Ungdomar hittar en magisk bok om onda andar, och sedan går allt åt helskotta. Det skulle kunna vara ganska många filmer, kanske i synnerhet Evil Dead. Equinox ger inte heller riktigt intrycket att vara något eget i sig. Visst det flörtas hejvillt med amerikanska monsterfilmer och Harryhausen stop-motion och jag får lite Troma-vibbar av det här, nästan som att man medvetet gjort saker lite dåliga för att det ska bli kultfilm av det hela... Eller kanske inte, alla var amatörer och mest drivande var en Dennis Muran som hade snickrat ihop lite monster han ville göra filmer kring. Han skulle senare bli den ansvariga för visuella effekter i de två första Star Wars-trilogierna, och vissa delar kan man se embryon av här, kanske främst Rancor som dök upp i tredje filmen har en ganska tydlig ihopsnickrad förlaga här.
Ibland kan neorealistiska regissörer få ut hur mycket som helst ur amatörskådespelare, vilket säkert beror på att man där försöker fånga och filma aktörerna i situationer och med repliker de är bekanta med. "Skådespelarna" här får säga ganska konstiga grejer här och verkar överhuvudtaget inte särskilt med på var de är, varför de är där och varför de säger det de gör. Så nej- det blir varken läskigt eller spännande för publiken. Vad det däremot blir är...småcharmigt. Det kommer monster, alla springer runt, det är lite trassligt både framför och bakom kameran och manuset har nog inte tagit mer än ett par minuter att spotta ur sig. Ljudet spelades dessutom in i efterhand och skådespelarna har inte ens klarat av att dubba sig själva vilket ju inte är så imponerande. All denna amatörism borde ju göra att irritiationen är på maxlevel, men inte, Equinox väcker lite moderskänslor hos mig. Jag vill liksom bjuda alla som är med på choklad och en kaviarmacka.
