#416 Fröken Julie

Fröken Julie eller Miss Julie, 1951. Regi av Alf Sjöberg, manuset är av August Strindberg men ganska hårt bearbetat av Alf Sjöberg

Alf Sjöberg satte upp Strindbergs pjäs Fröken Julie på Dramatens lilla scen 1949 med Inga Tidblad och Ulf Palme i huvudrollerna. I filmversionen fick dock en annan dramatenskådis, Anita Björk, Julies roll. Huvudskälet antar jag är att Inga började närma sig 50 årsstrecket medans Julie i pjäsen ska vara 25, men vem vet. Fröken Julie är ju en av Strindbergs mest spelade pjäser, och om man vill se den på teater så spelas den just nu på Riksteatern som desperat basunerar ut att den inte är inaktuell och trist:

Strindbergs manus, skrivet på 1800-talet, innehåller teman som är högst aktuella i vår samtid att den fängslar även den ovana teaterbesökaren. Pjäsen berör: MAKT, KLASS, SEXUALITET och KÖNSROLLER.

Och visst berörs dessa delar, men om man vill se något som känns aktuellt så är Julie kanske sist i listan på biotips- för vi har ett huvudtema kring adelns förhållande med tjänstefolket och det ondskefulla i att ändra på könsroller på agendan.

Julie är alltså den unga adelsdamen som dansar runt och flörtar vilt med betjänten Jean. Hon har haft förhållanden tidigare, men hon har behandlat männen som leksaker. Varför är det så? - Jo, hon är förstörd för hon hade en feministisk mamma som snurrade sönder hennes huvud. Mamman tvingade henne till och med ha på sig gossekläder som barn - ni förstår traumat. Sjöbergs filmatisering är däremot toppen - övergångarna mellan nu och dåtid sker väldigt snyggt - helt utan klipp. Anita Björk och Ulf Palme är dessutom duktiga i sina roller så det finns en hel del på plussidan. 

Till slut så sexar i varjefall Julie och Jean, vilket leder till några ganska trötta maktvändningar där han plötsligt domderar och hon är i underläge - eftersom sex är skamligt för kvinnor men inte för män(enligt både tidsandan och Strindberg(som för all del var en del av tidsandan))

Första delen var i mitt tycke bäst, men ju mer fokus filmen har kring den stora skurken (feminismen eller feminazismen som de säkert kallet det för idag) desto tramsigare blir den. Man kan absolut diskutera och kritisera feminismen, men:

• Det är svårare att göra det utifrån sekelskiftets värld där kvinnor hade det, objektivt, risigt
• Det är alltid irriterande att bygga upp en strawman där man kan attackera ett ämne utifrån ståndpunkter som inte finns eller som är långt ut i marginalen. 

Alf Sjöberg får faktiskt ett Topp, men Strindberg får ett Nej så till slut hamnar vi på en: 

#396 Ace in the hole

Ace in the hole, 1951. Regi av Billy Wilder, manus av Billy Wilder, Lesser Samuels, Walter Newman och till viss del kanske också Victor Desny

Så äss i hålet? Nja, här är titeln både referens till ett talesätt:

Ace in the hole. A hidden advantage or resource kept in reserve until needed: “The coach was certain that his new trick play would turn out to be his ace in the hole.” This term comes from the game of stud poker, in which one or more cards are turned face down, or “in the hole,” as bets are placed

och en mer bokstavlig tolkning där en journalist försöker göra det mesta av en man som fastnat i en grotta.

Chuck Tatum(Kirk Douglas) har fått sparken från alla tidningar i dom större städerna och söker sig till en liten tidning i Albuquerque där han hoppas att turen ska vända. Tidningen drivs av en vänlig idealistisk farbror som lite övertydligt har en broderad tygstycke där det står "tell the truth" ovanför hans dörr. Chuck är lite mer kreativ med skrivandet och väntar desperat på sin chans att göra en scoop och därmed lämna sina lantiskollegor och äntligen komma tillbaka till smöret. På väg till ett reportage tillsammans med en fotograf om en en ormjakt så ser han en ambulans, och följer efter. En man har fastat i ett ras djupt ner i en grotta. Direkt skiner han upp, om allt bara går rätt så kan det här vara hans break. 

Charles Tatum: One man's better than 84. Didn't they teach you that?
Herbie Cook: Teach me what?
Charles Tatum: Human interest. You pick up the paper, you read about 84 men or 284, or a million men, like in a Chinese famine. You read it, but it doesn't say with you. One man's different, you want to know all about him. That's human interest.

Just folk som fastnar i grottor har ju en mediavänlig dramatik, just då det är en pågående händelse. För några år sedan fastnade några barn i en grotta i Thailand, och hela äventyret och den dramatiska räddningen följdes av en global press, trots att det kanske objektivt fanns viktigare saker som händer. 

Men för att det ska bli en bra journalistisk språngbräda så är det viktigt att han får exklusivitet och att räddningen inte går för snabbt. Ett happy ending är bra, men ett happy ending som tar runt en vecka är ändå bäst. För att lösa första delen så skapas snabbt en allians med sheriffen som ger honom full access och någon räddningsledarroll mot en mycket positiv pressbild av den korrumperade sheriffen. Ace in the hole är cynisk, och Chuck likaså när han försöker på alla sätt han kan få räddningen att dra ut lite till, samtidigt som Leo, som sitter fast, blir sämre och sämre. 

Cynismen gäller inte bara pressen, utan också vi i allmänheten som på något sätt dras till och fascineras av olyckor och dramatik. Hela platsen runt grottan blir till slut som en cirkus med korvförsäljning och besökare från när och fjärran som vill kolla vad som händer. 

Ace in the hole är kanon, med hårdkokt dialog och en ganska krass vy kring vad som går hem i stugorna. Jag gillar't

#317 The tales of Hoffman

The tales of Hoffman eller Hoffmans äventyr, 1951. Regi av Michael Powell och Emeric Pressburger, manus av Dennis Arundell, Jules Barbier, Michael Powell och Emeric Pressburger

I början av en av mina favoritdansfilmer, Girl Walk: All Day, lämnar dansaren (Anne Marsen) sin klassiska baletträning och går ut på stan för att söka efter något mer. Och jag måste säga att jag allt som oftast förstår henne, för den klassiska balettens perfektionism kan ofta vara steril och känslokall. The tales of Hoffman bygger på operan av samma namn som Offenbach knådade ihop 1880, och ska bygga på berättelser från en riktig Hoffman. Filmen (och säkert också operan) handlar om tre misslyckade kärleksaffärer där den stackars Hoffman (Robert Rounseville) först blir kär i en robot- det går dåligt, sedan i en lurig kurtisan som vill ta hans själ - det går dåligt och till sist i en sångerska med mama-issues - det går dåligt även där. Ramberättelsen handlar också om att hans kärleksliv inte går ihop. Med så mycket heartbreak så borde ju tårar rinna längst kinderna men alas, inte mycket händer. Varför inte det då? Jo nu kommer vi tillbaka till det kontrollerade, sterila känslokalla berättandet där fötterna ska vara i rätt ställning och hoppen exakta. Där någonstans tappar de tyvärr mig som inte tycker exakthet är ett absolut kvalitetskriterium. Så varken musiken eller insatserna på skärmen blir på något sätt varken på riktigt eller någon förhöjd verklighet som funkar för mig...

Stilen Pressburger/Powell valt är teatral, med teatersminkning och teaterscenografi men med vissa filmiska effekter inlagda. Det kan man ju tycka olika om, själv kan jag tänka att teatersminkning är ju gjord för att även de som sitter 50 meter därifrån ska kunna se något och när man spelar in film kan man ju tänka annorlunda med close-ups och annat.

En galen vetenskapsman som gjort en flickvän till Hoffman... 

Ingen minimalistisk sminkning eller kostym

Sådana här glasögon kan vara jobbiga i längden...

Sångerna känns inte som att de åldrats alltför väl så musikalisk fanns det inte mycket att hämta. Vad som var kul var vissa skådespelarinsatser och då främst Robert Helpmann som kan ha filmhistoriens längst ögonbryn. Överlag var det dock trist, och tråkigt och jättetrist och alldeles mediokert. 

#294 The Browning Version

The Browning Version eller Skuggan av en man, 1951. Regi av Anthony Asquith, manus av Terence Rattigan.

Filmer om lärare bruktar ju följa vissa mönster - en ny lärare kommer till en ickefungerande skola med fastlåsta normer och bråkiga elever. Efter lite "tough love" eller "captain my captain" så blir eleverna motiverade och vänliga. Men hur är det med de andra lärarna, de där som inte riktigt får till det, de där som kör samma lektionspass år efter år och blir lite mindre engagerade för varje år som går till pensionen äntligen kan befria dom från all skolskit.

Andrew Crocker-Harris (Michael Redgrave) är lärare i latin i en prestigefull brittisk privatskola. Eleverna hatar hans lektioner och han är konstant besviken på elevernas bristande engagemang. Nu ska han ivarjefall sluta och en ny entusiastisk lärare kommer ta över. När han var yngre så var en briljant forskare och vann flera priser men sedan var det som att allt bara gick på autopilot. Hans äktenskap föll tidigt ihop då han inte kunde ge frun den passionen hon behövde och hon i sin tur gav inte honom den kärleken han behövde- och när man hamnar i sådana mönster så kan det nog bli så att det ena ger det andra, vilket gör loopen svår att bryta. Frun(Jean Kent) i sin tur inleder en kärleksaffär med en av hans kollegor vilket är både förnedrande och sorgesamt för Andrew.

Andrew lever sitt liv i ett slags icke-tillstånd där han bara gör det han ska utan tanke, engagemang eller kärlek. Men när en elev, kanske av snällhet, ger honom en gåva så liksom är det som att allt brister för honom och realisationen kring vad som är förlorat, för honom, för eleverna, på något sätt klarnar.

Ingen elev sörjer att The Crock ska sluta

En översättning av Agamemnon gör att han lyser upp, men frun tar snabbt ner honom på jorden

I slutet håller han ett tal till skolan för att sammanfatta sina insikter:

You must excuse me. I had prepared a speech, but I find now that I have nothing to say. Or rather, I have three very small words, but they are most deeply felt. They are these: I am sorry. I am sorry because I have failed to give you what you had the right to demand of me as your teacher: sympathy, encouragement, and humanity. I'm sorry because I have deserved the nickname of Himmler. And because, by so doing, I have degraded the noblest calling that a man can follow: the care and molding of the young. I claim no excuses. When I came here, I- I knew what I had to do, and I have not done it. I have failed. And... miserably failed. But I can only hope that you and the countless others who have gone before will find it in your hearts to forgive me for having let you down. I shall not find it so easy to forgive myself. That is all.

Filmens titel The Browning Version refererar till Andrews icke fullgjorda projekt att översätta Agamemnon till engelsk vers vilket hade gjorts (ganska illa tydligen) en gång tidigare av en viss Browning. På det sättet blir det både bakåtblickande och framåtblickande då han kanske nu fortsätter med sitt passionsprojekt efter 20 års paus.

Visst, temat att man ska Carpe Diem kanske är lite uttjatat, och visst filmens slutklimax kommer två gånger efter varandra men det förtar inte den enkla elegansen som The Browning Version bjuder på, elegant och fint helt enkelt!

#276 The river

The river eller Le fleuve eller Floden, 1951. Regi av Jean Renoir, manus av Rumer Godden och Jean Renoir, baserad på romanen av Rumer Godden.

The river var faktiskt Renoirs första färgfilm, och spelades helt och hållet in på plats i Indien, vid Gangesfloden. Filmens berättarröst är en av karaktärerna - Harriet (Patricia Walters) som med en äldre röst ser tillbaka på ett år vid floden. Hon berättar och reflekterar om sitt liv, om Indien och om Kärleken. För i de två angränsande husen bor det en massa tjejer och en liten pojke. Barnens föräldrar verkar vara inblandade i brittiska företag som tillverkar Jute-produkter. En av flickornas mamma är född indier men nu avliden, detta skapar en viss kulturell rotlöshet hos den halvindiska dottern som leder till olika former av val kring när man ska vara lokal och när man ska vara brittisk. I denna lugna värld kommer en amerikan (Thomas Breen) på besök. Detta gör att de tre äldre flickorna tappar koncepten helt och hållet och blir störtkära vilket manifesterar sig på lite olika sätt.

Floden då? Den kanske symboliserar något rörligt men ändå evigt? Kärleken kommer längst floden och kommer också lämna längst samma flod... The river lider tyvärr lite av överdriven exotism, då det är jättemycket fokus på spännande indiska ritualer då alla låter lite hinduiskt och smörjer in sig i färgglada pigment eller tjusar ormar. Jag tror ingen indisk filmregissör hade haft så jättefokus på sådana grejer, medans det här nästan är de enda sammanhangen lokalbefolkningen är inblandad i.

En sådan här komposition hade inte funkat i svart-vitt

Ronoirs pappa gjorde en tavla som hette "Frukost vid floden"

Nästan så att svenska affischen har en vikingabåt på sig?

Valerie ( Adrienne Corri) tittar facinerat på en ormtjusare trots att hon bott i Indien i hela sitt liv

Fotot och Technicolor-färgerna är jättefina men som vanlig med Technicolor så behöver man så starkt ljus vilket göra att i synnerhet kvällsscener kan se ganska så konstlade ut. Dessutom så är filmen så medveten om att det är en färgfilm, det liksom sprutar fram starka färger på ett lite överdrivet sätt. The river har ett ganska lågt tempo som man måste vänja sig in i. Det finns inte så mycket av handling utan man får mer se några människor försöka hantera sin egna och andras trasighet. Det finns också något fint i hur monumentalt det kan kännas att vara ung och olyckligt kär...

Valerie: “I’m not crying because you are going. I’m crying because It is going.”
Captain John: “It? What it?”
Valerie: “This. Being together, in the garden. All of us happy, and you with us here. I didn't want it to change… and it's changed. I didn't want it to end… and it's gone. It was like something in a dream. Now you've made it real. I didn't want to be real."

Jag som brukar gilla Ozu och Renoir borde gå i spagat över denna, men de stora superlativen uteblir. Exotismen var lite störande och kärleken kändes inte så mycket i magen... Martin Scorsese gillar The river så mycket att han ser den 3-4 gånger per år, vilket jag inte kommer att göra. De fina karaktärerna och vackra bilderna ger ändå ett:

#240 Early summer

Early summer eller Bakushû, 1951. Regi av Yasujirô Ozu, manus av Kôgo Noda och Yasujirô Ozu

Jan Guillou tycker inte om poesi. I en gammal intervju i nöjesguiden säger han exempelvis att:

– Hela mitt skrivande sedan sextiotalet och framåt går ut på klarhet, själva antitesen till poesi. 

Det finns för honom(på någon youtube-kopia) en sammanfattad version av Early summer där filmen är nerklippt till endast fem minuter- för det räcker för att beskriva handlingen: En tjej, Noriko (Setsuko Hara) får ett förslag på giftemål som bearbetas, sedan gör hon ett val.

Men Ozu målar med en väldigt liten pensel, och är man inte redo att sjunka helt in i filmen och spelar typ TIK TOK-samtidigt så missar man så mycket. Det är nämligen föräldrarna lätta oro, de respektlösa systerbarnens jättefina samspel, hennes kompisar som liksom delat upp sig i gifta och ogifta och slänger retsamheter till varandra som lyfter Early summer till sina höjder.

Några favoritscener!:

• Noriko sitter och äter kaka på kvällen och när hennes systerbarn vaknar så göms kakan raskt under bordet. 
• Ett av småbarnen får order om att tvätta händerna och går in i badrummet och blöter ner trasan så det ska kunna vara ett bevis för att det gjorts
• Hennes giftemålsförslag visar sig vara 40 vilket är lite av en vattendelare hos den utökade familjen. vilket syns så fint med huvudvridningar och små ljud
• mot slutet då Noriko förstår hur familjen påverkas ekonomiskt av hennes val

Setsuko äter en svindyr kaka

Lillebror ger massage (mot betalning)

Sedan är ju Setsuka Hara så bra på att dela med sig av sina känslor, allt känns bara så äkta. -Då behövs inte massa överdriven dramatik för att man ska kunna sätta sig in i andras liv. Det är just alla små gesterna, varje karaktärs egna värld och resa som gör att mycket här känns som poesi- Allt är också så fint uppbyggt, då filmen i början nästan är som en Rom-com så växer den sakta till så mycket mer. Till slut är jag så inne i världen att de två åldringarnas hummanden skapar en känsla av mening med allt... Nu lägger jag på den här korta reviewen innan jag helt tappar spakarna.

#222 Diary of a Country Priest

Diary of a Country Priest eller Journal d'un curé de campagne, 1951. Regi av Robert Bresson, manus av Georges Bernanos och Robert Bresson.

Ibland undrar jag hur urval av filmer till Criterion går till när det är två filmer på rad där huvudkaraktären har magcancer. Det känns ju som ett ganska kasst tema att köra på men kan ju också vara en slump? Här har vi en präst (Claude Laydu) med ångest som får en ny församling, folk verkar inte så intresserad av hans kall och han har ont i magen. För att bättra upp magen och för att vara skärpt så har han gått över till en diet på endast torrt bröd och rödvin. Nära kyrkan bor de en adelsfamilj som vår präst siktar in sig på. De har ett snurrigt liv där pappan har en affär med guvernanten, dotter är bitter på pappan och mamman är bara bitter och ledsen för att hennes son som dött några år senare. Dessa är de enda prästen satsar på, och åker emellanåt till sin gamla prästmentor som klagar på honom.

Butter

rande butter

Jag vill gilla sånt som ska vara bra, och denna är ju så hyllad. När man googlar recensioner så är det ju bara maxbetyg. Men jag fick ingen andlig upplevelse, jag fick en uttråkad upplevelse. Vår präst har en konstant ångest men jag blir liksom inte så smittad eller påverkad av den, vilket är synd, eftersom delad ångest är bra ångest! Istället blir jag bara sur på hans konstlade sätt och tråkiga utmaningar, det enda som jag tyckte vara lite kul var hans vin och bröd-diet, men jag vet, det ska inte vara kul. Det ska vara en själslig resa som för mig närmare Jesus och/eller fransk filmhimmel. Sedan är ju skådespelarstilen som Bresson kör med där alla ser lite nollställda ut är inte så kul. Vår kära präst, Claude Laydu, går genom hela filmen som en trött ångestrobot. I verkligheten var han tydligen ganska livlig och var programledare för en tv-show för barn. Bressons teori var att skådespelare var "modeller". Han krävde att de inte skulle agera, och upprepade tagningar gång på gång för att ta bort synliga tecken på "skådespel". Så med en teori, tid och mycket pengar för att köpa filmstock för så kan man uppnå den berömda Bressonstilen, ut och pröva alla filmkids!

Nu fick jag ju faktiskt en rejäl konstupplevelse av Au Hazard Balthazar, så jag har inte helt gett upp på Bresson, bara på denna filmen, på gud och på bilden av mig som fullfjädrad kulturman. 

#11 Det sjunde inseglet och preliminära Bergmanlistan

Ah, Bergman. Han är den näst meste regisören hos Criterion med hela 29 filmer, inte illa. Precis innan jag började Criterionprojektet såg jag en stor andel av dom och listar här min preliminära lista. Jag är uppenbarligen större Bergmanfan än jag trodde då många filmer ligger på högt betyg. Så, läs titta och njuuuut!

1. På första plats har vi... #209 Såsom i en spegel.
Harriet Andersson är fantastiskt som Karin som fastnat i en hysteri eller om man så vill en schizofreni med religiösa förtecken. Hennes pappa David (Gunnar Björnstrand) använder hennes ångest som stoff för att skriva sin roman. Tematiken kring guds existens återkommer ju ofta hos Bergman, men här känns det mest. Harriet är så fin och så trasig, fantastiskt.

Fantastiskt foto rakt igenom

Harriet pratar länge in i en vägg för att sedan sjunka uppgivet när när väggen inte svarar.

2. #11 Sjunde inseglet, har kanske det vackraste fotot och ett fantastiskt manus som fångar en medeltida pesttyngd, religiös dödsdans.

Mer gudsgrubbel

En inofficiel affich

3. #262 Fanny och Alexander TV-versionen. Överdådig med snyggt foto (igen) och en Jarl Kulle i toppform som principfast präst. Stort, djupt och fantastiskt!

"Jag har det andliga övertaget"

4. #537 Ansiktet. Fokuserar på konstnärer och konstnärliget. Ett teatersällskap bestående av bluffare, exploatörer och en enstaka person som tror på vad hon gör. Från Bilder:

Själva navet i historien är naturligtvis androgynen Aman/Manda. Det är kring henne och hennes gåtfulla person som allt rör sig. Hon representerar tron på det Heliga hos mänskan. Vogler har däremot givit upp. Han gör schajasteater och det vet hon. [...] Om Vogler är mannen som med dödens trötthet fortfarande utför de numera meningslösa konsterna är Tubal exploatören. Han är Bergman som försöker övertyga direktör Dymling på Svensk Filmindustri om nyttan av sin senaste film. 

Det finns även inslag av ockultism, magi och uppgiven ångest. Perfekt med andra ord!
5. #237. Sommarnattens leende. Charmig, lekfull och rolig. Fokuserar på en teologistudent som slits mellan gud och mänsklig kärlek (nåja, åtrå).

"Jag bryr mig inte om min fru, men rör någon min älskarinna blir jag till en tiger!"

6. Vargtimman(fanns inte på Criterion). Bergmans skräckfilm. Max von Sydow spelar en plågad konstnär som ser demoner, En gotisk skräcksaga med inceptionliknande specialeffekter...

7. En lektion i kärlek (fanns inte på Criterion). Elegant äktenskapskomedi med dead-pan-dialog och bra skådespeleri. Ett riktigt charmtroll.

8. #210, Tystnaden. Ett förspel till Fanny och Alexander som kom 20 år senare. Två syskon är i ett odefinierbart östland som militariseras samtidigt som deras relation fryser totalt.

9. #614 Sommaren med Monika. Ett förhållande växer fram mellan två unga, de flyr från världen och lever en drömsk sommar i ett förhållande som leder till att ett barn föds. Fin skildring hur det blir när ung kärlek förändras och dör... Trots att den är ganska tung såldes den ändå in som en nakenfilm i USA...

Lite osmakligt perpektiv...

10. #412 Gycklarnas afton. Vad är finkultur och vad är pajaskonster.

Skriv meeer om denna film Mikael... 

11. #321 Jungfrukällan. Ett mord på en ung kvinna i skogen. Utan att ha koll söker sig sedan mördarna till makens gård för mat och husrum. Spänningen ökar stadigt i Bergmans Hateful Eight...

12. Skammen (fanns inte på Criterion) Är Bergmans krigsfilm. Sverige är invaderat av fiendestyrkor och bomber flyger i vad som är en riktig CGI-fest (med Bergmanmått) Armeer rör sig över Gotland medan Eva (Liv Ullman) och Jan (Max vin Sydow) försöker hitta trygghet. Till slut flyr de över en skraltig båt över ett hav fullt med döda. mäktig film.

13. #210 Nattvardsgästerna. Nu är det dags igen för.... .... ... .. . Religöst grubbel. Finns gud eller inte, vem är god och vad är ont? Slutar optimistiskt och kristet som även en ateist som jag kan gilla. Snyggt foto igen och igen.

14. #139 Smultronstället. Professor Isak Borg är på väg för att ta emot en hederstitel och återbesöker sitt barndomshem på vägen. Han plockar även upp liftare i denna roadmovie. Jag gillart men inte riktigt så mycket som många andra. Victor Sjöström är fin men han ska ju inte vara det i denna film, alla säger att han är så kylig men ändå går han omkring som en riktig mysgubbe..

Snygg körkarlen-koppling i starten!

15. #613 Sommarlek. En Balettdansös minns tillbaka på en dömd kärleksrelation. Inte helt oäven men inte särskilt engagerande heller...

16. Kvinnors väntan. (fanns inte på Criterion) Kvinnor sitter runt ett bord och pratar om sina män... Lite tjatig och inte jättekul

17. En Passion. (fanns inte på Criterion). Djurplågare på en ö och otrohet. Känns lite som en mellanfilm...

18. Riten. (Fanns inte på Criterion) Bra men lite seg historia om några diaboliska mimare .

19. För att inte tala om alla dessa kvinnor (fanns inte på Criterion), Bergmans första försök till färgfilm. Riktigt fiasko, humorn är helt off och fotot kasst...


Så vad saknas!?

Persona, Trollflöjten, Scener ur ett äktenskap, ur marionetternas liv och Viskningar och rop måste ses för att man kan säga att Bergmantoppen har lite trovärdighet. Uppdatering kommer när de är tittade....