Green for danger, 1946. Regi av Sidney Gilliat, Manus av Sidney Gilliat och Claud Gurney, efter romanen med samma namn av Christianna Brand.
Grönt för fara? Nja, i detta fallet så utspelar sig dramatiken kring doktorer och sjuksystrar på ett sjukhus i norra England och de har ju ofta gröna kläder vilket man får föreställa sig i denna svart-vita mördarletar-fest. Då filmen utspelar sig i den tidigare delen av kriget så är Storbrittanien lite på defensiven, tyska V1- bomber fälls lite här och där och en eftermiddag kommer den lokala brevbäraren inrullandes på bår efter att blivit skadad trots att han var i skyddsrum vilket ju var oturligt. Läkarna börjar söva ner honom inför operation men efter en stund dör han oväntat. Mystiskt indeed. Likväl ses det som en olycka, åtminstone tills en sjuksyster-whistleblower avbryter sjukhusets julfest med att ropa mord! Hon springer därifrån innan hon avslöjar mer, vilket var lite olyckligt då hon raskt själv blir mördad.
Nu är det verkligen ett odiskutabelt mord och polisen kopplas in. Entré för den charmiga Inspector Cockrill (Alistair Sim) som på klassiskt detektivfilmsmanér hittar en massa misstänkta med ett tjog olika motiv. Det är klassiskt Agatha Christie eller Knives out känsla för hela slanten, och det är precis så underhållande som man hoppas på. Doktorerna och systrarna har en massa skumma relationer med varandra och någonstans har vi också en nazist (som faktiskt är oskyldig #firsttime).
Det går ju inte att komma ifrån att många brittiska filmer från 40- och 50-talen har en viss charm. Det är höjda ögonbryn, oklanderliga dialekter välekiperade skådespelare. Visst var det väldans få filmer som bjöd på lägre samhällsklasser eller andra etniciteter men det glömmer man snabbt bort när man tittar på Green for danger...
