#215 Knife in the water

Knife in the water eller Nóz w wodzie, 1962. Regi av Roman Polanski, manus av Jakub Goldberg,
Roman Polanski och Jerzy Skolimowski.

På sextiotalet var polsk jazz tydligen ganska stor, och störst av dom alla var Krzysztof Komeda och över hela filmen ligger hans jazziga toner över och skapar en förrädisk känsla av bekymmersam sommar. För Kniven i vattnet handlar om tre människor som bara vill ha lite trevligt men fastnar i sina tramsiga maktkamper och statusstrider. För det börjar med Andrzej(Leon Niemczyk) och Krystina( Jolanta Umecka) som är ett polsk överklasspar vars äktenskap verkar nått en nivå där hon lite i hemlighet är jäkligt trött på sin man som klagar på hennes körning och verkar allmänt överspänd. De stannar och plockar upp en liftare(Zygmunt Malanowicz). Liftaren pratar med dom och får sedan följa med på deras segelbåt, för Andrzej blir segelturen en gyllene möjlighet att vara kapten och macho, men liftaren vill inte spela det spelet- så trots klasskillnader och deras olika förutsättningar så fastnar de i en massa menlösa statusövningar, maktdemonstrationer och annat tuppande.

Andrzej: You don't whistle on board.
Young Boy: Why not?
Andrzej: It's not done. Sailors get mast-headed for that... Not hitch-hikers, though.

Aliensvibbar

Ett snyggt jesusmotiv med halo och allt

Polsk poster

Det finns lite av Ruben Östlund i stämningen här, i både Turist och The Square så är ju teman som maskulinitet som döljer svaghet ganska dominerande. Och även här är karaktärerna som dom är för att de byggt upp stora murar en ganska svagt konstruerad machisimo för att dölja ett ganska osäkert innanmäte. Krystina är den enda på båten som inte fokuserar så mycket på alla spel, hon säger till och med lite tröttsamt till sin man att han kan sluta leka kapten på en 2-3 mansbåt. Men i takt med att hennes man inte riktigt kan etablera alphahannerollen över den unga liftaren så eskalerar konflikten tills en av herrarna kanske dött och den andra måste bestämma sig för vad som är värst, att kanske mördat någon eller att ha förlorat sin machostatus. 

Kul, intelligent och spännande.

Carnage

Carnage, 2012. Regi av Roman Polanski, manus av Roman Polanski och Yasmina Reza. Baserad på Yasmina Rezas pjäs "Massakerguiden".

Innan filmen startar så kommer tre trailers som tydligt visar tänkta publiken för carnage, för det är mer eller mindre tre varianter på Bridget Jones-filmer som tydligen är själsliga kusiner till denna...? Men sedan är vi igång, vi befinner och i en glassig New york-lägenhet som ägs av en dörr-till-dörrförsäljare och hans arbetslösa författarhustru.

Filmen kunde dock inte spelas in i "riktiga" New York då Polanski har en obehaglig rättsprocess kring sexuellt utnyttjande av minderårig efter sig (mer info på denna eminenta podcast). Detta torde gjort det svårare att få till några trovärdiga scener utanför lägenheten men det leder tyvärr också kring att det blir väldigt mycket filmad teater över det hela.

Din son "angrep" min son....

Kul att manusförfattaren själv tar upp en av de centrala konstigheterna. 

Grundkonflikten handlar om att en pojke blivit utstött och reagerat på detta genom att slå en pinne på en andra pojkes mun - vilket verkar ha lett till någon tandskada. I början har föräldrarna någon slags konsensus, det är ju synd att barnen bråkat. Alan (Waltz) och Nancy (Winslet) är uppenbarligen beredda på att ta lite skit från den slagna pojkens föräldrar för att snabbt ta sig hem. Waltz’ rollfigur ska vara en kylig advokat som löpande får mobiltelefonsamtal i vilka han i rå ton förklarar hur planen ska läggas för att mörka en uppseglande läkemedelsskandal. Medicinen som han pratar om tar också Michaels mamma(tada!), så i ena stunden säger han repliker som "deny it to the press, they have no proof" och i andra stunden säger han i telefon till Michaels mamma att hon ska sluta ta medicinen. Cyniskt och väldigt osannolikt, jag menar en kylig, samvetslös toppadvokat vet bättre än att ge råd via telefon kring en medicin vars farlighet han försöker mörka.

Vilket som, tempot är högt och samtalet glider raskt vidare från barnen till varandra. Inga kommer undan med hedern i behåll, de rika paret som porträtteras som konservativa, hjärtlösa och cyniska och de idealistiska intellektuella paret visas som könlösa frasradikaler. I en sista scen får man se barnen som bråkat men nu verkar vara sams, till skillnad från föräldrarna som helt brytit ihop. 

Carnage är både rolig och dramatisk, och har ett högt tempo. Men det finns också en del luckor, och vissa delar känns lite... sökta. Känslan av filmad teater försvinner inte heller, så rent visuellt är upplevelsen lite underväldigande. Betyget väger åt ett snäpp högre upp men når inte riktigt dit.

Extra. Jag brukar alltid säga att barn är dåliga på att kräkas, precisionen kommer liksom lite i andra hand. Kate Winslet når samma nivå här, hon bara spyr, plötsligt över ett helt bord och en hel massa böcker (finkulturella böcker dessutom).