#361 The Beales of Grey Gardens

 The Beales of Grey Gardens, 2006. Regi av Albert Maysles och David Maysles

1973 blev bröderna Maysles inbjudna av släkten Beale för att dokumentera den egensininga duon Edith och eh Edith (med smeknamnet Big Edie). Bröderna kom in i en vansinnig värld av skräp, societet, gamla pengar och egensinniga karaktärer. Så, efter den korta inspelningen bestämnde de sig för att detta måste bli en hel dokumentärfilm, så två år senare var de tillbaka med fler kameror, film och tid att sätta sig in i kvinnornas liv. Filmen, Grey Gardens, blev en hejdundrande succé. Men filmen skapade också en hel del kritik mot bröderna, kritik som gick ut på att de utnyttjat några sinnessvaga kvinnor. Men kvinnorna själva var inte bittra utan glada, Edith d.y. startade upp en Cabaretshow som hon spelade för sin stora skara fans. 

2002 dog Edith och Mayslesbröderna bestämnde sig för att klippa ihop de bästa klippen som inte kom med i filmen. Filmen The Beales of Grey Gardens får därför samma struktur som den tidigare. Det händer inget speciellt under filmen utan den bärs helt och hållet upp av karaktärerna. 

Men då de bästa scenerna naturligtvis kom med i den första filmen så borde denna ha en "For serious fans only"-sticker på sig. Det är nämligen ganska mycket filler mellan de roliga partierna. Och mycket av det annorlunda livet de lever, Edith d.ä. ligger exempelvis alltid i sin sjukt smutsiga säng och äter glass, har man ju sett tidigare, eller att de matar tvättbjörnarna som bor på vinden. Men inget kan ta ifrån att de är härliga karaktärer och en hel del småtrevligt kommer ändå fram genom filmen som när Edith d.y. låter astrologi styra hennes kärleksliv tills hon kommer på att hon är katolik eller då hon reder ut hur hon vill ha sitt kärleksliv: 

Edith 'Little Edie' Bouvier Beale: ...But ever since then, I've had this desire, you know, to find someone that I like. I mean, not just one, but two. Now, I'm not talking about the group travel they do nowadays in the space age. You know, my aunt, she's a widow, and she went with seven other widows. Now, I don't mean that kind of stuff. I mean really to have fun! You know. Not with one, but with two! And I don't mean women either!

 

Kvinnorna är en ganska intressant mix av egensinniga fånga dagen människor och reliker från en annan tid. De sjunger gamla visor, de pratar om gamla bekanta som de inte sett på evigheter, de verkar på något sätt helt avkopplade från sin omvärld och sin samtid. 

Lite småputtrig och småtrevlig men The Beales of Grey Gardens är också ganska långrandig och händelselös. Mayslesbröderna borde släppt denna som ett halvtimmes extramaterial till första filmen, det hade varit perfekt. Nu blir det däremot ett ganska starkt:

#123 Grey gardens

Grey Gardens, 1976. Regi av Ellen Hovde, Albert Maysles, David Maysles och Muffie(fint namn!) Meyer.

1974 kontaktade Lee Redzivik Maysles-bröderna kring ett dokumentärprojekt hon ville finansiera. Den skulle handla om henne och hennes mer berömda syster (Jackie Onassis Kennedy) barndom som till viss del utspelade sig hos Bouvier-familjen. Så under arbetet märker filmgänget var den bästa historien finns, nämligen relationen mellan dotter och mor i Bouvierfamiljen. De lämnar raskt Onassis-projektet och börjar på denna film istället. Kvinnorna bor i ett hus tillsammans med sina minnen, tonvis med katter, smuts och ett gäng grävlingar som bor på vinden och matas dagligen. Relationen mellan de båda är en berg-och-dalabana, det finns från dottern en bitterhet över att det var här hon hamnade. Hon skyller sina livs misslyckande på att hennes mamma alltid har dragit henne tillbaka till hemmet. Samtidigt verkar mamman och hemmet ha en intressant dragningskraft på henne, så hennes exil från världen verkar också vara lite frivillig.

Edie spatserar runt medan mamma ligger i sängen och sjunger. 

Hemmet är risigt, riktigt risigt. Det är hål i väggarna och smutsen är påtaglig på alla ytor. Filmteamet började sätta på sig lopp-halsband runt sina vader för att inte få för många kliande bett.

Mor och dotter lever på många sätt i det förflutna då dotterna var någon slags Jet-setmodell och mamman sjöng. Och de tävlar mer varandra i att showa för att få mest uppmärksamhet av dokumentärteamen

Båda har varit med varandra så länge att de liksom glömt bort hur man "ska" bete sig, och det är både befriande, roligt och lite sorgligt att de deras resonemang kring allt från stjärntecken, katter och sångtalanger. 

'Little Edie': Mother, you don't have enough clothes on.
'Big Edie' : Well, I'm going to get naked in just a minute, so you better watch out.
'Little Edie' : That's what I'm afraid of.
'Big Edie' : Yeah, for what, now why? I haven't got any warts on me.
'Little Edie' : But the movie, the movie!
'Big Edie' : I haven't got any warts on me!
'Little Edie' : That isn't the point, mother darling.

'Little Edie' : ...It's very difficult to keep the line between the past and the present... Do you know what I mean...?

'Little Edie' : "The Libra husband is not an easy man to please. The monotony of domesticity is not to his liking, but he is a passionate man, and a respecter of tradition."

Kort efter dokumentären kom ut så dog 'Big Edie' och 'Little Edie' blev snabbt något av en kultfigur, och hon satte upp en sångföreställning i New york. En TV-version gjordes också 2009 med Jessica Lange och Drew Berrymore.

#122 Salesman

Salesman, 1969. Regi av Albert Maysles, David Maysles och Charlotte Zwerin.

Jag jobbade själv som telefonförsäljare/insamlare på cancerhjälpen i början på 90-talet och sedan som opinionsundersökare på SKOP. Speciellt på SKOP var det hårda bud, fick man tre "kunder" som inte ville svara på sina intervjufrågor fick man helt enkelt gå hem, utan lön. Detta ledde följaktligen till att folk ibland hittade på vilket parti som de icke-svarande röstade på på, så det var nästan surrealistiskt då man kunde se tidningsrubriker att vänstern hade gått upp då man visste att det var Nicke och den svartklädde som ett par dagar innan satt V på ett antal icke-samarbetsvilliga medborgare...

I Salesman, som för övrigt var en av Quentin Tarrantinos 10 utvalda favoriter då han var gäst på Stockholms filmfestival, så säljer man biblar. Filmen följer ett dörr-till-dörrförsäljare som säljer lite lyxigare biblar till katoliker man lyckats få tag på via lokala kyrkan. Och bibeln är trots allt bara en vara och säljarna är bara säljare som använder alla tricksen i boken för att få motvilliga kunder att köpa vad dom inte har råd med.

You can buy this on credit!

Och här är det precis som på min tid, alla är sin egen lyckas smed, inga ursäkter gäller, och om kunden inte har råd så kan man alltid köra en avbetalningsplan. Värst i säljgänget går det för Paul, The badger som hamnar i riktig röta. Då de flesta säljer 4-5 biblar om dagen så får Paul som mest ett köp om dagen. Desperationen ökar vilket innebär att hans inre ångest blir allt mer tydlig för kunderna. Han fortsätter att pressa på kunder långt efter att tåget har gått. Till slut börjar andra i säljgänget undvika honom för att inte smittas av negativiteten han sprider runt sig.

Please, buy a bible

The Badger var en huvudinspiration till Gil-figuren i Simpsons

Filmen är både gripande och en bra allegori av ett USA som ett land där religion och kapitalism bara är olika sidor av samma mynt... Gripande, intressant och något obehaglig.

#99 Gimme Shelter

Gimme Shelter, 1970, directed by David Maysles, Albert Maysles, and Charlotte Zwerin.

Gimme Shelter är precis som ett kinderägg, man får både konsertfilm med Rolling Stones i toppform, man får backstageskvaller och man får en av världens sämsta arrangerade spelning som till slut blev en symbol för slutet av 60-talets kärleksfest.

Men först får man följa Rolling Stones under sin turne 1969, bandet är i högform, gunget är episkt och Mick Jagger kråmar sig och hoppar runt scenen. Bandet skulle snart spela in "Sticky fingers" och något år senare skulle mästerverket "Exile on main street" jammas fram, så bandet är på väg upp (från en hög nivå) och deras inspiration och tunggung sprudlar från scenen.

Wooo-hoooo!

Jag föddes 1976 och under hela mitt liv har Stones varit åldrade rockmän som spelar Boogie Woogie så därför är det ju rätt så skönt att se dom när de verkligen var relevanta. 

Rolling Stones turnerar runt och spelar inför fullsatta arenor och bestämmer sig för att ge en gratiskonsert i närheten av San Fransisco. Platser bokas om ett par gånger och planeringen verkar lite ansträngd, vilket får konsekvenser då 100.000-tals stenade besökare börjar invadera området. Säkerheten tas hand om av Hells Angels. Alltså säkerheten tas hand om av Hells Angels. Den ansvariga för det beslutet verkar vara hyfsat dåligt insatt i huruvida motorcykelgänget är bättre på att avsluta bråk än att starta bråk. 

Hells angels gör sin grej

Snart åker du på spö!

Hells angels föraktar hippies och egentligen alla som är nära deras hojar som de parkerat framför scenen. Området har ett läkartält som får fullt upp med att ta hand om alla sönderslagna besökare (4 av besökarna avled), dessutom skedde 4 förlossningar under spelningen. 

Mick Jagger försöker få ner den aggressiva stämningen men åker själv snart på en smäll i trynet. Han försöker dock igen med ett lite desperat "If we are all one, let's show we're all one." - den lugnande effekten uteblir dock helt och hållet. Ingen verkade riktigt ha kraften att avbryta eländet och inte helt oförutsägbart eskalerar konflikten tills en svart man med pistol blir ihjälhuggen av en knivbeväpnad HA-kille. 

I den utormordentliga podcasten "you must remember this" Så gör Karina Longworth en odysse kring den här tiden med utgångspunkt kring Charles Manson-morden (som skulle nå sin kulmen strax innan denna konsert) Och den här filmen blev en ganska intressant kompanjon till hennes berättelser om en "summer of love" som i sin tur ersattes av eskalerande hat, rasism och frustration. 

Gripande och intressant film!