#199 Schizopolis

Schizopolis, 1996. Manus och Regi av Steven Soderbergh.

Jag var medveten om att det skulle bli förvirrande och att trådarna skulle bli svåra att få ihop. Och mycket riktigt så är det snart en massa olika handlingar på gång samtidigt. Och som lök på laxen spelas en del karaktärer spelas av samma personer... Det är dock inte särskilt kul eller intressant - bortsett från de olika lekarna kring fantasilösa manus, exempelvis så talar ett par i filmen bara om vad de ska säga- utan att säga det:

Fletcher Munson: [sunnily, on homecoming] Generic greeting!
Mrs. Munson: [warmly] Generic greeting returned!
[they kiss and chuckle at each other]
Fletcher Munson: Imminent sustenance.
Mrs. Munson: Overly dramatic statement regarding upcoming meal.
Fletcher Munson: Oooh! False reaction indicating hunger and excitement!

Andra i filmen verkar ersätt alla sina repliker med nonsensord, typ så här:

Mrs. Nameless Numberhead Man: Arsenal. Nose army.
Elmo Oxygen: Nose army. Beef diaper?
Mrs. Nameless Numberhead Man: Nomenclature.
Elmo Oxygen: Throbbing dust generation!
Mrs. Nameless Numberhead Man: Drum tissue outburst.
Elmo Oxygen: Jigsaw. Uh, fragment chief butter. King surgery mind?
Mrs. Nameless Numberhead Man: Bunny bucket.
Elmo Oxygen: Precision galley sponge.

Mycket cirkulerar runt en Fletcher som skriver tal åt någon scientologliknande ledare, talen ska låta smarta men inte innehålla något konkret. Men sedan finns det kidnappare, attractive housewife #2, utrotarare och konkurrerande filmteam som rekryterar en skådis rakt från filmen.

Filmens Hubbard-kopia

En underlig man

Regissören himself som masturbations-tajmar sig själv

Så visst, det finns en hel del kul ideer men ingen helhet alls. Allt är så mycket onödigt snurrigt, och filmen hade klart tjänat på att klippas ner minst en halvtimme- och ja, jag vet  han varnar för att filmen är snurrig när den startar men det hade varit bättre att göra något åt det istället för att bara konstatera det...

Så, nä. Denna vill jag inte se igen. Det fanns ju dock vissa roliga idéer så bottenbetyget åker inte fram idag.

#151 Traffic

Traffic, 2000. Regi av Steven Soderbergh, manus av Simon Moore och Stephen Gaghan.

Ah, The war on drugs var ju en omtalad grej i början av 2000-talet, men nu verkar det amerikanska samhället bytt strategi till en högre grad av legalisering och medicinskt morfin (primärt för smärtlindring). Men utifrån ett (miss)brukarperspektiv så verkar ju den utvecklingen inte lett till att färre dör av droger, utan tvärtom:

Drogstatistik från USA

Kanske att Traffic(och lite senare kom ju också The Wire med ett liknande upplägg) till viss del inspirerade en förändring av politiken då huvudbudskapet är att all drogbekämpning på större skala är en meningslös cirkus som inte gör någon (positiv) skillnad? 

Vilket som, filmen följer några poliser i USA, en kvinna vars man blivit arresterad för att vara en smugglarboss, en mexikansk polis och USAs drug czar(typ drogbekämpningsminister) och hans familj som får väldigt konkreta drogbekymmer.

Men då man i en film ska följa så många trådar så är det ju lätt att vissa händelser inte riktigt hinns byggas upp, och i Traffic så drabbas i synnerhet Catherine Zeta-Jones karaktär Helena av detta. Hennes resa från vilsen fru med ekonomiska bekymmer tills att hon är på plats i Mexico och revolutionerar smugglingsmetoder går mer eller mindre på en halv minut...

Men det finns mycket fint också, exempelvis samspelet mellan Don Cheadle och Luis Guzman som två bittra och retsamma poliser poliser som tar hand om ett viktigt vittne som spelas av den alltid härlige - och nyligen bortgågne Miguel Ferrer.

Javier (Benicio del Toro) funderar över meningen med allt

Caroline fastnar i Freebasing

Poliserna får lite lemonad av Helena

Mest engagemang verkar Traffic ha för Michael Douglas och hans dotter Caroline(Erika Christensen) som bara lämnar allt för att få en hit till, och även om det är engagerande så går även det spåret lite för snabbt.

Mexicospåret med Benicio del Toro berättar däremot en 'enklare' berättelse och får därför ihop det bättre, men som sagt, vill man säga så här mycket så hade det nog behövts en halvtimme till, och då var filmen redan 140 minuter som det var.

Scenerna i Mexico är filmade med en mer skakig handkamera och har en sepia-toner och scenerna i Washington är mer kyligt blåa. Dessa visuella stick är ganska irriterande och daterande. Jag förstår att man vill guida tittaren så vi förstår var vi är, men vi skulle fatta det utan problem även utan färgtonerna.

Men det finns ändå en hel del fint engegemang och skådespeleriet är verkligen on top.