#409 Days of heaven

Days of heaven eller Himmelska dagar, 1978. Manus och regi av Terrence Malick

Även om den stora depressionen egentligen började på 20-talet så verkar 10-talet rätt så deprimerande det med. Åtminstone för våra tre protagonister, Bill (Richard Gere), Abby (Brooke Shields) och Linda (Linda Menz), de lever fattigt och gig-jobbar på fabriker eller jordbruk. Bill och Abby är ett par men då de inte är gifta så säger de andra de möter att de är syskon och att lilla Linda är minsta syskonet(vilket hon också är till en av dom). Livet är tufft, de jobbar som djur från morgon till kväll så när ägaren till jordbruket de råkar vara på visar intresse för Abby så bestämmer de sig för dubbelspela. Ett förhållande kan ju vara vägen ut ur fattigdomen, även om Abby inte är intresserad alls. Men vad som riktigt seal the deal gällande deras plan är att ägaren är sjuk, dödsjuk, vilket kan leda till att de får hela gården då han dött! Så snabbt får Abby till ett giftemål, och hon, mannen, och hennes "bror" Bill och Linda bor tillsammans i en glad Modern family...

Mörka möjligheter mixas dock ibland med mörka konsekvenser. Och precis som Egypten i bibeln drabbas nu gården av massiva gräshoppssvärmar - som bemöts genom att delvis sätta eld på delar av fälten. Arbetare lommar runt i den allt mer brinnande mörkret medans de försöker vifta bort det oundvikliga... Just scenerna med gräshoppor är de enda som inte är inspelade i the golden hour (då solen just gått upp eller just ska gå ner, där ljuset är milt och skuggorna mindre påtagliga). Just ljuset är centralt i en film som i stort sett bara utspelar sig utomhus. Fotot är sådär exceptionellt vackert som Malick kan få till det ibland. Berättarrösten i filmen är den yngsta flickan Linda, som liksom resonerar, funderar eller skojar med publiken. Och även om hon bara är étt påhäng till allt som händer så ser hon och både förstår och missförstår vad som händer. Som barn kan man ha många åsikter men ofta är man ju bara en passagerare. 

Verje scen i  Days of heaven för inte handlingen framåt, för filmen vill inte bara berätta en berättelse utan vill också reflektera över naturen, slumpen, ändlösa fält eller spontan jiggdans. Nu borde jag ju störa mig ordentligen men icke, skönheten vinner över otåligheten... 

Vackert och poetiskt, filmfrommen approves!

#340 Koko: A Talking Gorilla

Koko: A Talking Gorilla, 1978. Regi och manus av Barbet Schroeder.

Sedär, en icke-arty ap-dokumentär - trevligt! Eller? För det finns en hel del som kliar mina kanske överkänsliga djurvänsögon. 

Koko är en gorilla som bor tillsammans med en ung Stanfordforskare(Penny Patterson) som liksom vill visa att apor kan kommunicera. Så varje dag lär sig apan teckenspråk, eller försöker lära sig teckenspråk. För forskaren liksom säger "say thanks" och apan säger "uuuu", forskaren håller fram en godis och visar hur man håller handen och till slut gör apan samma sak och får sin godis. "wow, she can say thanks!". Mmm, jag är tveksam. Så trots att detta är en enda stor reklamfilm för Koko så känner jag mig rätt oövertalad om att hon kan teckenspråka mer än en hund... Varvat med Koko-scener så får man se klipp på forskare som liksom skiter ur sig skäl till att detta har något vetenskaplig värde. "Eh, this could prove evolution"- tveksamt, och  whatever- det är ju ändå bara puckon som inte tror på evolutionen och dom lär man inte övertala med några hippieexpriment. 

Mest sur blir jag så hon till slut lär apan att förstå "bad monkey" som hon säger flera gånger. Bland annat då Koko stjäl en valnöt, då skriker hon "Bad monkey!" och till slut gör även Koko tecknet för det. Så antingen gör Koko bara några rörelser och förstår inte tecknen eller så förstår hon tecknen och psykar sig själv på grund av att hon ätit en valnöt som låg framme. Gah, dåligt vilket som.

Apor är apor, och att experimentera på dom för att få dom att bli mer som människor är både onödigt, korkat och elakt. Stackars Koko behövde få vara med andra apor och inte bli någon exprimentapa tycker jag. 

Robin Williams verkade få Koko på gott humör

Koko skulle använda en dator för att prata, det gick inge bra. 

What is that Koko, what is that?

Nej, ju mer jag läser om Koko desto mer skeptisk blir jag, från National enquirer om hur Penny tolkar Koko:

“She would ask, ‘Koko, what do you call this thing?’ and [Koko] would come up with a completely wrong sign, and Patterson would say, ‘Oh, stop kidding around!’ And then Patterson would show her the next one, and Koko would get it wrong, and Patterson would say, ‘Oh, you funny gorilla.’ ”

Precis så var det ganska ofta i filmen, så jag är inte impressed.

Släpp aporna loss det är sommar:

#191 Jubilee

Jubilee, 1978. Manus och regi av Derek Jarman.

Jag var i London när Elisabeth II's diamond Jubilee firades och överallt såldes det små pins, kakor eller turistiga t-shirts. Men om  framtidsskildringen i Jubilee hade blivit sann så skulle det inte bli något kalas, för  här blir hon rånmördad av ett gäng punkare 1978. Jubilee, som från början gick under namnet Down with the Queen är som ni förstår mer pro-punk än pro-aristokrati... Ramberättelsen handlar om hur Elisabeth den första reser 400 år fram i tiden med hjälp av en mystisk alkemist och får se samhällets totala sammanbrott. Men drottningen får man bara se i korta snuttar, mest följer man ett gäng samhällsstörtande punktjejer som hänger i en lägenhet och sporadvis hänger med en makthungrig impressario och periodvis krossar de samhällsbitar som finns kvar. Det de gör är att liksom:
1. Döda tvåsamheten, så snabbt någon blir kär i nån eller så så pang, död
2. Döda poliser
3. Döda folk på sin lista där de kryssar av alla som de tagit hand om
3. Göra destruktiva saker med varandra, som typ att karva in "love" med en kniv i ryggen på en i gänget

Lite homemade-chic affish

Samtidigt blir det inte så ofta jättevåldsamt, utan allt har samtidigt en Blasé stämning runt sig, de är ändå punkare som blir gladare ju mer samhället trasar ihop sig. Gänget känns ganska genuint, lett av Amyl Nitrate (vars namn inspirerade Suede till deras indiehit Animal Nitrate) som spelas av Jordan som var en känd typ i 70-talets punkscen. Hennes look i filmen var också hennes vardagslook, hon åkte tåg till jobbet varje dag och då de andra passagerarna klagade på hennes dekadenta look så blev hon permanent uppgraderad till första klass...

Amyl Nitrate

Mad(Toyah Willcox) var en annan i gänget som var den som var mest mordisk och fylld av samhällshat. Men efter sin karriär i Jubilee som arg galning så fick Toyah Willcox ett fast gig på teletubbies där hon var med i alla inspelade avsnitt och filmer...

Mad

Dinky-winky, Dipsy, Lala, Po

I verkligheten kan jag mycket lättare tänka mig att gå från Teletubby till mordisk än tvärt om - men vem är jag att döma? En annan som är med är söta popsnöret Adam från Adam and the ants. Han var verkligen en usel skådespelare som faller i skratt vid fel tillfällen och inte verkar ha en aning om var han hamnat. Han dök upp på premiären med sin mamma(10 punkpoängsavdrag) och de tyckte båda att filmen var konstig.

Not amused

Jujubee är (tyvärr) inte med alls

Handlingen är ju inte särskilt engagerande och dialogen är lite väl komplex emellanåt men den är ändå väldans kul att se på. Inga regler följs och åtminstone jag sugs in av den degenererade stämningen.

#748 Watership down

Watership down, 1978. Manus och regi av Martin Rosen. Baserad på boken med samma namn (i Sverige "Den långa flykten") av Richard Adams.

Åh, den långa flykten grät jag floder av när jag läste den som bokgalen 13-åring, så därför känns det lite extra speciellt att äntligen se den tecknade versionen. Den börjar med en skapelseberättelse(som jag hade glömt bort från boken) som visar hur alla kaniner skapades och hur de alltid är jagade. Sedan handlar det både om en utvandring från en plats där de inte kan bo kvar och till slut en frigörelseprocess av kaniner som sitter fast i ett totalitärt samhälle...

Alla kaniner blev dödade

Tills gudarna gav dem snabbhet och listighet

När själva huvudfilmen kommer igång får man lära känna hela gänget

Det är fortfarande knepigt att vara kanin

Kaningänget man följer är konstant i fara, och när man följer djur i det vilda behöver man inga zombier eller nazister, det räcker bra med örnar och vildhundar. Men det finns också kaninhövdingar som styr sina små samhällen med järnhand och den största konflikten blir mellan kaningänget och ett sådant auktoritärt samhälle. Filmen innehåller mycket mörker och våld, och det blev en stor reaktion förra året då den sändes på brittisk tv. Bland annat skrev the Independent att: "Watership Down: Parents 'horrified' as Channel 5 airs 'traumatising' film on Easter Sunday". BBC och Netflix ska göra en ny miniserie på runt fem timmar av boken vilket är bra då denna film inte hunnit få med tillräckligt med kaninäventyr. Tråkigt dock att både Netflix och BBC varit tydliga med att de mörka inslagen ska tonas ner så det blir ett passande äventyr för hela familjen...

Nä, ska man ha våld så ska det vara lite äckligt och obehaglig, verkligheten är inte ett mariospel där fiender förvandlas till små guldmynt när man hoppar på dem... Watership down är verkligen en pärla - vacker, intensiv och lite läskig.

#60 Autumn Sonata eller Höstsonaten

Höstsonaten, 1978. Manus och regi av Ingmar Bergman.

Ah, inget kan fucka upp en så totalt som sin familj, och i Höstsonaten är det inte långt mellan de verbala käftsmällarna. Dottern Eva(Liv Ullman) har bjudit in sin mamma Charlotte (Ingrid Bergman) till sitt hem i svenska landsbygden. Mamman är en framgångsrik musiker som jobbar främst i USA och har de senaste åren undvikit sina barn. Tanken är att det ska bli så trevligt men mamman får spel redan i början då det visar sig att Eva även bjudit med sin grovt sjuka syster. Charlotte tycker allt sånt är obehagligt men försöker ändå trivas i Evas lite bonniga hem... Så småningom försöker de hitta till varandra men då kärleken saknas så dras det förflutna fram.

Eva: Därför att du aldrig lyssnar, därför att du är en jävla eskapist. För att du är känslomässigt invalidiserad, för att du egentligen avskyr mig och Helena. Därför att du är hjälplöst instängd i dig själv, för att du alltid ställer dig själv i vägen. För att jag älskade dig. För att du tyckte att jag var äcklig, misslyckad och obegåvad. Och du lyckades skada mig för livet, precis så som du själv är skadad.

Sådär håller det på. Eva har mått jättedåligt av att ha en intensiv, ofta frånvarande mamma. Mamman har i sin tur försökt med olika instick fixa till dotterns hår, stil, tänder och pianospelande. Just pianospelandet använder mamman kanske omedvetet för att trycka ner dottern "Åh va kul att du spelat på prästgården, jag har just också haft några koncerter i Los Angeles, fullsatta..."

Lägg till bildtext

Filmen kan dock tänkas ha en lite gammaldags sensmoral kring kvinnor som satsar på karriären istället för familjen. Men man kan också tolka den som ytterligare en resa i allas vår ensamhet...