Det är ibland svårt att veta vad som får en film att funka. För på pappret borde denna tretimmarsbjässe fått mig att rota efter snabbspolningsknappen, men icke. Det händer inte så mycket men tiden flyger ändå iväg. Karaktärerna är så fint utmejslade och fotot och manus är spänstigt och direkt.
Filmen snurrar kring en familj där mormor har hamnat i koma och familjen har henne hos sig. Alla familjemedlemmar försöker få lycka på olika sätt vilket leder till med- och motgångar.
Den åttaåriga Yang-Yang(Jonathan Chang) säger inte så mycket, men tvingas utkämpa strider i och utanför skolan mot ett gäng äldre tjejer som mobbas. Och som bekant blir det fel vare sig man ger igen eller inte. En av filmens små brister är dock Yang-Yangs snusförnuftiga repliker som ibland liknar tweets som föräldrar kan lägga ut kring vad deras barn sagt som är såååå klurigt/insiktsfullt.
Ting-Ting (Kelly Lee) som är runt 14 är sidekick till sin snygga och diviga kompis. Hon vet inte hur hon ska bete sig alls i sociala situationer vilket leder till att det ofta blir fel. För det är ju så att om man bara försöker vara snäll och följsam i alla lägen så kan det ju leda till precis det man försöker undvika.
Pappan har till en början en mindre roll tills han stöter på Sherry, som han inte sett på 30 år. Efter några korta artighetsfraser så blir hon plötsligt upprörd ""Why didn't you come that day? I waited and waited. I never got over it." Varför kom han inte? Varför gifte han sig med den han gifte sig med istället för Sherry? Samma fråga kommer även i filmens första scen där en försmådd brud gråtandes jämrar över att en annan kvinna blev vald.
Filmen börjar med ett bröllop och slutar med en begravning, med en födsel emellen. Men den lägger samtidigt ett ganska begränsat fokus på dom stora händelserna i livet utan lägger luppen istället på hur vi människor försöker hitta vår bäring till varandra och oss själva.
Gripande och vackert om människor, filmfrommen säger:
