#372 Jericho

Jericho eller Dark sands (som den hette i USA), 1937. Regi av Thornton Freeland, manus av George Barraud, Walter Futter, Robert N. Lee och Peter Ruric

Filmen hette alltså Jericho då den hade sin brittiska premiär men bytte namn till den amerikanska premiären, oklart varför men jag gissar på att amerikanerna kanske fick lite missvisande bibelvibbar av originaltiteln (slaget vid Jericho är berömt för att judarna fick ner de stora murarna genom att gå i takt). Här är det dock huvudpersonen som heter Jericho och han är ju mörk och filmen utspelar sig i öknen.... Dark Sands it is. 

En liten passus här är att denna film var väldans svår att få tag i. Jag har allsköns streamingtjänster, bland annat Criterions, men den visades ingenstans. På fysisk media fanns den bara i en stor och dyr box som jag inte var sugen på, så jag såg den på Youtube. Upplösningen var riktigt kass, ljudet dåligt och texten var på arabiska så lite orättvisa omständigheter kring tittningen får läggas till handlingarna. 

Cpl. Jericho Jackson (Paul Robeson) är vilket som en modig och duktig underofficer för en grupp "negro soldiers" på väg över Atlanten under slutet av första världskriget. Båten han åker i blir torpederad och han försöker då rädda några soldater som fastnat bakom en kinkig dörr, då får han under pistolhot av en högre officerare order om att strunta i dom. Han slår då den högre officeren i skallen och räddar sedan sina soldater. Tyvärr dör dock officeraren av slaget och Jericho riskerar många års fängelse (kanske även en dödsdom). Han utnyttjar dock vänskapen med en annan officer för att få en kort övervakad permission. Därifrån flyr han och skapar ett nytt liv för sig själv i Afrika. 

Så snabbt en amerikan (eller Pippi Långstrumps pappa) hamnar bland ursprungsbefolkningen så blir det ju alltid en kung eller hövding och så är det här med. Vi västerlänningar är ju bara så överlägsna. 

Nu ska jag inte gnälla över det för Jericho bröt ganska många mallar för hur svarta visades upp på film. Han är tuff, stark, auktoritär och kallar till och med sin vita sidekick(Wallace Ford) för boy. Robeson var själv tokstolt över filmen och jag kan förstå varför. Han fyller varje scen han är med i med en slags självklar dominans och stundtals även charm. Han har ju dessutom sin röst, som nog är filmhistoriens mörkast, som han använder för positionera sig själv och för att sjunga några tidstrogna trudilutter. 

Hemma i USA hamnar överofficeraren som hjälpte honom att få en permission i rejält med trubbel. Han döms till medhjälp för flykt och hamnar i fem års fängelse. När han kommer ut är han lika bestämd som Liam Neeson i Taken på att få rättvisa. Och han kommer inte ge upp tills han hittar och för tillbaka Jericho till lagens långa arm...

Jericho var lite klyshig, men också ganska underhållande. Även här var mycket inspelat on location i nordafrika vilket alltid är trevligt. En rolig detalj är att när beduinerna rör sig över öknen så spelas musiken som John Williams återanvände till Star Wars-scenerna i Tatooine. 

Ett ganska svagt men ändå ett: 

 

#172 Pépé le Moko

Pépé le Moko eller Pépé från Marseille(fast i filmen kommer han faktiskt från Paris, närmare bestämt Place Blanche), 1937. Regi av Julien Duvivier, manus av Henri La Barthe, Julien Duvivier och Jacques Constant.

Nu har jag sett tillräckligt många franska film-noirer för att börja se mönstren. Centralt har vi en machoman som alla kvinnor vill vara med och som alla män vill vara (här har vi Jean Gabin som Pépé). Själv har han en favoritdonna men hänger runt med alla möjliga tjejer i trakten, och även om han kan vara lite charmig så har han inget emot att ge damerna lite stryk då de förtjänar det, vilket porträtteras som att 'det behövs' ibland. Till och med polisen beundrar honom:

Inspecteur Slimane: Le Moko? The prince of the plunders! Fifteen convictions, 33 daylight robberies, two bank hold-ups and how about burglaries? We haven't enough fingers in this room on which to count them all! How could he not be admired?

Men här finns en liten twist, vi är i Alger, i Cashbah. Där är Pépé trygg och polisen kan inte gripa honom, men om han skulle lämna hemmaplan så vore han snart fast i finkan. Inget stort problem för Pépé som trivs som fisken i vattnet. Men plötsligt träffar han en Donna från Paris och då bubblar allt tillbaka, hans hemlängtan blir nästan outhärdlig. Och hans ordinarie kvinna blir också alltmer svartsjuk, vilket gör att hettan skruvas upp ett par varv till.

Han har ett gäng som han styr runt med, en leende mördare, en typ som håller på med en slags manick då man ska få en boll att sitta fast på en pinne, och en muskulös slagskämpe som konstant visar sig på styva linan. Gänget funkar bra, och det är ganska smart att ge sidokaraktärer olika gimmicks så man lättare kommer ihåg dom :)....

Pepe på hemmaplan (fast inte riktigt hemma, han vill ju äta baguetter i Paris)

Detta ska vara på mitt visitkort framöver!

Jag gillar färgerna!

Jag vet att man inte ska göra en feministisk analys över allt man ser, men hey - Pépé le Moko är ganska rejält misogyn. Bortsett från det (Laura Mulvey skulle inte aprova att jag bortser) så har den en ganska fin stämning i sig av saknad, hemlängtan och klaustrofobi som jag gillar. Å andra sidan är den också ganska så....kolonial i synen på urinvånarna som porträtteras som enkla, korkade och villiga att sälja sina bästa vänner för att få en fördel.

Nja, det blir en:

Bonus från The Clash med Casbah-tema:

#1 Grand illusion

Mon dieu, en start utan Renoir är ingen riktig start. Grand illusion är en fantastisk fängelsefilm. Långa vackra tagningar och sammanbitna män. Jean Gabin sköter sig ypperligt och Von Stroheim funkar perfekt som en stelopererad kvarleva från 1800-talet.