#420 Le Bonheur

 Le Bonheur, 1965. Manus och regi av Agnès Varda. 

Joakim Pirinen skrev Familjen Bra 1988 som handlar om en familj där alla är jättelyckliga och framgångsrika. Pjäsen saknar helt konflikter utan allt är så perfekt så utomjordingar kontaktar familjen och ger dom evigt liv. 

Lite så kändes första halvtimmen av Le Bonheur. Francois(Jean-Claude Drouot) är en glad familjeman, med glada barn och trevlig fru(Marcelle Faure-Bertin). Han älskar sin fru, hans fru älskar honom. Han trivs på jobbet och allt är supertrevligt och franskt. Efter en stund frågar till och med hans fru varför han är extra glad just nu, är det kanske sommaren? Kanske, eller så är det bara ditt vackra leende? Francois går till telefonkontoret en dag för att ringa och börjar där prata/flörta med hon(Marie-France Boyer) som jobbar där. Han inleder en relation även med henne och liksom delar upp sin tid mellan fru och flickvän. Mot flickvännen säger han som det är, han älskar sin fru såååå mycket men han älskar även henne. Han är full av kärlek. Till slut säger han till sin fru hur lycklig han är, och varför, han älskar henne till 100% men också en annan till 100% som två vackra träd som hjälper honom att växa, vilket hans fru efter en stund köper och accepterar. Synd bara att hon sedan direkt går ner sig i sjön och dör. Trist tycker Francois men inte så länge, han har ju en tjej som kan ta över som mamma till barnen, och vips är scenerna samma som i filmens början, men mys i skogen och glada barn - fint. 

Fotot är väldigt pastellfärgat och ljust. Le Bonheur var Vardas första färgfilm vilket märks, då hon vill berätta mycket med färger. Varje blomma liksom lyser i en lätt överdriven ton vilket bidrar till eskaleringen av den dåliga magkänslan som kommer ju längre filmen rullar. 

Helt lätt att få grepp om filmen är det inte, men det finns något feministisk budskap här, och kanske också något om vår utbytbarhet, kanske att frun sist sågs med en bukett blommor och nya kvinnan har en stor vas med blommor kanske också kan ha något med konkurrens att göra? Något är det som skaver är det definitivt och jag föredrar ju lite mer öppenhet för tolkningar än när allt serveras supertydligt. 

Fint ivarjefall!

#409 Days of heaven

Days of heaven eller Himmelska dagar, 1978. Manus och regi av Terrence Malick

Även om den stora depressionen egentligen började på 20-talet så verkar 10-talet rätt så deprimerande det med. Åtminstone för våra tre protagonister, Bill (Richard Gere), Abby (Brooke Shields) och Linda (Linda Menz), de lever fattigt och gig-jobbar på fabriker eller jordbruk. Bill och Abby är ett par men då de inte är gifta så säger de andra de möter att de är syskon och att lilla Linda är minsta syskonet(vilket hon också är till en av dom). Livet är tufft, de jobbar som djur från morgon till kväll så när ägaren till jordbruket de råkar vara på visar intresse för Abby så bestämmer de sig för dubbelspela. Ett förhållande kan ju vara vägen ut ur fattigdomen, även om Abby inte är intresserad alls. Men vad som riktigt seal the deal gällande deras plan är att ägaren är sjuk, dödsjuk, vilket kan leda till att de får hela gården då han dött! Så snabbt får Abby till ett giftemål, och hon, mannen, och hennes "bror" Bill och Linda bor tillsammans i en glad Modern family...

Mörka möjligheter mixas dock ibland med mörka konsekvenser. Och precis som Egypten i bibeln drabbas nu gården av massiva gräshoppssvärmar - som bemöts genom att delvis sätta eld på delar av fälten. Arbetare lommar runt i den allt mer brinnande mörkret medans de försöker vifta bort det oundvikliga... Just scenerna med gräshoppor är de enda som inte är inspelade i the golden hour (då solen just gått upp eller just ska gå ner, där ljuset är milt och skuggorna mindre påtagliga). Just ljuset är centralt i en film som i stort sett bara utspelar sig utomhus. Fotot är sådär exceptionellt vackert som Malick kan få till det ibland. Berättarrösten i filmen är den yngsta flickan Linda, som liksom resonerar, funderar eller skojar med publiken. Och även om hon bara är étt påhäng till allt som händer så ser hon och både förstår och missförstår vad som händer. Som barn kan man ha många åsikter men ofta är man ju bara en passagerare. 

Verje scen i  Days of heaven för inte handlingen framåt, för filmen vill inte bara berätta en berättelse utan vill också reflektera över naturen, slumpen, ändlösa fält eller spontan jiggdans. Nu borde jag ju störa mig ordentligen men icke, skönheten vinner över otåligheten... 

Vackert och poetiskt, filmfrommen approves!

#414 Two-Lane Blacktop

Two-Lane Blacktop, 1971. Regi av Monte Hellman, manus av Rudy Wurlitzer, Will Corry och Floyd Mutrux

Två buttra män kör bil. Oftast behöver ju filmer fler ingredienser för att vara något men här är det inte så mycket mer som vår Blacktop bjuder på. Men till en början känns filmen som en ganska klassisk utmaning mellan två män i en gammal bil och en man i en ny bil. I den gamla bilen sitter två män utan namn (sexfaldiga Grammyvinnaren James Taylor och Dennis Wilson från Beach boys). De kör runt, de är sura, de får sin inkomst genom att dragracetävla(inte sådan här Drag Race) mot bilar som kanske ser snabba ut men som inte fått samma motorkärlek som deras 55' - Chevy. i den nya bilen sitter en mytoman som plockar upp liftare och berättar en massa rövarhistorier tills liftarna bestämmer sig för att gå av. De bestämmer sig för att tävla - först till Washington vinner den andras bil. The race is on! Eller, bara i några minuter, för våra bilister blir snabbt ganska ointresserade av att vinna, och mer intresserad av att bara vara på vägen - var den en tar en. 

Two-Lane Blacktop är i många avseenden en hyllning till vägen. Till att planlöst gasa genom långa landsvägar genom USA, att meka med förgasare och träffa nya människor som kör bil. På vägen stöter killarna på en tjej som liftar, och som den ena(James Taylor) får någon slags känsla för. Men precis som bilisterna så är även hon en fri flygande ande som liksom flyter sin väg. 

Det är få road movies som på ett så tydligt sätt hyllar själva vägen, och som dessutom har så coola huvudpersoner

Two-Lane Blacktop är lite av en favoritfilm, den är både snygg och härlig att vara i. Det finns något spirituellt kring hur filmen ser på bilen och vägen, något som egentligen bara funkar i denna brytpunkt av 60-70tal. Även om jag inte riktigt gillar bilar så kör Two-Lane Blacktop till the highway of my heart.

#394 Woman in the dunes

Woman in the dunes eller Kvinnan i sanden eller Suna no onna, 1964. Regi av Hiroshi Teshigahara, manus av Kôbô Abe och Eiko Yoshida efter en bok av Kôbô Abe.

Glesbyggdsdöden kan ju påverka samhällen över hela världen och inte bara Norrlands inland. Vissa kommuner försöker locka till sig invånare genom reklam eller sponsring av bostäder. I Woman in the dunes så har lokalbefolkningen bestämt sig för att piska ibland är bättre än morot...

En lärare(Eiji Okada) letar runt Tattoris sanddynor efter insekter. Han har tre dagars semester som han tänker nyttja till sitt stora intresse  - entomologi. Alla insekterna han fångar läggs mödosamt in i olika burkar och lådor, ovetandes om att hans öde snart kommer vara något liknande. Ni vet hur det är, timmen är sen, sista nattbussen har gått och vår lärare försöker hitta någon bra plats att övernatta på. Några lokala fiskartyper visar honom glatt till ett hus på botten av en stor sandgrop. En stor sandgrop är det för det enda sättet att ta sig dit är via en skranglig repstege. Väl på botten bor en ung kvinna(Kyôko Kishida), som bjuder på mat och husrum för natten. Dagen efter lämnar vår lärare lite cash på bordet, tar på sig ryggsäcken, säger sayonara och drar hem. Men det går inte alls. Repstegen är borta. 

Nu är han alltså fången på botten av en grop där han tvingas att skyffla sand med sin sällskapssjuka kvinna. Det rinner konstant ner sand över deras hus, sand som letar sig in under kläder, i maten, i sängen, överallt. Så bara för att kunna vara där de är så får de på sisyfosmanér skyffla, skyffla och skyffla. Mot att de skyfflar sand i lådor som sedan säljs till cementfabriken och att hon gör smycken så får de vatten, mat och lite cigaretter. 

Men för varje sandlåda de skyfflar så rinner det minst lika mycket över dom, hela tiden. Här finns det en ganska uppenbar existentiell metafor för vad livet kan vara ibland. Man gör det man ska, man köper en ugn, man gör en jobbuppgift men för varje avklarat kryss så kommer det fler och fler saker att ägna sig åt. 

Kubler-Rossmodellen beskriver hur en människa hanterar sorg eller stora förändringar i sitt liv. Den består av fem stadier: 

Vår stackars lärare går igenom alla stadier i botten av sin grusgrop och sin nya slavstatus. Han försöker förgäves förstå sitt nya liv och gå igenom olika sätt att ta sig därifrån. Relationen med kvinnan, som förblir namnlös, blir också något sexuellt-destruktivt. Hon har varit ensam så länge vilket gör att han blir allt för henne, hon har också, för länge sedan kommit till sista stegen i kurvan "acceptence" och är mer ute efter att göra livet lite bättre, hon drömmer främst om en radio så de kan hänga med i nyhetsflödet - trots att det känns ganska så meningslöst att göra det i deras läge. 

Just dynamiken mellan karaktärerna och sanden gör filmen fascinerande och sorglig. Han vrider och vänder på sin situation medans hon verkligen har landat där hon är med det livet hon har. 

Entomologist Niki Jumpei: I don't get it. Doesn't all this seem pointless to you? Are you shoveling sand to live or living to shovel sand?

Woman: I know it's not as fun as Tokyo.

Entomologist Niki Jumpei: I'm not talking about Tokyo!

Woman in the dunes är verkligen en av mina favoritfilmer, den är både drömsk och bittert realistisk. Fotot är otroligt bra med många, nästan meditativa eller hotfulla skildringar av den envisa sanden som söker sig ner överallt, från kropp till själ. 

 

#387 La Jetée/Sans Soleil

 La Jetée, 1962/Sans Soleil, 1983, båda har Chris Marker som regissör och manusförfattare. 

Så två filmer till priset av ett, pas mal!

La Jetée eller Terassen som den heter på svenska är en riktig kulturfilm. Den första kommentaren på filmens youtubekommentar är exempelvis:

Fact: 50% of the people who are watching this are film students

Så den är långsam och full av obskyra referenser till franska 16-talspoeter? Kanske det, men det gör inte så mycket. Filmen i sig är som en lång powerpointpresentation av stillbilder med bara en, kort rörlig scen och filmen presenteras av Marker i början som en "Photo-novel". 

La Jetée utspelar sig i ett postapokalyptiskt Paris. Staden är i ruiner efter tredje världskriget, många har tagits som fångar som utsätts för olika experiment. Vår onämnda huvudperson (Étienne Becker) hamnar i ett experiment kopplat till tidsresor. Hela tidsresefrekvensen är precis som övriga filmen i stillbilder med väldigt rudimentära "effekter". Trots detta funkar det så bra då kompositionerna och skådespelarna verkligen säljer in det. Han reser bak i tiden till sin barndom, eller snarare till samma tid som sin barndom. Det finns i hela filmen ett starkt nostalgiskt element där bilderna från det förflutna lockar mer än samtiden eller framtiden. Tidsresenären blir kär i en kvinna, eller bara i sin barndoms tid? Nostalgin förstärks ytterligare av de upprepade Vertigo-referenserna där kvinnan som han söker upp har liknande hår, utseende och till och med upprepar en av scenerna från filmen. 

La Jetée var också den klara inspirationen bakom Terry Gilliams 12 monkeys från 1995 - där flera nya element lades till då originalet bara är 28 minuter lång. 

La Jetée är en av mina favoritfilmer och höll strålande bra för ännu en omtitt. En bra version på Youtube finns här.

Sans Soleil är mer som en reseskildring från delar av Afrika, Japan och lite var stans. Det är korta bilder och en kvinnoröst som liksom filosoferar kring bilder, kulturer, kläder, beteenden och lite allt möjligt. Den är till formen ganska annorlunda det mesta jag sett i och med att den är så subjektiv samtidigt som den saknar en tydlig berättare. Det filosoferas kring vad folk tänker på, om de vill synas på bild, om de är effektiva och så vidare. Det borde vara ganska tråkigt men förblir hela tiden intressant och lite roligt. Visst är den ibland lite exotifierande kring människor utanför Frankrike men jag antar att man får köpa det. 

#381 La Haine

La Haine eller Medan vi faller, 1995. Manus och regi av Mathieu Kassovitz

Relationerna mellan "orten" och polisen är tyvärr ett ganska aktuellt tema, och här är den lika skör som Trumps ego. Poliser stormar platser och beter sig drygt vilket förortsfolket svarar med stök och kravaller. En ung man, Abdul, har precis blivit gripen då filmen börjar. Under förhör har han blivit så misshandlad att han kämpar för sitt liv vilket våra tre protagonister har hanterat genom att delta i upplopp och stjäla en polismans pistol. 

Världsbygget i La Haine är imponerande. Fattigdom, våld och kriminalitet är överallt.Vinz (Vincent Cassel) har pistolen och har bestömt sig för att skjuta en "gris" som hämnd om Abdul dör. Hans kompisar Hubert(Hubert Koundé) och Said (Saïd Taghmaoui) är också sura men Hubert är mer inriktad på att lämna förorten och Said är mer inriktad på tjejer. För att inkassera en skuld tar de sig till staden, en magisk plats där poliserna säger monsieur och klubbarna är eleganta, men också en plats där man som förortsperson inte blir insläppt och efter ett tag blir jagade och torterade av polisens specialtrupper. 

Hatet finns, men också en massa trams - vilket är härligt i sig. Trions dynamik är skön och deras motgångar är verkligen inte bara samhällets fel utan också deras oförmåga/ovilja att försöka passa in i kontexter där de blir inbjudna. På det sättet får man inte heller någon särskilt hoppingivande känsla av om bara samhället gjorde lite si eller så, så skulle allting bli bättre, skyttegravarna är för djupa - distansen är för stor. Starkast i trion är verkligen Vincent Cassel som Vinz, han ser avig och arg ut, han är avig och arg och han hamnar konstant snett i sin relation med omvärlden. 

Svenska titeln då: Medan vi faller? Jo i filmen berättas det ett par gånger en historia om en man som ramlar ner från ett höghus. På varje våning hör de honom säga typ "än så länge går allt bra!"- Historien är en slags huvudmetafor för hela berättelsen och därför tycker jag svenska titeln faktiskt funkar helt Ok. 

Regissören Mathieu Kassovitz vann priset för bästa regissör i Cannes och bästa film vid César för La Haine, vid bara 27 års ålder. Filmen slog ner som en bomb och många poliser blev upprörda vilket bland annat lede till att en stor grupp poliser stod med ryggen filmteamet i samband med premiären(vilket ju blev bra gratisreklam för filmen).Som film betraktat fick Medan vi faller en ganska stor påverkan på samhällsdebatt både kring polisen och orten. Kassovitz:

“That movie changed a lot of people’s lives. I met people who became policemen or lawyers because of the film. That’s why we are releasing it again, because it’s a movie people can relate to. It’s what you’re looking for when you make a political film. People are more than just entertained.  My memories stem more from the audience than from the movie itself. The way it was received and the way people see it today. Either they were from the projects and it changed their way of looking at a problem. Art can really help with that. On a political level, it gave the kids from the suburbs a certain strength. It also gave cops another angle at looking at those kids. Many people were inspired to produce new work."

Efter filmen så har Kassovitz aldrig riktigt lyckats få någon till succé trots ett antal stora satsningar i både Frankrike och Hollywood (Babylon AD gick inte direkt så bra)

Precis som sin största inspirationskälla "7 vågade livet" så är filmen både personlig och monumental samtidigt. Klart roligare och mer intressant att titta på än Eiffeltornet...

#380 The naked city

The naked city eller Storstad, 1948. Regi av Jules Dassin, manus av Albert Maltz och Malvin Wald, efter en story av Malvin Wald

“There are eight million stories in the Naked City,” börjar filmen och det är ganska tydligt att detta inte bara är en deckarfilm utan också lite av en storstadssymfoni. Filmen spelades in på plats i New York vilket ger en lite mer äkta ton till upplägget. På ett ganska organiskt sätt rör den sig mellan innerstad och förort, fattiga och rika, lyxkvarteren och hamnen. Allt är inspelat på plats i polisstationer, lägenheter och trasiga bakgator - men mitt i allt finns det en död blondin vars mord ska klaras upp av den erfarna, charmiga och lite cyniska Lt. Dan Muldoon(Barry Fitzgerald) och nybörjaren Frank Niles (Howard Duff). I synnerhet Barry Fitzgerald är en fröjd med sin irländska charm, vassa intellekt och coola erfarenhet. 

Själva temat att det finns en massa berättelser i staden, nu följer vi denna - vävs ganska fint in i handlingen. Karaktärer som är misstänkta, halvskyldiga, som ljuger eller skvallrar liksom påverkar varandra med sina predikament och egna tillkortakommanden. En mörk händelse uppstår kanske inte alltid isolerat utan kan vara konsekvensen av ett flertal olika berättelser som liksom sammanstrålar. Filmen kallas för en Noir och visst det är deckare, mord och farliga kvinnor men stilen i sig tycker jag också liknar neorealism eller kanske en storstadssymfoni (den svenska titeln på filmen blev faktiskt Storstad). 

Så, ett mord alltså. För att lösa mordet så följer poliserna tusen falska tips, går runt i cirklar med knappt ett halmstrå för att kanske få en liten hänvisning till ett eventuellt nästa steg. Även om slutet är dramatiskt så blir de framgångarna som kommer mer resultat av ett envist gnetande än av någon genialisk idé vilket åtminstone jag tyckte var sympatiskt. 

Charmig, spännande och vacker. Visst har många element i The Naked city blivit stapelvara i senare tv-deckare men allt görs här så bra att jag bjussar på en: 

#374 Bicycle thieves

Bicycle thieves eller Ladri di biciclette eller Cykeltjuven, 1948. Regi av Vittorio De Sica, manus av Cesare Zavattini, Oreste Biancoli, Suso Cecchi D'Amico, Vittorio De Sica, Adolfo Franci, Gerardo Guerrieri och Cesare Zavattini, baserad på boken av Luigi Bartolini.

Om man nu ska översätta en titel till svenska så får man inte göra så här. Originaltiteln: Ladri di biciclette är i plural, det ska vara Cykeltjuvar och inte Cykeltjuven. Basta! Gult kort till svenska distributören.

Denna film är ju ett sånt där "mästerverk" som alltid brukar komma högt på listan över bästa filmer genom tiderna, så utrymme för besvikelse finns där som en våt filt(jag är lite av en glaset halvtomt-person). Nu hade jag sett denna och mindes den som fin men det var för en mindre evighet sedan...

Filmen är ju ärketypisk neorealististiskt med amatörskådespelare, enkla miljöer och en pover arbetarklass. Men det var på väg att bli något helt annat då Cary Grant var på gång att spela huvudrollen, men då De Sica vägrade så bestämdes det att det skulle bli Henry Fonda. Fonda fick inte till det och De Sica valde då att köra med amatörskådespelare för hela slanten. Det är ju ett grepp som ofta kan slå fel(se nästan alla barnskådespelare från senaste årens julkalendrar), men här stod alla stjärnorna rätt och aktörerna är hur bra som helst. När man jobbar med amatörer så ska man ju helst  inte låta dem vara något helt annat än sig själva, Och huvudrollen Antonio (Lamberto Maggiorani) var just en stressad arbetare vars liv inte låg så långt ifrån karaktären han spelade.

Antonio är alltså arbetslös och desperat. Äntligen får han ett jobb för staden som affischerare. Jobbet kräver dock en cykel, så han pantsätter familjens alla lakan för att få lite Lira som han kan använda för att få ut sin cykel från en annan pantbank (Antonio har vad man brukar kalla för en "ansträngd ekonomi"). Men det är inte bara Antonio som är i trubbel, gatorna verkar fulla av desperata fattiga människor som kämpar för att hålla svälten stången. Så ett jobb, för staden, med en sjyst officiell hatt han får ha på sig - Antonio är överlycklig. Han är rak i ryggen (Jordan Peterson hade approved), han ser myndig ut och han sätter upp sina affischer så gott det går. Titeln på filmen lovar dock lite problem. Mycket riktigt blir han bestulen på sin hoj vilket leder till en desperat desperation. En Cykel är inte bara ett fortskaffningsmedel utan också en trappsteg upp kring levnadsvillkor vilket Rosling pratade om här. Så Antonio och sin son Bruno(som spelas fantastiskt av Enzo Staiola) vandrar Rom runt och letar frenetiskt efter cykeln. De får upp spår men hamnar till slut i en situation som känns rätt så körd.

 

Slutet blir än mer sorgligt där Antonio inte bara är cykellös utan också tappar sin stoiska stolthet som han bär genom livet. Ladri di biciclette är otvetydligt en fantastisk film. Den är gripande, sorglig och sätter lite perspektiv på mitt ganska bekymmerslösa liv. Fotot är fint, tempot är lagom och skådespeleriet är helt fantastiskt. 

#363 Mouchette

Mouchette eller Den våldtagna, 1967. Regi av Robert Bresson, manus av Robert Bresson efter en bok av Georges Bernanos.

Skolan kan vara en ganska fantastisk plats där barn samlas från olika samhällsklasser och vänskaper kan frodas över sociala gränser. Det kan också vara en bra plats för ett barn att förstå hur utanför allting man egentligen är. Mouchette (Nadine Nortier) är mörkare än de andra eleverna (hon kanske har romska rötter?). Hennes hår är stripigt, hennes kläder är smutsiga och slitna och hon är konstant utanför alla klickar i klassrummet. På rasterna slänger hon sig ner för ett dike och kastar smuts på sina klasskamrater - vilket jag inte tolkade som en helt bokstavlig händelse... Hennes mamma är dödssjuk och pappan är sur och frånvarande. Mouchette är ensam.

Det finns en annan ensam man i trakterna, Arséne (Jean-Claude Guilbert). Han dejtar en tjej som den lokala skogsvaktaren bestämt är hans. Arséne är beväpnad, skogsvaktaren likaså. Det blir någon slags showdown mellan dom som paradoxalt först verkar leda till en försoning men slutar med att Skogsvakteren dör, åtminstone tror Arséne det. På väg hem från skolan möter då Mouchette samhällets andra outsider - som är känslosam och desperat. 

Ett långt utanförskap och fattigdom kan dock ha sönder människor helt och hållet. Mouchette och Arséne känner någon slags sympati med varandra och visar varandra omtanke. Men varken Mouchette eller Arséne vet hur man ska bete sig i sociala situationer, och den berusade mannen våldtar till slut den utsatta flickan. Senare säger hon då hon blir utfrågad om en annan händelse att han är hennes älskare - för det är som att hon inte orkar leva med att ha blivit våldförd på sig yttrligare ett nytt sätt. 

Samtidigt i hemmet dör Mouchettes mamma. Mouchette får gåvor från några i staden, men beter sig rykigt och avvisande av en plötsligt vänlighet, vilket leder till ganska grova motreaktioner, så tyvärr verkar hennes sociala isoleringe blivit en självuppfyllande spiral. 

Filmen har Bressons speciella stil av ett ganska robotiskt skådespeleri, och vissa verfremdungseffekter. Sånt kan ju vara ganska frunstrerande men funkar fint här. Temat och berättandet är så snyggt och tragiskt så jag smälter helt och hållet. 

#358 Pandora's Box

Pandora's Box eller Die Büchse der Pandora, 1929. Regi av Georg Wilhelm Pabst, manus av Frank Wedekind och Ladislaus Vajda.

Louise Brooks har tillsammans med Veronica Lake kanske filmhistoriens mest episka frisyrer, men Louise har inte bara ett snyggt hår utan också en utstrålning som får tiden att stanna. Här spelar hon den levnadsglada Lulu, som inte bara stjäl varje scen hon är med i men också har en destruktiv ådra. Hob har en affär med en stel herre som nog egentligen tänkt gifta sig med någon societetskvinna. Lulu säger nein och ställer till med scener tills han liksom tvingas att gifta sig med henne. Lulu är dock en kvinna som lever livet, hon har affärer med kvinnor, hon hänger med skumma killar, hon super och flirtar med hennes nya makes son - och allt detta under bröllopsfesten. Hennes man klarar inte av allt detta och börjar vifta med sin pickadoll. Det ena leder till andra och han dör. 

Lulu hamnar på flykt med mannens son, sin lesbiska älskarinna och två gamla kumpaner. De hänger på en båt medans alla hennes medflyktingar försöker pressa henne på pengar - annars tänker de ta den utlovade belöningen polisen har utsatt. Då en man säljer henne till en egyptisk bordell känner hon att nu får det vara nog och gänget flyr till London. Men för varje flykt blir läget lite sämre och till slut nås botten. Lulu lever hela tiden i nuet, och även om det ska vara bra så blir det ibland lite...kortsiktigt. På slutet går hon på gatan, ur flera bemärkelser. 

Louises liv verkade inte helt olikt Lulus. Hon festade upp alla pengar hon tjänade, och när hennes karriär störtdök efter ett par år (hon blev aldrig poppis hos Hollywood-studios pga hennes divighet) levde hon utan inkomst. En stumfilmentusiast hittade henne på femtiotalet då hon var gravt alkoliserad och levt som prostituerad. Lyckligtvis så kom hon i form igen och åkte runt på filmfestivaler och skrev dessutom en bok som berättar om hennes liv i Hollywood. Det var en hel del Metoo även på 20-talet, och den sexuella dubbelmoralen och utnyttjandet av hennes kropp och själ gjorde henne ganska sur- men med mycket humor och intelligens. Synd att hon inte fick göra mer....

Pandora's Box är spännande, sorligt och livfull. En härlig start på en söndagmorgonen. 

#351 The Spirit of the Beehive

The Spirit of the Beehive eller Bikupans ande eller El espíritu de la colmena, 1973. Regi av Víctor Erice, manus av Ángel Fernández Santos och Víctor Erice

I kulturer med ett förtryck från myndigheterna så måste ofta samhällskritik eller samhällsdiskussion kodas så att publiken - men inte de som bestämmer förstår vad man menar. Det kan göras med metaforer eller gester som publiken förhoppningsvis förstår. Balansgången där kan ju vara ganska klurig mellan att vara för tydlig och därmed hamna i fara och vara för...kodad vilket leder till att ingen fattar vad man menar. Lite av den utmaningen ser man här, för The spirit of the beehive gjordes under Francos regim - som inte hade högt i tak gällande yttrandefrihet, och hur mycket kritik, om någon, den innehåller verkar vara något som kritiker är lite osams kring. Men man kanske missar poängen om man fokuserar för mycket på det för då kan man missa det sagolika som gömmer sig i filmen. 

Spirit of the beehive börjar med att en biovisning visas i en liten, risig by på landsbygden. Filmen är den klassiska Frankenstein och efteråt försöker barnen förstå handlingen (som blir extra klurigt då de ser en censurerad version). Bartnen bor i ett hus utanför staden tillsammans med sin pappa som är biodlare och mamman som mest verkar leva i sin egna lilla värld. Storasyster(Teresa Gimpera) säger till lillasyster Ana (Ana Torrent) att Frankenstein inte alls dog utan bor i ett ödehus utanför staden. Ana beger sig till ödehuset i omgångar utan att hitta något. Men så småningom kommer en sårad soldat (eventuellt desertör, och eventuellt mammans älskare) och gömmer sig där och precis som i Guillermo del Toros Pans Labyrinth så blir det en slags sammanblandning av saga och verklighet. 

Fotot i filmen är spektakulärt vacker och på vissa sätt liknar stilen Mallicks Tree of life i det att man får följa barn göra olika barngrejer utan att det riktigt för handlingen framåt. Det gör då absolut ingenting för stämningen är så on point så man baxnar. Filmens fotograf Luis Cuadrado blev alltmer blind under filmens framställning att han fick sitta med stillbilder och förstoringsglas för att bestämma ljussättningen. Trots det så är fotot och komposition verkligen gripande och fin. 

Vacker och poetiskt. Lite svårtolkad ibland men om man släpper hjärnan så mycket så kanske vägen till bikupans själ är lite lättare att valsa in i?

#339 Yi Yi

Yi Yi, 2000. Manus och regi av Edward Yang

Det är ibland svårt att veta vad som får en film att funka. För på pappret borde denna tretimmarsbjässe fått mig att rota efter snabbspolningsknappen, men icke. Det händer inte så mycket men tiden flyger ändå iväg. Karaktärerna är så fint utmejslade och fotot och manus är spänstigt och direkt.

Filmen snurrar kring en familj där mormor har hamnat i koma och familjen har henne hos sig. Alla familjemedlemmar försöker få lycka på olika sätt vilket leder till med- och motgångar.
Den åttaåriga Yang-Yang(Jonathan Chang) säger inte så mycket, men tvingas utkämpa strider i och utanför skolan mot ett gäng äldre tjejer som mobbas. Och som bekant blir det fel vare sig man ger igen eller inte. En av filmens små brister är dock Yang-Yangs snusförnuftiga repliker som ibland liknar tweets som föräldrar kan lägga ut kring vad deras barn sagt som är såååå klurigt/insiktsfullt.

Ting-Ting (Kelly Lee) som är runt 14 är sidekick till sin snygga och diviga kompis. Hon vet inte hur hon ska bete sig alls i sociala situationer vilket leder till att det ofta blir fel. För det är ju så att om man bara försöker vara snäll och följsam i alla lägen så kan det ju leda till precis det man försöker undvika.

Pappan har till en början en mindre roll tills han stöter på Sherry, som han inte sett på 30 år. Efter några korta artighetsfraser så blir hon plötsligt upprörd ""Why didn't you come that day? I waited and waited. I never got over it." Varför kom han inte? Varför gifte han sig med den han gifte sig med istället för Sherry? Samma fråga kommer även i filmens första scen där en försmådd brud gråtandes jämrar över att en annan kvinna blev vald.

Filmen börjar med ett bröllop och slutar med en begravning, med en födsel emellen. Men den lägger samtidigt ett ganska begränsat fokus på dom stora händelserna i livet utan lägger luppen istället på hur vi människor försöker hitta vår bäring till varandra och oss själva.

Gripande och vackert om människor, filmfrommen säger: