#391 If....

 if...., 1968. Regi av Lindsay Anderson, manus av David Sherwin och John Howlett

Postern talar sitt tydliga språk, "Which side will you be on?". Vilken sida då, gällande vad?

If.... är en film som börjar som något och slutar som något annat. Filmen utspelar sig i en klassisk brittisk internatskola för pojkar. Det är traditioner, skoluniformer, kamratuppfostran och ändlös pennalism. Samtidigt som skolan lever i en tidlös stagnation så pratar de om förändring och samhället: 

"Britain today is a powerhouse of ideas, experiments and imagination."

Men inget märks här, vilket många verkar trivas bra med. Dock inte Travis(Malcolm McDowell) och hans två kompisar. De revolterar på de diskreta sätt man kan men slås ner - bildligen och bokstavligen. Bortsett från stryk så avskärmar de sig från alla tramsiga boardschoolrutiner och sitter istället i Travis rum och super. Ju längre filmen går så liksom förskjuts verkligheten på olika sätt. Vissa scener, till synes slumpartade visas i svartvitt och vissa scener är uppenbarligen rebelliska drömmar mer än riktiga händelser. Exempel på det är att Travis plötsligt är i staden(som är förbjudet), snor en motorcykel och får ihop det med en tjej. I takt med att skolans rigida rutiner fortsätter som de gjort senaste femhundra åren så tar mer och mer filmen ibland lite surrealistiska svängar - vilket når sitt klimax i ett faktiskt krig mellan gammalt och nytt, rebeller mot konservativa. "Which side will you be on?"

if.... är en häftig upplevelse, och trots att jag är egentligen är emot gammelkonservatism så har jag också en liten kärlek till stränga skolor på film, där frisyrerna är disciplinerade och sliparna är korrekt knutna. I praktiken hade jag däremot hatat stället så jag får väl vara lite mer på Travis sida, och det skulle jag inte vara ensam om. Filmen spelades in 1968 samtidigt som de franska studentrevolterna hade tagit fart, och dessa skulle sedan får efterapare även i Sverige, så det är svårt att komma på fler filmer som är så tidsenliga som denna.

Filmen är både härlig och inspirerande, den är på många plan intressant och kul att titta på. Det blir en mycket stark: 

#360 Symbiopsychotaxiplasm: Two Takes by William Greaves

Symbiopsychotaxiplasm: Take One (1968) och Symbiopsychotaxiplasm: Take 2 1/2 (2005), regi och manus av William Greaves.

Två filmer till priset av en kan låta lovande och här får man verkliga valuta för pengarna, om man gillar psykosociala diskurser i en filmkontext det vill säga. Själv är jag inte jättepå...

Första Symbiopsychotaxiplasm är onekligen svår att definiera. Det är en till största delen en dokumentär kring en filminspelning där regissören ganska tafatt försöker spela in en scen med en massa olika skådespelare. Tagningarna bryts ofta av tekniska skäl och "kanske vi borde spela in scenen bakom det där trädet istället?". Tiden går och skådespelarna börjar tröttna. Filmteamet tröttnar till slut de med, de liksom börjar filma sig själva medans de talar skit om hela inspelningen och regissören. Regissören verkade, kanske, ha de som plan - och klippte ihop allt detta till en film som gjorde stor succé i experimentfilmens lilla värld - när den väl fick premiär. För filmen fick vänta länge på premiären. William Greaves åkte ner till Cannnes 71 för att sälja in filmen, men då den inte kom med i festivalen så lade han filmen på vinden tills han grävde fram den till en specialvisning 1991. 

Steve Buscemi har den tydligen som favoritfilm och som inspiration till sin roll i indieklassikern Living in oblivion. För mig var dock filmen ganska oinspirerande och inte särskilt insiktsfull. Annorlunda behöver liksom inte vara samma som bra. Det hade ju varit roligare om filmteamet hade gjort något mer än att bara gnälla kring att regissören inte riktigt vet vad han håller på med- det är ju liksom samma diskussioner som en miljard kontorsarbetare har på sina arbetsplatser. 

Symbiopsychotaxiplasm: Take 2 1/2 är kanske lite lättare att definiera. Första tredjedelen visar de bitarna som klipptes bort i ettan, som främst består av ett par som gör scenen igen (Yay!...) Här var jag på riktigt dåligt humör. Andra delen på filmen utspelar sig på en filmfestival där William Greaves visar filmen och alla bara beskriver hur viktig och bra den är. Tredje delen av filmen handlar om en fortsättning av scenen för 30 år sedan, där hans gamla skådespelarpar återförenas. Det funkar sisådär tills de anställer en skådespelarcoach som liksom försöker få fart på aktörerna. Till slut så går det nästan för bra då det blir tårar och improvisationer som gör att den ena frågar löpande om det är karaktären eller skådespelaren som gormar åt henne. Den delen var faktiskt intressant

Bara för att något varigt bortglömt så kanske det inte var så jätteskoj ändå, så därför bjussar jag inte på mer än:

#313 Kill!

Kill! eller Kiru, 1968. Regi av Kihachi Okamoto, manus av Kihachi Okamoto och Akira Murao, baserad på en roman av Shûgorô Yamamoto

Kill! är baserad på samma bok som Sanjuro som i sin tur blev Sergio Leones A fistful of dollars. Så här har vi alltså en Samurai som liksom byter sidor i ett klankrig för att, ja varför egentligen? Om det i Leones version var cashen som styrde så är det här något...djupare. Kanske en vilja att vända upp och ner på själva klanssystemet? Huvudrollen Genta (Tatsuya Nakadai) liksom lite pillemariskt lägger upp små planer som han sedan utför ofta med hjälp av sin svärdsförmåga. Här är också sidekickens roll mycket större, Hanji (Etsushi Takahashi), är en dumstark bonde som drömmer om att bli samurai. Han träffar tidigt Genta och trots att Genta tydligt berättar att Samurailivet mest är en förljugen illusion så vill han ändå vara en del av den. De träffas först som tokhungriga arbetslösa lodisar på jakt efter en smaskig kyckling, men sedan kommer deras vägar att allt tajtare korsa varandra

Kill! är faktiskt lite av en mörk komedi, vilket förvånansvärt nog funkar ganska bra. Exempelvis så är staden de kommer till i början så ruff att uteliggarna mördar folk och att restaurangens ägare har hängt sig över lunchbuffen... Japansk humor brukar annars ha svårt att lägga an sig hos mig men här hålls drutta-på-ändan skämten på en befriande låg nivå.

När en grupp på sju samurajer från en klan bestämmer sig för släppa lojaliteten från sin korrupte klanherre och försöka störta honom, så blir de förrådda och tvingas gömma sig i ett bergsfort och  kämpa för sina liv. Genta, känner direkt en lojalitet till dom och Hanji som ju inte är den ljusaste lampan i lampan, men vad han saknar i hjärna kompenserar han för i muskler och en något slags bondekänsla för rätt och fel. Genom att bilda ett osannolikt partnerskap befinner de sig i mitten av en klanuppgörelse som kommer att kräva smart planering, bra svärdsförmåga och tur att kunna klara av...

Mörda!

Hugg och slag

Här vore det kul om filmen fick heta "Döda!" på svenska men så kul blev det inte... Trots att den stackars filmen blev upphuggen (förlåt) i flera olika sittningar så var den kul och intresant hela vägen. En intressant detalj i det eviga fram-och-tillbaka inspirationerna mellan Samuraj- och westernfilmer var musiken, som här var väldigt mycket klatchig Texasstil, vilket ökade absurditeten ett snäpp till. 

#252 Faces

Faces, 1968. Manus och regi av John Cassavetes.

Äntligen har barnen växt upp så man slipper alla dubbade barnprogram där alla karaktärerna hela tiden lite gällt skrikpratar varje replik. Trodde jag- tills jag fick se Faces. Alla är fulla hela tiden och om en fylla går igenom flera faser så är dessutom alla karaktärerna i stupfull-men-innan-illamåendefasen.

Ibland stöter man på dom i tunnelbanan, skräniga typer som säkert har kul själva men som egentligen bara är rätt så störiga för sin omvärld, i synnerhet om man är nykter själv (Man kanske ska vara full när man tittar på Faces?). Men Filmfrommen din moralist, måste alla filmer bara ha trevliga karaktärer som pratar med behaglig stämma? Svaret är nix- men det är ju kul att om folk är dyngfulla att man får någon mer kontext än bara jobbigt svammel och Carpe diem bonding.

Ivarjefall så snurrar filmen längst Richard (John Marley) som är en 47 årig man som är full, och är hemma hos en kvinna(Gena Rowlands) som kan vara prostituerad light, han stojar med sin kompis som är full. De springer och skriker. Senare går han hem och stojar med sin fru, skriker och berättar ordvitsar, sedan blir han nykter i 20 sekunder och vill skilja sig. Sista delen handlar om att han är full med den prostituerade kvinnan igen och bråkar med några andra fulla snubbar som är där. Hans fru blev också full och låg med en kille med härligt hår(Seymour Cassel). På slutet är dom lite fulla och ledsna.

Han ska vara 47 vilket kändes lite konstigt

Hon är full

Men ja, jag fattar. På sextiotalet i USA var filmerna putsade och släta. Människorna vara exceptionella och charmiga och då var det säkert fräscht att se vanliga medelklass alkisar som man kanske aldrig hade sett innan? Den fria formen gör också att det ibland blir fina blickar, och stilen med många närbilder ger också en intimitet med karaktärerna. Jag orkar dock inte se den här igen...

#186 Stolen Kisses

Stolen Kisses eller Baisers volés, 1968. Regi av François Truffaut, manus av François Truffaut, Claude de Givray och Bernard Revon.

Nu är det slut med alla arty-filmer och istället har vi trevligt nog lite av en rom-com. För här är Antoine Doinel (från De 400 slagen) uppväxt och i början av filmen blir han utkastad ur armén. Han har helt enkelt inte skött sig och Antoines dåliga förmåga att sköta sig på alla plan (inte minst att kunna behålla ett jobb) är ett återkommande tema filmen igenom. Antoine hoppar från att jobba som hotelportier, han får till slut jobb som privatdetektiv och borde få sparken några gånger, i synnerhet då han totalt kärar ner sig i en klients fru.

Antoine tar emot sina usla Armébetyg

Antoine visar var han fått sitt nya jobb

Vissa filmer väcker tanker eller utmanar på olika sätt. Men inte Stulna kyssar, man charmas av Antoines leende när han ser något han är skeptisk mot eller blir kär i. En trevlig bagatell, men som helhet sitter inte filmen alls ihop med 400 slagen, det är egentligen bara huvudpersonens namn som skapar släktskap (Hello Cloverfield paradox). Filmen fick inte heller jättemycket engagemang av Truffaut, fångad av tidsandan så var han mest upptagen med att stödja studentprotester eller försöka ställa in Cannesfestivalen. Så, Kudos till alla skådisar som lyckades improvisera ett manus som Truffaut aldrig riktigt hann skriva. Tydligen var det trevlig stämning "on set" vilket märks, allt känns faktiskt ganska så mysigt så det blir en redig:

#179 Jag är Nyfiken- Gul och Blå

Jag är nyfiken - en film i gult och Jag är nyfiken - en film i blått. Regi och manus av Vilgot Sjöman

Ibland pratas det om tidlösa verk som liksom romerska marmorstatyer kan bjuda på skönhet genom årtusenden, andra verk är mer en representation av sin exakta tid och kan verka lite märkliga för efterföljande tidsåldrar... Jag är nyfiken - filmerna är ju ganska fantastiska tidsdokument som nog varken kunde göras 3 år före eller tre år efter- vilket säger något både om filmerna och om slutet på 60-talet. För allt är radikalt och experimentellt!

Formen- är en slags mix av:
+intervjufilm där en charmigt uppstudsig Lena Nyman pressar allmänhet och politiker om klassklyftor, bland annat lyfter hon orättvisan att sådana som studerar får bättre jobb och mer betalt
+Metafilm, där man får följa kamerateamet som försöker hänga med i svängarna, dessutom pratar ibland Vilgot sjömans via voice over att man ska köpa filmen och att Sandrews är bra.
+Relationsdrama med vanligt manus, där Lena Nyman har sexuella relationer med Börje Ahlstedt och regisören själv (Man var inte riktigt framme med genusfrågor ännu)
+propagandafilm där man nyanslöst driver teser om ett försvar byggt på icke-våld eller att alla fängelser borde rivas ner.

Mixen av allt detta är både kul och intressant att se, i synnerhet då filmen varvar med klipp som visar hur svårt det kan vara med att applicera alla högtravande principer. Exempelvis drömmer Lena om att skjuta sin otrogne man (Börje Ahlstedt) bara några minuter efter en passionerad passus kring icke-våld. Hennes frikostiga sexliv funkar bra i teorin-  men leder också till att hon får skabb i praktiken...

Lena och Vilgot

Lena tar fångar

När filmen kom var det annat som stod i fokus. Nakenheten och sexet. Dock kan man tilläga att sexualiteten är mer naturlig här (både till kropparna och situationerna) jämfört med de mer superstiliserade halvnakna sydeuropeiska filmerna med Brigitte Bardot och Sophia Loren.

I Lenas förhållande med Börje så sexas det friskt, och man ser Börjes (mjuka) snorre ett par gånger vilket gjorde att amerikanska tullen tog filmen och Jag är nyfiken - en film i gult blev sedan föremål för ett upphettat rättsfall där bland annat Norman Mailer fick förklara att filmen en av de viktigaste han någonsin hade sett. Det var kanske lite att ta i men man säger vad man måste då yttrandefriheten står på spel!

Så småningom beslutade högsta domstolen att filmen fick visas med hänvisning till yttrandefriheten  och förkastade tidigare domslutet att filmen var pornografisk. Hays-koden bedömdes således som omöjlig att efterleva och MPAA inrättades. Så inget kan ta ifrån filmen dess filmhistoriska betydelse.

Att filmen fortsatte att bli USA:s högsta inkomstbringande utländska film genom tiderna(och behöll titeln i flera år) kan vara lite underligt om man bara ser på filmen såsom den är. Så här har vi ett prima exempel på att all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet. Alla bara kände att de ville ha koll på filmen som det var så mycket rabalder kring. Så kan det gå, jag trivdes ändå ganska bra med nyfikenheten så här 50 år senare...

#168 Monterey Pop

Monterey Pop, 1968. Regi av D.A. Pennebaker

Få gånger i musikhistorien har väl förändringar gått lika snabbt som i skarven mellan 60- och 70tal, vilket illustreras fint med denna film tillsammans med Gimme Shelter som en mörkare tvilling. För här är det bara glädje och glada rusiga ungdomar med blommor i håret som kramas, pussas och bara lever i en fantastisk anda...

Men eftersom inget spektakulärt händer under festivalen (som delvis filmades av George Lucas) så är det mycket fokus på musiken och framträdanden vilket är lite av en mixed blessing. Här är ett subjektivt urval:

Big Brother and the Holding Company—"Ball 'n' Chain"- Janis Joplin alltså, Holdingbolaget(alltså ett bolag som äger aktier i andra företag) tillför inget. Men Janis tar en ganska tråkig låt och gör det magisk!

The Who- Spelar My generation med en hysterisk John Entwistle som försöker slå igenom trots att settingen med ett klassiskt band på detta sätt känns lite gammeldags. Men vad gör det då man slår sönder sin gitarr och välter sina trummor?

Jimi Hendrix - Groovar och spelar mest en cover av Troggs monsterhit: "Wild Thing", sedan börjar han ha samlag med sin gitarr och bränner upp den med lite tändvätska han har smygigt med upp på scenen (men det är bara en liten flaska med säkerhetskapsyl). Sedan slår han (också) sönder sin nu brinnande gitarr och kastar ut bitarna till den ömsom avgudande ömsom förvirrade publiken.

The Mamas & the Papas- Åhm, dom är ju såååå fina. Riktigt fina versioner av "Creeque Alley" och "California Dreamin'".

Country Joe and the Fish - Sådan här flummusik med en massa känsla och inget som händer har åldrats lika väl fisken jag glömde i kylskåpet. Riktig tråkigt, men kanske är bättre om man är nerdrogad?

Ravi Shankar - Mardrömslång sitarmusik, publiken verkar dock digga det hur mycket som helst medan jag hellre rotfyller mina kindtänder igen istället för att lyssna om på Shankars Sitaronani.

Det blir tillslut lite tävling om vilken artist som kan sticka ut mest och där vinner väl Jimi Hendrix, men för mig blir det lite väl posöraktigt, och min Hendrixaptit är på fortsatt låg nivå. Men Monterey-konserten blev hans stora genombrott så det verkade ju vara ett bra koncept

Lite voodoo-vibbar

Nu som leksak!

Who försöker? The Who! (förlåt)

Men det är ju inte bara musik, det är en hel del fina småsaker, som en överlycklig tjej som fått (obetalt) jobb att damma av all stolarna, en polis som retas med Hippies, flummiga konstnärer, kära personer, amatörvirkare och människor som kör en helhärlig hippiestil(jag skulle nog egentligen vilja vara en hippie, men är för drogkonservativ och klädkonservativ (jag kanske inte vill vara en hippie trots allt))

#11 Det sjunde inseglet och preliminära Bergmanlistan

Ah, Bergman. Han är den näst meste regisören hos Criterion med hela 29 filmer, inte illa. Precis innan jag började Criterionprojektet såg jag en stor andel av dom och listar här min preliminära lista. Jag är uppenbarligen större Bergmanfan än jag trodde då många filmer ligger på högt betyg. Så, läs titta och njuuuut!

1. På första plats har vi... #209 Såsom i en spegel.
Harriet Andersson är fantastiskt som Karin som fastnat i en hysteri eller om man så vill en schizofreni med religiösa förtecken. Hennes pappa David (Gunnar Björnstrand) använder hennes ångest som stoff för att skriva sin roman. Tematiken kring guds existens återkommer ju ofta hos Bergman, men här känns det mest. Harriet är så fin och så trasig, fantastiskt.

Fantastiskt foto rakt igenom

Harriet pratar länge in i en vägg för att sedan sjunka uppgivet när när väggen inte svarar.

2. #11 Sjunde inseglet, har kanske det vackraste fotot och ett fantastiskt manus som fångar en medeltida pesttyngd, religiös dödsdans.

Mer gudsgrubbel

En inofficiel affich

3. #262 Fanny och Alexander TV-versionen. Överdådig med snyggt foto (igen) och en Jarl Kulle i toppform som principfast präst. Stort, djupt och fantastiskt!

"Jag har det andliga övertaget"

4. #537 Ansiktet. Fokuserar på konstnärer och konstnärliget. Ett teatersällskap bestående av bluffare, exploatörer och en enstaka person som tror på vad hon gör. Från Bilder:

Själva navet i historien är naturligtvis androgynen Aman/Manda. Det är kring henne och hennes gåtfulla person som allt rör sig. Hon representerar tron på det Heliga hos mänskan. Vogler har däremot givit upp. Han gör schajasteater och det vet hon. [...] Om Vogler är mannen som med dödens trötthet fortfarande utför de numera meningslösa konsterna är Tubal exploatören. Han är Bergman som försöker övertyga direktör Dymling på Svensk Filmindustri om nyttan av sin senaste film. 

Det finns även inslag av ockultism, magi och uppgiven ångest. Perfekt med andra ord!
5. #237. Sommarnattens leende. Charmig, lekfull och rolig. Fokuserar på en teologistudent som slits mellan gud och mänsklig kärlek (nåja, åtrå).

"Jag bryr mig inte om min fru, men rör någon min älskarinna blir jag till en tiger!"

6. Vargtimman(fanns inte på Criterion). Bergmans skräckfilm. Max von Sydow spelar en plågad konstnär som ser demoner, En gotisk skräcksaga med inceptionliknande specialeffekter...

7. En lektion i kärlek (fanns inte på Criterion). Elegant äktenskapskomedi med dead-pan-dialog och bra skådespeleri. Ett riktigt charmtroll.

8. #210, Tystnaden. Ett förspel till Fanny och Alexander som kom 20 år senare. Två syskon är i ett odefinierbart östland som militariseras samtidigt som deras relation fryser totalt.

9. #614 Sommaren med Monika. Ett förhållande växer fram mellan två unga, de flyr från världen och lever en drömsk sommar i ett förhållande som leder till att ett barn föds. Fin skildring hur det blir när ung kärlek förändras och dör... Trots att den är ganska tung såldes den ändå in som en nakenfilm i USA...

Lite osmakligt perpektiv...

10. #412 Gycklarnas afton. Vad är finkultur och vad är pajaskonster.

Skriv meeer om denna film Mikael... 

11. #321 Jungfrukällan. Ett mord på en ung kvinna i skogen. Utan att ha koll söker sig sedan mördarna till makens gård för mat och husrum. Spänningen ökar stadigt i Bergmans Hateful Eight...

12. Skammen (fanns inte på Criterion) Är Bergmans krigsfilm. Sverige är invaderat av fiendestyrkor och bomber flyger i vad som är en riktig CGI-fest (med Bergmanmått) Armeer rör sig över Gotland medan Eva (Liv Ullman) och Jan (Max vin Sydow) försöker hitta trygghet. Till slut flyr de över en skraltig båt över ett hav fullt med döda. mäktig film.

13. #210 Nattvardsgästerna. Nu är det dags igen för.... .... ... .. . Religöst grubbel. Finns gud eller inte, vem är god och vad är ont? Slutar optimistiskt och kristet som även en ateist som jag kan gilla. Snyggt foto igen och igen.

14. #139 Smultronstället. Professor Isak Borg är på väg för att ta emot en hederstitel och återbesöker sitt barndomshem på vägen. Han plockar även upp liftare i denna roadmovie. Jag gillart men inte riktigt så mycket som många andra. Victor Sjöström är fin men han ska ju inte vara det i denna film, alla säger att han är så kylig men ändå går han omkring som en riktig mysgubbe..

Snygg körkarlen-koppling i starten!

15. #613 Sommarlek. En Balettdansös minns tillbaka på en dömd kärleksrelation. Inte helt oäven men inte särskilt engagerande heller...

16. Kvinnors väntan. (fanns inte på Criterion) Kvinnor sitter runt ett bord och pratar om sina män... Lite tjatig och inte jättekul

17. En Passion. (fanns inte på Criterion). Djurplågare på en ö och otrohet. Känns lite som en mellanfilm...

18. Riten. (Fanns inte på Criterion) Bra men lite seg historia om några diaboliska mimare .

19. För att inte tala om alla dessa kvinnor (fanns inte på Criterion), Bergmans första försök till färgfilm. Riktigt fiasko, humorn är helt off och fotot kasst...


Så vad saknas!?

Persona, Trollflöjten, Scener ur ett äktenskap, ur marionetternas liv och Viskningar och rop måste ses för att man kan säga att Bergmantoppen har lite trovärdighet. Uppdatering kommer när de är tittade....