, manus och regi av Ingmar Bergman.

I filmer brukar själva döden gå snabbt, och för all del vara ganska så våldsam. Dör någon av en sjukdom så brukar den döende ligga värdigt i sin säng och säga kloka saker innan hen drar iväg mot de sälla jaktmarkerna. Men har man varit nära döende personer så vet man att det sällan går till på det sättet. Agnes (Harriet Andersson) har ont, jäkligt ont och känner hur hela hennes kropp sakta vägrar att fungera. Det är inte så värdigt eller lugnt, och Agnes skriker stundtals ut sin smärta. Hon är dock inte ensam, utan har sina två systrar nära sig, även fast de verkar livrädda för hennes smärta. Bra dock att hon har sin betjänt, Anna, som har en vårdande modersroll över henne. Hon är nästan som ett ljust helgon som håller om henne och fokuserar på henne då hennes systrar har nog med sig själva och sitt trassliga förflutna..

Systrarna känner Obehaget

Agnes har ont

en vacker, religiöst laddad bild

Systrarna som spelas av Liv Ullman och Ingrid Thulin, är till en början artiga men sedan får man mer bakrund till deras liv och relation. Deras konversation flyter från vänlig till grymt fientlig utan att någon av dom klarar av att vara ett stöd till sin syster. Efter att Agnes dör så blir det nästan lite av en skräckfilm då hon fortsätter att skrika och ropa efter sina systrar...

Starkt och bra, med ett magiskt snyggt foto. 

Silent running

Silent Running, 1972. I regi av Douglas Trumbull. Manus av Douglas Trumbull, Deric Washburn och
Steven Bochco

I framtiden har vi förstört planeten och valt att skicka ut den sista skogen ut till rymden i ett antal biosfärer. Efter några år verkar inte de som bestämmer så skogsnostalgiska längre utan vill att skogssfärerna ska sprängas och att rymdskeppen ska tillbaka till vanlig logistikverksamhet. Ett av skeppens botaniker får spel och vägrar, det blir bråk och han lyckas lura ut de andra på en del av skeppet som han spränger bort.

Såja, äntligen ensam med växter och ekorrar. Men det blir ju snabbt lite enformigt liv så han programmerar om robotarna så han ska få lite underhållning. Samtidigt är andra rymdskepp på jakt efter han...

Robotarna var jättefina!

Biljardroboten var lite omsändlig...

Scenografin är jättefin och man märker att regissören varit inblandad i 2001-ett rymdäventyr. Det är lite samma meditativa stämning över rymdlivet. Robotarna är dessutom mycket snällare än HAL.

Robotpromenad

Benlösa fick spela robotarna

Den är fin och kul och med många bra miljöer. Inspelningen var på en ombyggt hangarfartyg så scenerna är ganska maffiga. Minusen är en liten dipperiod efter han "tagit hand" om de andra och Bruce Dern som spelar botanikern Freeman Dowell. Ändå fin, och med bra bonusmaterial, så den kravlar upp sig till: