Carnage

Carnage, 2012. Regi av Roman Polanski, manus av Roman Polanski och Yasmina Reza. Baserad på Yasmina Rezas pjäs "Massakerguiden".

Innan filmen startar så kommer tre trailers som tydligt visar tänkta publiken för carnage, för det är mer eller mindre tre varianter på Bridget Jones-filmer som tydligen är själsliga kusiner till denna...? Men sedan är vi igång, vi befinner och i en glassig New york-lägenhet som ägs av en dörr-till-dörrförsäljare och hans arbetslösa författarhustru.

Filmen kunde dock inte spelas in i "riktiga" New York då Polanski har en obehaglig rättsprocess kring sexuellt utnyttjande av minderårig efter sig (mer info på denna eminenta podcast). Detta torde gjort det svårare att få till några trovärdiga scener utanför lägenheten men det leder tyvärr också kring att det blir väldigt mycket filmad teater över det hela.

Din son "angrep" min son....

Kul att manusförfattaren själv tar upp en av de centrala konstigheterna. 

Grundkonflikten handlar om att en pojke blivit utstött och reagerat på detta genom att slå en pinne på en andra pojkes mun - vilket verkar ha lett till någon tandskada. I början har föräldrarna någon slags konsensus, det är ju synd att barnen bråkat. Alan (Waltz) och Nancy (Winslet) är uppenbarligen beredda på att ta lite skit från den slagna pojkens föräldrar för att snabbt ta sig hem. Waltz’ rollfigur ska vara en kylig advokat som löpande får mobiltelefonsamtal i vilka han i rå ton förklarar hur planen ska läggas för att mörka en uppseglande läkemedelsskandal. Medicinen som han pratar om tar också Michaels mamma(tada!), så i ena stunden säger han repliker som "deny it to the press, they have no proof" och i andra stunden säger han i telefon till Michaels mamma att hon ska sluta ta medicinen. Cyniskt och väldigt osannolikt, jag menar en kylig, samvetslös toppadvokat vet bättre än att ge råd via telefon kring en medicin vars farlighet han försöker mörka.

Vilket som, tempot är högt och samtalet glider raskt vidare från barnen till varandra. Inga kommer undan med hedern i behåll, de rika paret som porträtteras som konservativa, hjärtlösa och cyniska och de idealistiska intellektuella paret visas som könlösa frasradikaler. I en sista scen får man se barnen som bråkat men nu verkar vara sams, till skillnad från föräldrarna som helt brytit ihop. 

Carnage är både rolig och dramatisk, och har ett högt tempo. Men det finns också en del luckor, och vissa delar känns lite... sökta. Känslan av filmad teater försvinner inte heller, så rent visuellt är upplevelsen lite underväldigande. Betyget väger åt ett snäpp högre upp men når inte riktigt dit.

Extra. Jag brukar alltid säga att barn är dåliga på att kräkas, precisionen kommer liksom lite i andra hand. Kate Winslet når samma nivå här, hon bara spyr, plötsligt över ett helt bord och en hel massa böcker (finkulturella böcker dessutom).