#351 The Spirit of the Beehive

The Spirit of the Beehive eller Bikupans ande eller El espíritu de la colmena, 1973. Regi av Víctor Erice, manus av Ángel Fernández Santos och Víctor Erice

I kulturer med ett förtryck från myndigheterna så måste ofta samhällskritik eller samhällsdiskussion kodas så att publiken - men inte de som bestämmer förstår vad man menar. Det kan göras med metaforer eller gester som publiken förhoppningsvis förstår. Balansgången där kan ju vara ganska klurig mellan att vara för tydlig och därmed hamna i fara och vara för...kodad vilket leder till att ingen fattar vad man menar. Lite av den utmaningen ser man här, för The spirit of the beehive gjordes under Francos regim - som inte hade högt i tak gällande yttrandefrihet, och hur mycket kritik, om någon, den innehåller verkar vara något som kritiker är lite osams kring. Men man kanske missar poängen om man fokuserar för mycket på det för då kan man missa det sagolika som gömmer sig i filmen. 

Spirit of the beehive börjar med att en biovisning visas i en liten, risig by på landsbygden. Filmen är den klassiska Frankenstein och efteråt försöker barnen förstå handlingen (som blir extra klurigt då de ser en censurerad version). Bartnen bor i ett hus utanför staden tillsammans med sin pappa som är biodlare och mamman som mest verkar leva i sin egna lilla värld. Storasyster(Teresa Gimpera) säger till lillasyster Ana (Ana Torrent) att Frankenstein inte alls dog utan bor i ett ödehus utanför staden. Ana beger sig till ödehuset i omgångar utan att hitta något. Men så småningom kommer en sårad soldat (eventuellt desertör, och eventuellt mammans älskare) och gömmer sig där och precis som i Guillermo del Toros Pans Labyrinth så blir det en slags sammanblandning av saga och verklighet. 

Fotot i filmen är spektakulärt vacker och på vissa sätt liknar stilen Mallicks Tree of life i det att man får följa barn göra olika barngrejer utan att det riktigt för handlingen framåt. Det gör då absolut ingenting för stämningen är så on point så man baxnar. Filmens fotograf Luis Cuadrado blev alltmer blind under filmens framställning att han fick sitta med stillbilder och förstoringsglas för att bestämma ljussättningen. Trots det så är fotot och komposition verkligen gripande och fin. 

Vacker och poetiskt. Lite svårtolkad ibland men om man släpper hjärnan så mycket så kanske vägen till bikupans själ är lite lättare att valsa in i?

#288 F for Fake

F for Fake, 1973. Manus och Regi av Orson Welles

Det finns dessutom en del "Uncredited" under både manus och regi men här var Orson i en fas då han inte ville dela the limelight med någon annan. För även om filmen på ytan handlar om konst så handlar den också väldigt mycket om hur nöjd Orson Welles är med sig själv. Det bjuds exempelvis på en massa närbilder på hans 30 år yngre flickvän(Oja Kodar) som liksom spatserar i badkläder/underkläder eller motsvarande framför kameran medan Orson nöjt konstaterar att en massa snubbar kollar efter henne... Tyvärr såg jag filmen för 20 år sedan och tyckte då bättre om den då, men nu störde jag mig på en hel del saker- mest Orson himself som liksom pöser som en pösmunk i varje scen.

Sedan är ju budskapet om dyra konstverk och varför folk vill betala en massa bara för att Picasso har signerat istället för att faktiskt bedöma själv om det är vackert eller inte lite.... uttjatat.

Orson

Hans flickvän

Det är någon twist på slutet och någon liten utvikning om Howard Hughes som kan vara kul för Citizen Kane-fans. Men vill man höra mer om Hughes så är ju podcasten "you must remember this" klart roligare. Kanske att jag är lite grinig, folk på Letterboxd verkar lite gladare. Men för mig blev det en kort text och en:

#229 Scener ur ett äktenskap

Scener ur ett äktenskap eller Scenes from a Marriage, 1973. Manus och regi av Ingmar Bergman.

Ingmar Bergman skrev just scener ur ett äktenskap med Erland Josefsson och Liv Ullman i åtanke. De hade jobbas så bra ihop i Viskningar och rop och han ville helt enkelt jobba vidare med utgångspunkt från deras samspel. Han hade dock bara väldigt lite pengar, så han erbjöd Liv, Erland och Sven Nyqvist 10% av intäkterna om de var med i filmen. Erland och Sven sa ja, men Liv läste och funderade - det är ju trots allt bara en lång serie av folk som sitter och pratar. Luktar kanske lite fiasko, så hon sa nej och fick istället 20 000 i kontanter. I slutändan fick de andra en bra bit över miljonen, så det valet var ju inte helt optimalt. Men inget mer om det, detta är trots allt Filmfrommen och inte Ekonomifrommen.

När många manusförfattare sätter sig och skriver så får man intrycket att de försöker hitta en spännande premiss (min pappa är lesbisk eller kanske någon har förgiftat vattnet) - Bergman tycker jag ofta vill diskutera ett ämne som (finns gud, hur formas våra identiteter eller vad är egentligen konst?) Han är ju självklart inte ensam om det men jag tror att det ofta blir bättre då man först är klar kring vad man tycker är intressant och gör en film om det för att sedan fokusera på huret - istället för tvärtom.

Här är det äktenskap och samliv som nagelfaras av Bergman, som ju själv var ganska erfaren kring giftemål. Han var ju gift fyra gånger och hade affärer med mer eller mindre alla kvinnor som varit i närheten av hans filminspelningar. Så det här med att gifta sig, skaffa barn och leva lyckliga ever after var inte riktigt det första han tänkte på när giftemål kom på tal. I början av filmen så intervjuas det lyckliga paret av en journalist som vill veta hur man blir så lyckade som dom, med sitt fin-fina förhållande och mysiga borgliga liv. Men bakom fasaden dröjer det sig en ganska tråkig kompromiss, de bestämmer sig för att inte lufta alla problem utan låter vardagen lunka på. Plötsligt bestämmer sig Johan för att flytta, han vill helt enkelt lämna familjen och bo med sin Paula som är en yngre kvinna. Johan är inte bara glad i sin nya, han är dessutom trött på sin fru och stentrött på sina barn som han mer eller mindre aldrig vill träffa igen.

Inte så naturalistiskt ljus

Han vill äta frukost ifred

Detta blir början på en ping-pongmatch där de dras från- och mot varandra. Marianne blir först kränkt och ledsen men Johans liv blev inte heller riktigt som man skulle kunna tänka sig. Fastän de flyttar isär så tar det en väldans tid för skilsmässopapprena att komma in. Och de fortsätter också träffas i en slags mix av raseri och passion. Men det är först då de är skilda och lever med varsin partner som deras egna glöd och kärlek kan spelas ut på ett mer harmoniskt sätt. Det är som att äktenskapet och äktenskapets villkor till slut släcker den bästa av kärlekar..?

Scener ur ett äktenskap är både intressant och välspelad - i synnerhet Liv Ullman glänser. Sedan är det svårt att veta hur filmen uppfattades då den kom, men med nutida ögon så är det ju svårt att förhålla sig till Johan som karaktär, då han både är uppblåst och arrogant. Men det kanske var mer Kosher på 70-talet?

#83 The Harder They Come

The Harder They Come, 1973, regi av Perry Henzell, manus av Perry Henzell och Trevor D. Rhone.

Nar jag gick i högstadiet kunde man spela in små actionfilmer med kompisarna, det var ganska taffligt såklart men kanske också lite charmigt. När man är en vuxen filmskapare vill man ju gärna att kvaliteten ska vara lite bättre, och det är den här, men bara knappt...

Kameramannen verkar inte riktigt ha koll på varken foto i sig eller teknikaliteter som ISO-tal eller ljussättning. Inomhusscenerna är alldeles för mörka och en femtedel av utomhusscenerna verkar det ha gått nått galet med.. Men hey, filmen kommer från jamaica och det är ju kanske inte så lätt att vara tekniskt perfekt när man inte har filmskolor eller råfilm att träna med. Efter lite research så fick jag reda på att detta minsann var jamaicas första film, 1973. Med tanke på det borde de vara hur stolta som helst med tanke på att den blev en internationell succé, mycket tack vare soundtracket. Både titellåten och albumet som helhet sålde bra och har även blivit lite av en kritikerfavvo (bland annat ligger den på plats 119 över världens bästa skivor enligt Rolling Stone). Men musiken är inte helt original, utan fyra låtar är gjorda för filmen och resten är en slags Jamaica-greatest hits.

Anyho, filmen funkar bäst i början, Ivan kommer till storstaden och blir direkt lurad på sin packning. Men han drömmer om att bli sångare och spelar in ett par låtar men musikindustrin är korrumperad och till slut ser han bara en framtid inom "the trade" (som tittare ska man förstå att det handlar om Ganja). Tyvärr är han lite för triggerhappy och börjar skjuta poliser och sedan är det långa, lite amatörmässiga shootouts över landsbygden...

Vad som är bra och häftigt är språket och miljöerna, filmen spelades in i Kingstons fattigare delar med många lokala profiler. Jag började titta på filmen utan text men då förstod jag knappt något så även inbitna raggaefans kan nog behöva lite hjälp...

#27 Flesh for Frankenstein

Flesh for Frankenstein, 1973, Skriven och regisserad av Paul Morrissey, Frankenstein och hans monster kommer ju från Mary Shelleys Bok, men här är allt ganska så omgjort...

Ah, Udo Kier är tillbaka, denna gång som galen vetenskapsman. Han glider runt landsbygden med sin assistent Otto och fångar in befolkningen, dödar dom och tar deras bästa kroppsdelar för att skapa en ny master race som bara ska lyda honom. Hans självförtroende är på topp och han slänger ur sig repliker som "The medical profession would love to claim my achievement as part of their own and call it a giant stride forward of medicine. But they can't. It is a giant stride forward for me!" Och, icke att förglömma så är han också lite av en nekrofil som han motiverar med "To know death, Otto, you have to fuck life... in ze gall bladder". I slottet så bor också hans fru(som praktiskt nog också är hans syster), och hon tar in en ny betjänt mest för sexuella motiv. Men betjänten känner igen huvudet på en zombie(kommer från hans gode vän) och detta leder till en blodig konfrontation.

Betjänten känner igen en  zombie

Dr Frankenstein lägger sin själ (och sin libido) i arbetet

Udo Kier är ju perfekt som en besatt Frankenstein som vill skapa en serbisk master race. Hans skraltiga engelska gör att han låter lite som en Indiana Jones-skurk vilket är ett plus i detta sammahang.  Betjänten (Joe Dallesandro, som också är skrevet på Rolling stones "Sticky fingers" skiva) är mest hunkig medan frun (Monique van Vooren) är perfekt som dominant, smågalen egocentriker.

Denna film gjordes samtidigt som "Blood for Dracula"  och skådespelarna är till stor del samma och de spelar varianter av samma roller. Denna är inte lika rolig som Dracula, som jag har gått omkring och citerat i tid och otid sedan jag såg den men den är ändå trevlig. Detta trots att en stor del av filmen utspelar sig under olika typer av obduktioner. Filmen spelades faktiskt in i 3D men har inte getts ut i något 3Dformat, men om det gör det ska jag ta mig en titt. Ah jag gillar ändå detta!