#339 Yi Yi

Yi Yi, 2000. Manus och regi av Edward Yang

Det är ibland svårt att veta vad som får en film att funka. För på pappret borde denna tretimmarsbjässe fått mig att rota efter snabbspolningsknappen, men icke. Det händer inte så mycket men tiden flyger ändå iväg. Karaktärerna är så fint utmejslade och fotot och manus är spänstigt och direkt.

Filmen snurrar kring en familj där mormor har hamnat i koma och familjen har henne hos sig. Alla familjemedlemmar försöker få lycka på olika sätt vilket leder till med- och motgångar.
Den åttaåriga Yang-Yang(Jonathan Chang) säger inte så mycket, men tvingas utkämpa strider i och utanför skolan mot ett gäng äldre tjejer som mobbas. Och som bekant blir det fel vare sig man ger igen eller inte. En av filmens små brister är dock Yang-Yangs snusförnuftiga repliker som ibland liknar tweets som föräldrar kan lägga ut kring vad deras barn sagt som är såååå klurigt/insiktsfullt.

Ting-Ting (Kelly Lee) som är runt 14 är sidekick till sin snygga och diviga kompis. Hon vet inte hur hon ska bete sig alls i sociala situationer vilket leder till att det ofta blir fel. För det är ju så att om man bara försöker vara snäll och följsam i alla lägen så kan det ju leda till precis det man försöker undvika.

Pappan har till en början en mindre roll tills han stöter på Sherry, som han inte sett på 30 år. Efter några korta artighetsfraser så blir hon plötsligt upprörd ""Why didn't you come that day? I waited and waited. I never got over it." Varför kom han inte? Varför gifte han sig med den han gifte sig med istället för Sherry? Samma fråga kommer även i filmens första scen där en försmådd brud gråtandes jämrar över att en annan kvinna blev vald.

Filmen börjar med ett bröllop och slutar med en begravning, med en födsel emellen. Men den lägger samtidigt ett ganska begränsat fokus på dom stora händelserna i livet utan lägger luppen istället på hur vi människor försöker hitta vår bäring till varandra och oss själva.

Gripande och vackert om människor, filmfrommen säger:

#256 A Constant Forge

A Constant Forge, 2000. Manus och Regi av Charles Kiselyak.

Mycket är bra med USA. Det finns goda burgare, bra basketspelare och Beyonce. Men så finns också denna filmgenre, - Hyllningsdokumentären. Här är den dessutom över tre timmar lång. Det är en massa skådespelare varav några aldrig jobbat med Cassavettes som liksom bara "He's soo great, such a awesome filmmaker", "He's a great person, a great lover and a fantastic humanitarian" och "He only cared for people and art".

Några saker var dock lite intressanta...:

• I Faces så spelades varja tagning in enormt antal gånger, där varje tagning skulle lekas fram på olika sätt, och det är säkert den inställningen - att alltid få fram tagningar med max liv och energi som gör att filmerna ibland blir lite överbelastade
• I Woman under the influence så slår han Lynn Carlin i ansiktet för att locka fram känsla vilket hon verkade minnas med ganska goda känslor (han tyckte om att jobba med amatörer så jag antar att det kan vara svårt för dom att fejka fram känslor) . Han brukade också tafsa hennes rumpa så jag antar att han är glad att han inte var med om Meetoo...
• När skådisarna skulle ha kul så berättade de sina drömmar för varandra vilket är spännande, för jag trodde att alla i hela världen tyckte att drömberättande var aptråkigt. 

A Constant Bore

Man får inte göra sådana här filmer 3.20 lång, det är ett brott mot cineastisk etikett. Det är så lätt att klippa här dessutom, om man bara tog bort alla som bara säger att han är "Great!" så har man kanske 45 minuter av intressant film. Skam över Kiselyak över denna meningslösa evighetsmaskin. 

Dessutom fanns det många områden som liksom hoppades över som hans sista film (Big Trouble), hans manusprocess eller eventuella inspirationskällor.

#147 In the mood for love

In the mood for love eller Faa yeung nin wa, 2000. Regi och manus av Kar-Wai Wong.

Två grannar börjar prata med varandra och snart kommer de fram till att deras respektive har en affär med varandra. Lite smygande börjar även de få känslor, men säger båda att de vill vara bättre än deras ljugande partners, så de bara pratar och fikar och nickar då de träffar varandra på sina dagliga nudelsopp-köprundor. Men att de säger att de vill vara 'bättre' behöver inte innebära att de verkligen vill det, men båda är lite för ömtåliga och lite för fega för att riktigt göra det som deras hjärtan egentligen vill.

Och vad de vill och hur de känner byggs upp så snyggt med långa tagningar där man i slow motion får följa deras korta möten som de båda inte låtsas så mycket om utåt, men som tittare fattar man ändå. De gör små kärleksfyllda gester till varandra, som när Mrs. Chan(Maggie Cheung) hör av en tillfällighet att Chow är sjuk och vill ha sesamsoppa, och hon gör då soppan och råkar möta honom "av en slump" med soppan i handen.

Känslor

Ledsna tillsammans

Mrs. Chan med kvinnan som hennes man har ihop det med

Filmen handlar tydligt om just dom, deras partners filmas alltid bakifrån eller skymda, och deras arbeten blir bara illustrationer över hur menlöst deras liv är för övrigt.

Färgerna har jag inte tagit upp, men de är otroligt vackra och välkomponerade. Många tagningar spelar på flera variationer av rött och de starka färgerna är effektiva komplement till parets återhållsamma attityder.

Vacker och fin med hög vill-titta-på-igen-faktor!

#152 George Washington

George Washington, 2000. Manus och regi av David Gordon Green.



Ser man på, George Washington vann bronshästen på Stocholms filmfestival år 2000, men då flög den ändå helt under radarn för mig. Men vad var då hett år 2000? Terrence Mallick uppenbarligen för i synnerhet i början så kör filmen med liknande släpiga voiceovers och planlösa agerande. Miljön är en fattig stadsdel i en amerikansk storstad och man följer ett gäng barn som håller på att hitta på en massa grejer runt en ganska sliten(och farlig) miljö. Det är lite barnkärlek, lite fattigdom, lite planlöshet, lite allt-kan-hända känsla över det hela.


Filmen centreras mest kring en pojke - George som har en skalskada som gör att hans fontanell inte riktigt har växt ihop, vilket i sin tur har fått som konsekvens att han går runt med en fotbollshjälm på huvudet. Då han genom två händelser både ligger bakom en katastrof och ett hjältedåd måste han bestämma sig för vem han vill vara... typ.

Vem är jag

Varm dag på cement

Ja, det ska ju vara gripande och intressant, och är det också, litegrann. Men emellanåt blir det också ganska långtråkigt. Varken dilemman eller karaktärsskilldringarna tar riktigt fart och en lite lättnadens suck slinker ut då den tar slut...

#151 Traffic

Traffic, 2000. Regi av Steven Soderbergh, manus av Simon Moore och Stephen Gaghan.

Ah, The war on drugs var ju en omtalad grej i början av 2000-talet, men nu verkar det amerikanska samhället bytt strategi till en högre grad av legalisering och medicinskt morfin (primärt för smärtlindring). Men utifrån ett (miss)brukarperspektiv så verkar ju den utvecklingen inte lett till att färre dör av droger, utan tvärtom:

Drogstatistik från USA

Kanske att Traffic(och lite senare kom ju också The Wire med ett liknande upplägg) till viss del inspirerade en förändring av politiken då huvudbudskapet är att all drogbekämpning på större skala är en meningslös cirkus som inte gör någon (positiv) skillnad? 

Vilket som, filmen följer några poliser i USA, en kvinna vars man blivit arresterad för att vara en smugglarboss, en mexikansk polis och USAs drug czar(typ drogbekämpningsminister) och hans familj som får väldigt konkreta drogbekymmer.

Men då man i en film ska följa så många trådar så är det ju lätt att vissa händelser inte riktigt hinns byggas upp, och i Traffic så drabbas i synnerhet Catherine Zeta-Jones karaktär Helena av detta. Hennes resa från vilsen fru med ekonomiska bekymmer tills att hon är på plats i Mexico och revolutionerar smugglingsmetoder går mer eller mindre på en halv minut...

Men det finns mycket fint också, exempelvis samspelet mellan Don Cheadle och Luis Guzman som två bittra och retsamma poliser poliser som tar hand om ett viktigt vittne som spelas av den alltid härlige - och nyligen bortgågne Miguel Ferrer.

Javier (Benicio del Toro) funderar över meningen med allt

Caroline fastnar i Freebasing

Poliserna får lite lemonad av Helena

Mest engagemang verkar Traffic ha för Michael Douglas och hans dotter Caroline(Erika Christensen) som bara lämnar allt för att få en hit till, och även om det är engagerande så går även det spåret lite för snabbt.

Mexicospåret med Benicio del Toro berättar däremot en 'enklare' berättelse och får därför ihop det bättre, men som sagt, vill man säga så här mycket så hade det nog behövts en halvtimme till, och då var filmen redan 140 minuter som det var.

Scenerna i Mexico är filmade med en mer skakig handkamera och har en sepia-toner och scenerna i Washington är mer kyligt blåa. Dessa visuella stick är ganska irriterande och daterande. Jag förstår att man vill guida tittaren så vi förstår var vi är, men vi skulle fatta det utan problem även utan färgtonerna.

Men det finns ändå en hel del fint engegemang och skådespeleriet är verkligen on top.

Battle Royal

Battle royale! (eller Batoru rowaiaru som det skrivs på japanska (mest för att japanska alfabetet ser ut som det gör- Det finns exempelvis inga L, nästan alla konsonantljud måste följas av vokalljud med mera.)) 

Alltså: Framtiden bjuder på allsköns problem även i den japanska skolan. Dåliga PISA-resultat och elever med kniv gör att drastiska åtgärder måste tas...


Man bestämmer sig för det enda rimliga, alltså slänger staten iväg skolklasser med regelbundna mellanrum för kamp på liv och död(mest död) på en isolerad ö. Bara en lycklig elev får överleva, olika delar av ön blir dessutom farliga zoner med jämna mellanrum, att vara i en farlig zon innebär att din hals sprängs (jättefarligt alltså).





"If you lucky, you get an axe"

Som andra påpekat så är tematiken väldigt likt Hunger games... Men vissa skillnader finns. I Hunger games är (de flesta) tributerna tränade och utvalda, här är de vilsna klasskompisar vilket gör att de reagerar mer ovant, vissa bryter ihop, andra begår självmord, någon försöker hitta kärlek med mera. Det finns också ett fåtal psykopater med i mixen som snabbt kommer in i situationen och verkar trivas med premisserna.



"You hurt my face!"

Även om filmen är brutal så finns det ändå någon slags mening med det hela, inte bara det uppenbara fascistoida samhällsbilden men också hur generationerna i Japan har svårt att kommunicera och relatera till varandra. Regissören har också sagt i en intervju att han ville bearbeta andra världskriget och vad det gjorde med människorna, och det tycker jag görs bra.

Betyg: Topp!