Humor är lite speciellt, det är mer bundet till tid och kultur än draman. Ett drama från Japan, Senegal eller Brasilien är ofta... dramatiskt medans humor inte lika lätt färdas över tid och land. Lite som efterrätter, Sushi är gott men japanska efterrätter har aldrig riktigt slagit utomlands. Men efterssom jag gillar Chaplin och Buster Keaton så förväntade jag mig lite merglädje här men icke, nästan allt faller snett. Det blir lite för mycket folklustspel och farsartat för min smak, och det är inte det att jag har invändningar mot sexuella anspelningar men jag tycker sällan att de blir så roliga.
Fields filmer är helt enkelt gjorda för andra än mig... Stumfilmen är klyshig, och de andra fem filmerna (från 1932-1933) är sisådär. Precis som Keaton och Chaplin har W.C: Fields en "egen" karaktär, som elak och grinig gubbe. Det hade kanske kunnat vara kul men är bara det sporadiskt i en av filmerna, (The Dentist) där han är en inkompetent - you guessed it- tandläkare.
Men, nah. Det var ju faktiskt ganska skönt när denna var klar, ahhh. Men ack, filmen efter är också en långfilm med Fields, dags att ladda kaffe, godis, rödvin och ostbågar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar