#272 La Commare Secca

La Commare Secca eller The grim reaper eller Döden går förbi, 1962. Regi av Bernardo Bertolucci, manus av Pier Paolo Pasolini,Bernardo Bertolucci och Sergio Citti.

1962 var Pasolini en stjärna på väg upp efter monsterhiten Accattone som handlar om en hallicks äventyr i Rom. Han kommer på en annan story som han ber sin unga assistent skriva lite repliker till, men sedan när det är klart så hinner han inte spela in filmen så assistenten - 21-åriga Bernardo Bertolucci- får göra filmen istället. Bertolucci som senare skulle göra väldigt välpolerade filmer med vackra människor och snyggt foto (Den sista kejsaren och La Conformista), och för all del Sista tangon i Paris där Maria Schneider gick ut i efterhand och tyckte att inspelningen hade påmint om en våldtäkt... Men detta är hans första film och här är den största kvinnorollen en mördad hora och den andra kvinnorollen är någon slags utpressare- så man kan anta att Bernardo inte kommer vinna årets Feminist award.

Filmen är uppbyggd(Lite som Rashomon) som ett flertal olika förhör av samma skede, ur olika karaktärers perspektiv. Att det är ett förhör beror på den mördade horan, så polisen går alltså igenom närvarande karaktärers vittnesmål, samtidigt som man får se vad de berättar (och inte berättar). Karaktärerna som förhörs är samtliga från Roms kriminella kretsar, så det är olika tjuvar och hallickar och en av mina personliga favoriter i filmhistorien- den snajdiga playern Bostelli (Alfredo Leggi). Bostelli glider omkring och gör av med sin gangster flickväns pengar med ett litet överlägset leende.
Efterssom han mjölkar hennes börs hårt så börjar hennes pengar ta slut och han är på jakt efter en ny.

En soldat sover nära brottsplatsen

La Commare Secca är kul rakt igenom, karaktärerna är tydliga, situationerna raka och mysteriet intressant. Skådespeleriet är dessutom skönt rakt igenom. Unga Bertolucci var uppenbarligen roligare än den äldre finputsade Meetoo-mannen han växte upp till...

#236 Mamma Roma

Mamma Roma, 1962. Manus och regi av Pier Paolo Pasolini

Pasolini står ju också bakom den enda filmen som inte fick något betyg, den vidriga Salo  dom var lite väl mycket tortyrporr för min smak. Och även här ser vi samhällets baksidor fast på ett lite mer konventionellt sett. Mamma Roma(Anna Magnani)  bor på landet och verkar vara lite av samhällets karaktär. Hon gormar och skriker och jobbar hårt på att ta över showen från bruden på ett lokalt bröllop. Men mest drömmer Mamma om en sak, att få lämna landet och flytta till Rom. Så plötsligt så får hon chansen och drar iväg med hennes trumpna son till storstaden där de ska bli goda borgare och inte lantisnollor(Mamma Roma har inget till övers för bondläppar). Hennes son Ettore (Ettore Garofolo) däremot har inga ambitioner alls, han bara hänger med sina kriminella kompisar och hamnar i ett förhållande med Bruna (Silvana Corsini) som är en ensamstående mamma med en hel del olika karlar som hon är med mot betalning. Detta hindrar inte Ettore för att bli storkär och köpa en massa presenter till henne som han finansierar genom att råna sin mamma och sedan allmänheten i stort.

Mamma Roma vill bort från dammiga småstäder

Ettore och den lokala golddiggern

Mamma Roma är också förföljd av sitt förflutna i form av sin ex-kille som kommer och kräver pengar. Så hon skaffar sig ett kvällsjobb som prostituerad som uppenbarligen var något hon hade hålt på med tidigare. Mot slutet blir livspusslet för mycket för henne med en bångstyrig pojke, två hektiska jobb och ett ex som verkar vilja att hon ska casha upp. Så när hon inte klarar av att hålla alla bollarna i luften så blir konsekvenserna stora. 

Anna Magnani är bra som den larger-than-life figuren Mamma, men hon var också en väletablerad filmskådespelare. Ettore, hennes trumpna son var amatör och vet inte riktigt vad han gör och varför, vilket är lite synd. Totalt sett har filmen några fina bitar men engagemanget blir aldrig på någon höjdarnivå - Vilket är lite orättvist då jag blev avbryten ett hundratal gånger under tittningen, så jag borde väl se om den men lusten finns inte riktigt där. 

Lärdomar: 1. Man ska inte vänta med att uppfostra sina barn tills dom blir 16, 2. Livet är tufft, 3. undvik dåliga pojkvänner

#49 Nights of Cabiria

Nights of Cabiria eller Le notti di Cabiria, 1957, Regi av Federico Fellini, manus av Ennio Flaiano och Tullio Pinelli, viss dialog av Pier Paolo Pasolini.

Förväntningarna är nere i Marianergraven efter de två andra Fellinifilmerna jag sett, så håll i hatten, nu vankas det säkert en massa sköna italienare som fångar dagen stup i kvarten.

Men sen börjar filmen och man får följa Cabiria, en prostituerad kvinna som först blir rånad och nästan dränkt. Efter det vankar hon hem, hon är nedslagen men inte sänkt. Cabiria vandrar längs Roms gator på jakt efter jobb, och stöter på både vänner och konkurrenter. Hon söker sedan efter en frälsning eller något annat som kan hjälpa henne få ordning på sitt liv. Men det är svårt att ta sig ur botten när man inte har förutsättningar eller riktigt vet hur man gör. Efter att ha sökt svar i kyrkan och hos en hypnotisör(!) så hittar hon plötsligt kärlek, men kan/bör man satsa allt på någon man just lärt känna?

Trots de lite lösa premisserna sitter man som klistrad för det görs så jäkla bra. Huvudrollen Cabiria spelas av Giulietta Masina som gör en av de bästa skådespelarprestationerna jag sett, vilket hon också fick en Oscar för.

Hon träffar en rik skådespelare och blir tagen till en lyxig nattklubb, men det slutar med att hon får sova över i toaletten...

Hon försöker hitta lite frälsning...

Cabirias livsresa känns i magen. Man blir både rörd, skakad och road över allt som händer. Verkligen helt fantastisk!

#17 Salo eller 120 dagar av Sodom

Salò o le 120 Giornate di Sodoma, 1975, skrevs och regiserades av Pier Paolo Pasolini, den baseras på "Les Cent Vingt Journées de Sodome, ou l'École du libertinage" av De Sade

Volymen inte för hög: check
Barnen inte hemma: check
Gardiner nerdragna: check

Dagens film är baserad på en bok av mannen vars efternamn skapade ordet sadism. Passolini låter filmen utspelas i norra Italien, precis i slutet av andra världskriget. 4 lokala fascist-dignitärer har beställt insatser för att fånga in ett stort antal pojkar och flickor till en speciell uppgift.

En man väljs ut som vakt

Alla granskas ordentligt

9 killar och 9 tjejer väljs ut och förs till en herrgård. Där utsätts de för ett program bestående av olika typer av förnedring, sexuellt våld och maktspel. Männen ser deras beteende som en ideologisk vinst, genom att utsätta andra för fruktansvärda saker både visar de sin makt och understödjer sin teori om vad makt är och hur makt ska fördelas. Både vakter hämtas och medelålders kvinnor finns med för att berätta eggande historier (mycket bajsätning).

En av kvinnorna visar vid ett par tillfällen att hon inte trivs med läget, men kan inte göra motstånd, när allt dras till sin spets väljer hon att ta livet av sig. Barnen är nakna större delen av filmen och straffas enligt herrarnas nya lagbok, de gråter, skriker och säger att de inte klarar det längre. Men herrarna visar inte skymten av någon medmänsklighet under hela filmens gång.

Signora Castelli berättar om sitt liv som barnprostituerad

Man vill se någon ljusning i slutet, men så blir det inte

Detta kan vara den mest obehagliga film jag sett. Den saknar helt förlåtande drag utan det blir bara värre ju längre det går. I takt med att våldet och sadismen ökar så ökar illamåendet hos mig som tittar och jag längtar till att den ska ta slut. 

Pasolini vill säkert diskutera makt och vad den gör med människor. Då han blev mördad av en 17-årig prostituerad pojke så hade han säkert egen erfarenhet kring vad han tilläts göra med sin politiska, konstnärliga och ekonomiska makt. 

Pasolini:När man har makt kan man helt bryta mot alla regler

Jag vet inte vad jag ska tycka, det finns en poäng men samtidigt är filmen rejält obehaglig att titta på. Det känns faktiskt fel att ge den ett betyg överhuvudtaget...