#78 The Bank Dick

The Bank Dick, 1940, regi av Edward Cline, manus av W. C. Fields (Står som Mahatma Kane Jeeves, som i "M'hat, m'cane, Jeeves!").

1930 var ett segerår för moralisterna då "The Hays code" infördes av alla stora filmbolag i Hollywood. The Hays code reglerade i detalj hur sex, våld och sprit fick visas på film och gav speciella tillstånd för filmer för att få visas. För supande snuskhumrar som Fields innebar detta en kreativ utmaning och en gräns man bara var tvungen att springa över på olika finurliga sätt. I Banksnorren eller "The bank Dick" så kryllar det med antydningar till det ena och det andra, några exempel: Hans favoritbar heter "The black pussy", tittar man noggrant ser man att det längre ner står ett litet Cat, han förgiftar en bankkontrollant med ett vitt pulver- det var bara alkohol som var förbjudet, han får in en kofångare i rumpan, han dricker 'vatten' och säger "Ahhh", istället för "God damn" säger han “Godfrey Daniels!” Ibland när  han närmar sig gränsen så kommer det plötsligt en auktoritetsfigur och han börjar mumla...

Här spelar han en Egbert, en oduglig familjefar som konstant bråkar med sin dotter, fru och svärmor.

Dottern är arg och kastar ketchupflaska

Träff

Hämnd!

Han påminner ganska mycket om Homer Simpson med skillnaden att Homer ofta läsr sig någon sensmoral medan Egbert bara vill supa och ljuga och inget mer. Men plötsligt får han en lucky break och ramlar över några bankrånare, som belöning får han jobb på det lokala bankkontoret som säkerhetsvakt. Där börjar han raskt hjälpa sin svärson att förskingra litegrann och sedan kommer en bankkontrolland och hell breaks loose! På slutet har vi fartfylld biljakt med en del roliga inslag varav något definitivt återanvändes i "Death Race 2000".

Stunt-man-facket borde protesterat mot denna tagning....

 Ja, förvånansvärt nog var detta faktiskt ganska kul! Jag tyckte den gode Fields gjorde betydligt bättre ifrån sig i långfilmslandet...

#79 W. C. Fields - Six Short Films

W. C. Fields - Six Short Films, 1915–1933, olika regisörer men W.C. Fields verkar själv stå för manus på alla sex verken.

Humor är lite speciellt, det är mer bundet till tid och kultur än draman. Ett drama från Japan, Senegal eller Brasilien är ofta... dramatiskt medans humor inte lika lätt färdas över tid och land. Lite som efterrätter, Sushi är gott men japanska efterrätter har aldrig riktigt slagit utomlands. Men efterssom jag gillar Chaplin och Buster Keaton så förväntade jag mig lite merglädje här men icke, nästan allt faller snett. Det blir lite för mycket folklustspel och farsartat för min smak, och det är inte det att jag har invändningar mot sexuella anspelningar men jag tycker sällan att de blir så roliga.

Fields filmer är helt enkelt gjorda för andra än mig... Stumfilmen är klyshig, och de andra fem filmerna (från 1932-1933) är sisådär. Precis som Keaton och Chaplin har W.C: Fields en "egen" karaktär, som elak och grinig gubbe. Det hade kanske kunnat vara kul men är bara det sporadiskt i en av filmerna, (The Dentist) där han är en inkompetent - you guessed it- tandläkare.

Men, nah. Det var ju faktiskt ganska skönt när denna var klar, ahhh. Men ack, filmen efter är också en långfilm med Fields, dags att ladda kaffe, godis, rödvin och ostbågar...