#859 Before Midnight

Before Midnight, 2013. Regi av Richard Linklater, manus av Richard Linklater, Julie Delpy och Ethan Hawke

Jesse(Ethan Hawke) lämnar av sin unge på flygplatsen och ser man på, Celine(Julie Delpy) väntar utanför. Så de fick ihop det, fint! De spenderar sommaren på en grekisk ö där det bor med fria konstnärssjälar som fångar dagen och har sett "On the Waterfront". Jesse är inte bara cool pappa med limiterad T-shirt men har också blivit författare av det pretensiösa slaget - han funderar på att döpa sin tredje bok till "Temporary Cast Members of a Long-Running But Little Seen Production of a Play Called Fleeting", bara det borde ju vara grund för skilsmässa? De pratar om kultur och Jesse pitchar jättetråkiga bokideer för några imponerade greker... Opa'! Miljön är sådär Vanity fair snygg, Jesse är snygg, Celine är ännu snyggare. Sedan börjar de prata men dialogen är fortfarande lite blygt sökande vilket känns konstigt då de nu varit ihop i 10 år?

Sadan....Drama! Nu måste dom bråka, och det gör dom. Det är lite Marriage Story acting som känns väldigt teaterskola. Spännande skulle det kunna vara, men jag surar mest som en rutten Fetaost.

Överlag finns det här en massa pinsamma dialoger som när Celine ska berätta att man alltid ska förlora mot män eller när hon får ett bord att sjunga "Penis, Penis, Penis"

I början stör jag mig på att alla är så himla mysiga och glada och på slutet känns alla konflikter konstruerade och jobbiga. Hoppas ingen "After Breakfast" eller något sånt kommer 2022...

Jesse: If you want love, then this is it. This is real life. It's not perfect but it's real.

Nix- kändes inte så real i min bok

#858 Before Sunset

Before Sunset, 2004. Regi av Richard Linklater, manus av Richard Linklater, Julie Delpy, Ethan Hawke och Kim Krizan.

Nio år har gått sedan de träffades och lovade att ses igen efter sex månader.

Jesse (Richard Linklater) signerar böcker i en bokhandel i Paris när han får se Celine (Julie Delpy) stå vid en bokhylla med ett nervöst leende. Jesse har en flygbiljett tillbaka till USA några timmar senare men innan dess hinner de gå en promenad.

Celine: Were you there in Vienna, in December?
Jesse: No

Fast jo, det var han ju. Och hon var inte där. Livet gick vidare men Jesse kunde aldrig släppa där kvinnan, den där kvällen.

Han är nu gift med en fyra år gammal son, men visar sig vara missnöjd med sitt liv. Hon arbetar på en miljöbyrå och har en långvarig partner vars karriär som krigsfotograf gör att de inte ses särskilt ofta. På olika sätt har de blivit desillusionerade kring romantisk kärlek men går thru-the-motions för att man ska det... Han är lite amerikanskt positiv medans Celine känner att världen går åt skogen men är ivarjefall glad att Jesse inte blivit  'one of those freedom-fries Americans'. Nu när de promenerar så ler han nästan från öra till öra och även Celine smälter litegrann men inte lika mycket...

Annars är upplägget ganska likt den förra filmen, temat är fortfarande kring kärlekspotential. Dialogen är poetisk, resonerande och lite nervöst sökande kring vad som ska bli nästa steg. Manuset är bättre än vad man först tror; filmen är i många avseenden en filosofisk diskussion kring vad som är viktigt och vad som inte är det. Viktigast av allt kan ju exempelvis vara att inte släppa taget då man hittat det man letat efter. Och i takt med att Jesses plan snart ska går så ställs situationen på sin spets...

Vid bokhandeln

På en fransk parkbänk (Un Banc)

Jag smälter ju lite för det här. Romantiskt, sökande, charmigt:

#857 Before Sunrise

Before Sunrise eller Bara en natt, 1995. Regi av Richard Linklater, manus av Richard Linklater och Kim Krizan

"An exquisitely understated ode to the thrill of romantic possibility", så beskriver Criterion filmen, vilket jag tycker är en ganska fin sammanfattning av Before Sunrise. Själva handlingen är enkel, nästan banal. Jesse (Ethan Hawke) och Celine (Julie Delpy) träffar varandra på ett tåg i Österrike, det får en liten fling och bestämmer att umgås med varandra sista natten innan Jesse flyger tillbaka till USA. De går runt Wien och pratar, stjärnor tindrar, poeter poetiserar och ju längre tid de tittar på varandra och staden, ju längre de pratar så växer någonting, precis så, Jesse blir lite sugen på att ligga. Men inte bara det, det känns som att kärleken väntar, för ju längre de pratar desto mer blir det på riktigt. Och när det känns rätt i magen så kan det vara svårt att acceptera att viss kärlek kanske bara är på lånad tid.

Manuset är verkligen så bra, vilket det måste vara då filmen saknar större händelser - utan måste gradvis föra en konversation från den lite nervösa starten, skämtsamma mitten och ömsinta slutet. Samtalen i sig känns äkta med en skön mix av både allvar, skämt och postpubertala funderingar om det ena och det andra. Konceptet att de inte kommer träffas igen gör också deras ömsesidiga öppenhet mer trovärdig, det finns liksom ingen möjlighet att prata med sina kompisar och utvärdera förhållandet mellan dejterna då man har som 8 dejter på raken. En fin scen är när de just låtsas prata med sina kompisar för att berätta om killen/tjejen de just träffats. Den andra parten spelar då kompisen som ställer frågor som "Verkar hon vettig typ?" eller "Hur känner du för honom" - vilket är trovärdiga frågor, där rollspelet får dem att svara ärligt hur de känner i stunden

Spelar flipper

Låtsasringer en kompis

Hej då

Fin och kärleksfull. Before Sunrise var ivarjefall en feelgoodfilm, och det var precis det jag behövde...

#839 Boyhood

Boyhood, 2014. Manus och regi av Richard Linklater.

Boyhood blev ju väldigt omtalad då den kom på grund av själva premissen - att det tog 12 år att spela in den. Filmteamet träffades en vecka per år och spelade in scener som Linklater hade skrivit. Själva upplägget är egentligen ett ganska självklart sätt att hantera tidens gång i filmer, och har ju oftast använts i dokumentärer som Jordbroserien eller Modstrilogin. I fiktionfilmer brukar man ju annars hitta olika skådespelare för olika åldrar alternativt digital de-aging som ju allt som oftast kan vara lite creepig (se Leia i Rogue one)

I och med att man följer korta delar från en persons år så får man leva med att utmaningar i en situation (typ bråk med bonuspappa) kan vara helt lösta i nästa scen, som utspelar sig ett år efter (Mamman har skilt sig). Konceptet i sig lyfter handlingen från att handla om en sak till att handla om livet och hur vi alla påverkas av våra egna och varandras val och situationer. Jag läste kritik kring det i ett par letterboxdrecensioner där det fanns en irritation över att se frågor/situationer som bara försvann mellan olika hopp i tidsåldern. Själv tyckte jag det var ganska...fint. Det blev liksom ett mer helikopterperspektiv på livet i allmänhet och kanske uppväxt i synnerhet. Vad som inte pratades så mycket om i filmen men som ändå var centralt var ju inte bara den mentala utan också den rent fysiskt uppväxten där ett barn går igenom olika gängliga tonårsfaser i sin resa mot vuxenvärlden. Olika uppenbara tidsmarkörer som topplistemusik, Gameboys och surf-skateboard får annars visa var vi befinner oss tidsmässigt.

Huvudrollen, Mason (Ellar Coltrane) är hyfsat ordinär. Han är lite lovande som fotograf men intresset verkar falna mot slutet. Just hans vanlighet är en ganska central del i filmens storhet. Det blir nästan som en avståndseffekt där man både följer hans uppväxt och liksom något mer generellt 'liv'.

Liten och fundersam

Stor och fundersam

Som Masons storasyster castade Richard Linklater sin dotter Lorelei Linklater för att hon alltid spexade och tjatade om att vara med i hans filmer. Under det tredje eller fjärde året av filmningen tappade hon intresset och bad om att hennes karaktär skulle dödas. Linklater vägrade och sa att det var för våldsamt för vad han hade tänkt sig (Loreleis entusiasm återkom så småningom och hon var med hela filmen ut).

Boyhood är på många sätt fantastisk, den är både intressant och vacker. Alla svängar lyckas på något sätt fånga en del av "den mänskliga upplevelsen" som jag tycker är fint.

#247 Slacker

Slacker, 1990. Manus och regi av Richard Linklater

I Slacker slås man verkligen av att Austin är en liten bit av Kalifornien mitt i brännheta Texas. Alla karaktärerna verkar vara lite flummiga konstnärstyper som inte riktigt lyckats hitta sin "grej". För det är många karaktärer- Nästan varje scen har ett nytt persongalleri där någon person flummar, rantar, skäller, snattare eller gör något annat som slackers gör. Alla lyssnar på någon alternativ musik, tror på något alternativt eller bara lever i ett slags alternativt rus.

Sådana här filmen brukar ju bli hur röriga som helst, men just här funkar det. Karaktärerna har bara en scen på sig att etablera en situation och lyckas nästan alltid på ett bra sätt. Och trots att det finns en miljon karaktärer så hänger det ändå ihop på något sätt.

Madonnas Pap Smear- I swear!

Warronkommisionen döljer allt!

Karaktärerna verkar vara en förhöjd version av sig själva. Exempelvis så spelades en JFK-konspirationsfanatiker av en person som själv hade en imponerande samling JFK-litteratur och ett madonnafan spelade ett madonnafan som försökte sälja ett "äkta" exemplar av popikonens vaginabakterieodling...

Intressant, enkel, rolig - båda filmen Slacker och mina ledord för 2019.

#336 Dazed and Confused

Dazed and confused, 1993. Regi och manus av Richard Linklater

Det är skolavslutning och stackarna i Junior high ska nollas. De äldre studenterna åker runt i sina risiga bilar och jagar upp de nya eleverna för att sedan metodiskt slå dom på rumpan med en rituell träklubba. Man följer flera karaktärer, både killar och tjejer som uppfyller sina roller som sadist eller offer. Det finns dock en av killarna och en av tjejerna som verkar njuta av att få plåga ynglingarna medan de andra nästa lite pliktskyldigt smiskar eller gömmer sig undan smisk. Men ganska snart är nollningen över och nybörjarna skolas in i vad som är viktigt (get high, drink beer och love/sex) och de som fortsätter nollningen efter det blir utfrysta av både gamla och unga. En av de elekaste eleverna O’Bannion (Ben Affleck) får till slut en hink färg över sig och bryter ihop på en parkeringsplats då han på något sätt inser att maktförtrycket är över...

Filmen genomsyras av ett slags uttråkat sökande efter identitet. Vuxenvärlden har en klar bild över vad den vill ha; nyktra, motiverade studenter. Men kidsen, som lever mer eller mindre helt isolerade från vuxna och med oceaner av tid ser inte riktigt poängen med vuxenlivet, och vem gör det, när mamma och pappa finansierar ens liv. 

Affleck gjorde sin egen paddel med ett FAH Q...

Uttråkade med öl

Filmen har ju ett stort gäng blivande stjärnor, eller vad sägs om Ben Affleck, Milla Jovovich, Adam Goldberg, Matthew McConaughey, och en massa andra man känner igen från olika ställen. Milla gifte sig under inspelningen med en av skådisarna(Shawn Andrews) men hennes mamma lyckades häva bröllopet då Milla bara var 16 år.

Åh, denna film är ju fantastisk. Den har både härliga stunder men också en melankoli ton rakt igenom...