Ingmar Bergman skrev just scener ur ett äktenskap med Erland Josefsson och Liv Ullman i åtanke. De hade jobbas så bra ihop i Viskningar och rop och han ville helt enkelt jobba vidare med utgångspunkt från deras samspel. Han hade dock bara väldigt lite pengar, så han erbjöd Liv, Erland och Sven Nyqvist 10% av intäkterna om de var med i filmen. Erland och Sven sa ja, men Liv läste och funderade - det är ju trots allt bara en lång serie av folk som sitter och pratar. Luktar kanske lite fiasko, så hon sa nej och fick istället 20 000 i kontanter. I slutändan fick de andra en bra bit över miljonen, så det valet var ju inte helt optimalt. Men inget mer om det, detta är trots allt Filmfrommen och inte Ekonomifrommen.
När många manusförfattare sätter sig och skriver så får man intrycket att de försöker hitta en spännande premiss (min pappa är lesbisk eller kanske någon har förgiftat vattnet) - Bergman tycker jag ofta vill diskutera ett ämne som (finns gud, hur formas våra identiteter eller vad är egentligen konst?) Han är ju självklart inte ensam om det men jag tror att det ofta blir bättre då man först är klar kring vad man tycker är intressant och gör en film om det för att sedan fokusera på huret - istället för tvärtom.
Här är det äktenskap och samliv som nagelfaras av Bergman, som ju själv var ganska erfaren kring giftemål. Han var ju gift fyra gånger och hade affärer med mer eller mindre alla kvinnor som varit i närheten av hans filminspelningar. Så det här med att gifta sig, skaffa barn och leva lyckliga ever after var inte riktigt det första han tänkte på när giftemål kom på tal. I början av filmen så intervjuas det lyckliga paret av en journalist som vill veta hur man blir så lyckade som dom, med sitt fin-fina förhållande och mysiga borgliga liv. Men bakom fasaden dröjer det sig en ganska tråkig kompromiss, de bestämmer sig för att inte lufta alla problem utan låter vardagen lunka på. Plötsligt bestämmer sig Johan för att flytta, han vill helt enkelt lämna familjen och bo med sin Paula som är en yngre kvinna. Johan är inte bara glad i sin nya, han är dessutom trött på sin fru och stentrött på sina barn som han mer eller mindre aldrig vill träffa igen.
 |
| Inte så naturalistiskt ljus |
 |
| Han vill äta frukost ifred |
Detta blir början på en ping-pongmatch där de dras från- och mot varandra. Marianne blir först kränkt och ledsen men Johans liv blev inte heller riktigt som man skulle kunna tänka sig. Fastän de flyttar isär så tar det en väldans tid för skilsmässopapprena att komma in. Och de fortsätter också träffas i en slags mix av raseri och passion. Men det är först då de är skilda och lever med varsin partner som deras egna glöd och kärlek kan spelas ut på ett mer harmoniskt sätt. Det är som att äktenskapet och äktenskapets villkor till slut släcker den bästa av kärlekar..?
Scener ur ett äktenskap är både intressant och välspelad - i synnerhet Liv Ullman glänser. Sedan är det svårt att veta hur filmen uppfattades då den kom, men med nutida ögon så är det ju svårt att förhålla sig till Johan som karaktär, då han både är uppblåst och arrogant. Men det kanske var mer Kosher på 70-talet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar