#386 Sansho the Bailiff

Sansho the Bailiff eller Fogden Sansho eller 山椒大夫, 1954. Regi av Kenji Mizoguchi, manus av Fuji Yahiro och Yoshikata Yoda baerad på en historia av Ogai Mori.

Sansho the Bailiff är Mizoguchis 81:a film, och den blev en hejdundrande succé redan då den kom ut, den fick fina recensioner och vann silverlejonet i venedigs filmfestival 1954. I Sight and sounds lista över världens bästa filmer fick den en 59:e plats och nämns ofta som en av de bästa japanska filmerna. 

Filmen utspelar sig i ett medeltida Japan, men handlingen i sig kan nog många länder känna igen sig i, särskilt i Sydamerika och Afrika. En familjefar har blivit av med sitt jobb som delstatsguvörnör (typ) och familjen ska återförenas med honom. De vandrar längst ensliga stigar följda av en assistent. Plötsligt vänder sig livet om och allt förändras. Mamman och hennes två barn tas som slavar. Barnen: Anju(Kyôko Kagawa) och Zushiô (Yoshiaki Hanayagi) tvingas in under en hemsk slavfabrik under den giriga Sansho (Eitarô Shindô). Varje dag är en plåga men flyktmöjligheterna är små. De som försöker fly brännmärks i pannan och/eller blir torterade. Anju lyckas på något sätt bibehålla sin moraliska kompass medan Zushiô blir en del av förtryckarsamhället som den lilla fabriken är. Mamman, Nakagimi(Teruko Ômi) hamnar på bordell och försöker även hon fly vilket leder till avskurna hälsenor. Sansho the Bailiff är en ganska brutal och väldigt sorglig film. Ljusglimtarna är få, i början så lovar Sanshos son att han ska hjälpa barnen men det blir aldrig riktigt av. Sonens moraliska dilemma, hjälpa oskyldiga eller förstöra för sin pappa gör honom till en ganska bra metafor över kostnaderna att göra rätt jämfört med att försöka ändra systemet inifrån (som i detta fallet inte får någon inverkan alls)

Zushiôs mer brutala sida gör dock att vakterna sakta ser honom som en tvättäkta medlöpare och släpper garden runt honom. Anju märker det och försöker desperat påminna honom om sin mänsklighet, så plötsligt får han chansen att fly, då Anju hjälper honom inser hon att de kommer tortera henne till småbitar så hon dränker sig. Genom att kontakta kejsarens andreman i Kyoto får Zushiô sin pappas förra jobb som delstatsguvörnör - ett ganska tydligt inslag där nepotism slår meriter... Han hamnar då i samma situation som Sanshos son, ska han förbjuda slaveri och få regeringen och makten mot sig, eller ska han försöka mig på någon liten reform? Sansho tvekar inte en minut utan inleder direkt en politisk offensiv mot Sansho och de andra slavägarna. 

Sansho the Bailiff  är mycket, det är mycket flöjter, mycket sorg, mycket arbete och mycket dramatiska känslor. Såren som skapas i familjen kan inte läkas då de är för stora, den enda värdigheten som är värd något är att försöka göra rätt och ta hand om varandra. 

Fotot är vackert och filmen förblir intressant hela vägen igenom. Jag gillar´t mycket vilket var kul. Betyget är lite snålt och kan bli än högre vid nästa omtitt. 

#309 Ugetsu

Ugetsu eller 雨月物語 eller Sagor om en blek mystisk måne efter regnet, 1953. Regi av Kenji Mizoguchi, manus av Matsutarô Kawaguchi, Hisakazu Tsuji, Akinari Ueda, baserad på berättelser av
Yoshikata Yoda.

Jag är ju inte alls samma Star Wars fan som jag var för 25 år sedan men blev ändå lite glad då jag läste i biografin om skådespelaren Takashi Shimura att George Lucas tog namnet till sin gröna filosof-krigare-Kermit från mannen bakom storyn till Ugetsu: Yoshikata Yoda. Annars är Star Wars-kopplingarna ganska få, bortsett från att Ugetsu utspelar sig under ett krig.

Två bönder, bröderna Tobei(Eitarô Ozawa) och Genjuru(Masayuki Mori) har tröttnat på fattigdomsskiten och bestämmer sig för att göra en slant på kriget istället - den ena genom handel och den andra genom att bli Samurai. Tyvärr lystnar de inte alls på sina fruar(Mitsuko Mito, Kinuyo Tanaka) som verkar måttligt sugna på att deras karlar ska bli lyckosökare men vad kan man göra i patriarkala samhällen? De e helt enkelt bara att följa med. Ganska snart börjar gränserna mellan möjligt och omöjligt liksom flyta isär. Den ena träffar en adelskvinna på en marknad och följer plötsligt med henne hem och den andra hittar huvudet på en general som han sedan cashar in mot en bamsestor belöning. På samma sätt som männen får plötslig ... lycka så får kvinnorna något motsatt öde.

Över männens "tur" vilar olika typer av förbannelser, framgången blir nästan som ett gift som inte skänker någon ro. Ugetsu är nämligen också till viss del en spökhistoria, där adelskvinnan Wakasa (Machiko Kyô) kanske inte riktigt är så levande som man skulle kunna hoppas. Hela hennes förföring är så snygg, där hon liksom får sina klovar kring Genjuru genom att inte vara sexig och gåpåig utan att hela tiden dra sig bakåt, och därmed locka med honom att följa efter. Jag gillar när spöken får vara lite ondskefullt mystiska istället för sådär jumpscariga med zombieegenskaper man ibland kan se i nyare filmer...

De ror över mystiska hav

Lita aldrig på en blek kvinna med superhöga ögonbryn

Budskapet är i sig ganska enkelt, har du det bra så ta inte en massa risker som drabbar andra. Borta bra men hemma bäst - vibbar finns också här. Kanske lite klychsig så här i skrift men filmen kan också ha en personlig koppling för Mizoguchis då hans pappa ruinerade sig på misslyckade affärer och tvingades sälja hans 14-åriga dotter till ett geishahus, vilket också drabbar Tobeis fru här.

Vad som gör Ugetsu så stark är inte bara handlingen, som är bra, men hela stämningen är sådär magisk som man så ofta men så sällan får se. Detta var andra gången jag såg den och jag kanske störde mig lite på Tobeis lite clownmässiga skådespeleri denna gång, men inget kan ta ifrån Ugetsu sin mästerverksstämpel, så fin!