#275 Tout Va Bien

Tout Va Bien eller Allt går fint, 1972. Manus och regi av Jean-Luc Godard och Jean-Pierre Gorin.

Tout Va Bien var en av de första filmerna som jag fick se på filmvetenskapliga kursen på gärdet. Jag hatade den storligen och tyckte den var pretentiös och krånglig. Men kanske filmen är som ett bra vin som blir bättre med lagring eller så är jag kanske en kulturman som behövde växa till mig för att uppskatta konsten?

Filmen har någon slags handling men handlar tills största delen om Godard, hans idéer och perspektiv. Han är en typisk "Lol, im so random" kille som gör lite knäppa grejer för att imponera på the art crowd, och hans egen nöjdhet liksom skiner igen när något arty händer. Filmen börjar med en voiceover då han gnäller över att han måste ha med stjärnor för att få pengar och filmen har såsom det brukar hos Godard en massa självreflexiva detaljer i musik, voiceover och skådespeleri.

Filmen är någon slags uppgörelse/hyllning till 68-revolterna, och huvuddelen utspelar sig i en korvfabrik som strejkar och låst in chefen(Vittorio Caprioli) för bättre villkor. I fabriken finns också två journalister som intervjuar parterna, (Yves Bertrand och Jane Fonda). De har dessutom någon oengagerad kärleksaffär och diskussioner om 68-rörelsen, så om man går igång på det så kanske Tout va bien bjuder på lite försonande drag... Förutom alla filmiska tricks så visas en massa kamerablickar och teatraliska delar för att stärka någon Verfremdung-effekt. Skådespelarna är också liksom dåliga med flit så man inte ska engagera sig i enstaka individer utan i politiken och konsten.

Fabriken var som en stor teaterscen där man kunde se flera rum samtidigt

Fonda och arbetarna och Montand

Fabrikschefen är kissnödig

Det är mycket Internationalen och arbetares rättigheter, men samtidigt berättat på ett väldigt elitistiskt sätt där arbetarna som filmen vill stödja knappast skulle känna sig mindre förvirrade och oangagerade än jag om de skulle råka se den. Visst det finns några roliga ideer och filmen är inte så lång, men den är också irriterande i sin skitnödighet. Helst vill jag säga tack och adieu till Godard men efterssom jag följer "The Criterion Collection" så lär jag väl stöta på honom en massa gånger mer...