#175 Fear and Loathing in Las Vegas

Fear and Loathing in Las Vegas, 1998. Regi av Terry Gilliam, manus av Terry Gilliam, Tony Grisoni, Tod Davies och Alex Cox. Baserad på boken av samma namn av Hunter S. Thompson

I amerikanska filmer så får man, enligt mig, en klart mer drogliberal inställning än i Sverige. Att ta en joint och "get high" verkar vara en mer integrerad del av samhället, och för all det ett bra tillfälle att få in lite humor och drama i en film eller serie. Och om droger tar huvudrollen i en berättelse så är temat nästan alltid utifrån tjuv-polis-vinkeln. Inte här, här har vi istället drogernas påverkan på journalisten Duke (Johnny Depp) och hans advokat Gonzo (Benicio del Toro). Redan i första scenen så har de tagit något och sedan blir det bara värre och värre.

 We had two bags of grass, seventy-five pellets of mescaline, five sheets of high-powered blotter acid, a saltshaker half-full of cocaine, and a whole galaxy of multi-colored uppers, downers, screamers, laughers... Also, a quart of tequila, a quart of rum, a case of beer, a pint of raw ether, and two dozen amyls. Not that we needed all that for the trip, but once you get locked into a serious drug collection, the tendency is to push it as far as you can. The only thing that really worried me was the ether. There is nothing in the world more helpless and irresponsible and depraved than a man in the depths of an ether binge, and I knew we'd get into that rotten stuff pretty soon.

För Gonzo och Duke är inte bara "lite höga" de är helt sneda, galna och med en helt skruvad verklighetsuppfattning. Ibland är de båda två helt borta (oftast), och ibland är en av dem lite mindre skruvad och blir då raskt irriterad över sin paranoide-hallucinigene vän...

Lägg till bildtext

Inför inspelningen så hade Depp en flerårig mailkontakt med Thompson som genom ett mirakel fortfarande levde då filmen spelades in (han dog 2005 vid 67 års ålder) - allt för att hitta rätt ingång till karaktären. Och skådespeleriet från Depp och Del Toro är fenomenalt bra, de är roliga, skrämmande, paranoida och i olika grad av hänförelse genom filmen. Jag har ju sett den innan men tyckte nog den hade växt med omtitten, det är verkligen en häftig upplevelse och Fear and Loathing in Las Vegas slår också något slags rekord i att trasha hotellrum.

Det finns också ett flertal kommentarer kring det amerikanska samhället och man får nästan lite intrycket av att droger var det enda sättet för Hunter (här Duke) att hantera att  60-talets löften aldrig egentligen förändrade något.  Vilket som- underhållande och visuellt festlig-

#65 Rushmore

Rushmore, 1998, regi av Wes Anderson, manus av Wes Anderson och Owen Wilson.

Ah, Wes Anderson, han är nog en av de regisörerna som folk hatar som mest, fast kanske Grand Budapest Hotel blev lite av ett välkomnande av fler? Vilket som så är Rushmore första filmen som verkligen har Andersons signum med vidvinkeltagningar och många mellantexter:

Japp, Wes Anderson gillar typsnittet Futura Bold och genomtänkta bildkompositioner. Filmen cirklar kring Max (Jason Schwartzman) som är en superambitiös elev som satsarhårt på alla skolaktiviteter, förutom lektionerna och proven... Max träffar Herman Blume(Bill Murray) som är en rik industrialist som gett en del pengar till skolan. Herman är deprimerad, inget känns kul och han har fått två skitjobbiga söner som brottas och kivas.

Herman Blume: What's the secret, Max?
Max Fischer: The secret?
Herman Blume: Yeah, you seem to have it pretty figured out.
Max Fischer: The secret, I don't know... I guess you've just gotta find something you love to do and then... do it for the rest of your life. For me, it's going to Rushmore.

Med i mixen finns också lärarinnan Rosemary (Oliva Williams) som Max blir kär i, och hastigt och lustigt har vi ett riktigt triangeldrama på gång då också Herman blir kär i henne. Och precis som det brukar så slutar triangeldramat med att ingen riktigt får det den vill ha...

"Never in my wildest imagination did I dream I would have sons like these,"

Åh, Rushmore är ju väldigt fin, och jag ger en tummen ner till alla Wes Anderson-hatare den här gången:

#40 Armageddon

Armageddon, 1998, i regi av Michael Bay. Manus av Jonathan Hensleigh, J.J. Abrams baserat på en story av Robert Roy Pool och Jonathan Hensleigh .

Så då var det dags för en riktig popcornfilm! Hur Criterion väljer ut filmer känns lite random nu men jag hänger gärna med för jag har sett en hel del bra saker. Armageddon var ju också delvis skriven av den då 22-åriga J.J. Abrams vilket var lite kul. Manuset osar också av ungdomligt självförtroende, mycket coola typer och inte så mycket eftertanke...

Handlingen är ju oljeborrare som ska upp till rymden för att borra hål i en asteroid för att sedan spränga den innifrån. Oljeborrarna är ett härligt gäng med bland annat Steve Buschemi, Bruce Willis och Owen Wilson. Owen Wilson är ju lite intressant då han spelar samma karaktär i alla filmer han är med i, en skön surfkille med lite hippieattityd. Får han skriva sina egna repliker eller vad är grejen? Filmen är också rejält amerikansk-patriotisk, det viftas med flaggor och god bless America dyker upp lite där och var. Allt är lite töntigt men också lite underhållande.

Armageddon är ingen subtil film

Sedan har vi ju också loverparet- A.J. (Ben Affleck) som måste åka till rymden utan sin kära Grace(Liv Tyler). Så medans han borrar och räddar världen så får man se bilder på Grace som gråter och är orolig. Varken miljön på asteroiden, handlingen eller karaktärerna känns särskilt trovärdiga men det gör inte så mycket. Armageddon vet att den är en bombastisk soppa och den är faktiskt ganska småtrevlig.