#331 Late Spring

Late Spring eller Banshun, 1949. Regi av Yasujirô Ozu, manus av Kazuo Hirotsu, Yasujirô Ozu efter boken av samma namn av Kôgo Noda.

Ibland verkar det som att filmmakare tror att om man bara ökar insatsen så blir det mer och mer engagerande. Men om det stämde så skulle "The force awakens" vara världshistoriens mest spännande film för där dör 8 full-befolkade planeter, men det kommer man knappt ihåg. - Det jag minst mest var stackars Han Solos öde... I Late spring är insatsen mindre, det handlar om en flicka(Setsuko Hara) som inte vill gifta sig men pressas av sin släkt att slå till innan det är försent (hon är 27 vilket verkar lastgammalt i japanska förorten) Man får inget jättetydligt svar kring varför hon är mer motvillig än sina kompisar kring giftermål mer än att hon trivs som det är. Indikationer finns kanske också kring en viss skräck/oro (som i On Chesil beach) för själva bröllopsnatten eller så kanske hon bara värderar sin frihet, som man som fru annars kanske inte har. Hon tar hand om sin pappa och pappan tar hand om henne. Mamman är död och pappan får indirekta gliringar av sin dotter om att det är äckligt med gubbar som gifter om sig.

Till slut ökar pressen en nivå till och hon tackar ja till att gifta sig med någon snubbe som hennes moster har fixat fram. Hon är såpass stressad och intvingad i det här så hon knappt kan hålla skenet uppe. På slutet sitter pappan ensam på ett sushiställe, eftersom han har dragit sig ur sin chans för lycka, för vem vill vara en äckelgubbe?

Nora, en kompis och pappsen

På promenad

Pappan är inte en jättebra peppare

Det är så snyggt hur både dottern och fadern både blir offer och förövare i sitt medlöperi till samhällsnormerna. Han pressar henne till giftemål, hon antyder att omgifte är ofräscht. Mot slutet ändrar hon sig men då hon ska säga något till pappan så har han somnat- så kan de gå. Late Spring visar med små medel hur press och samhällsnormer tvingar oss in situationer många inte mår bra av. Så snyggt och mer gripande än 8 sprängda planeter.

Topp!

#240 Early summer

Early summer eller Bakushû, 1951. Regi av Yasujirô Ozu, manus av Kôgo Noda och Yasujirô Ozu

Jan Guillou tycker inte om poesi. I en gammal intervju i nöjesguiden säger han exempelvis att:

– Hela mitt skrivande sedan sextiotalet och framåt går ut på klarhet, själva antitesen till poesi. 

Det finns för honom(på någon youtube-kopia) en sammanfattad version av Early summer där filmen är nerklippt till endast fem minuter- för det räcker för att beskriva handlingen: En tjej, Noriko (Setsuko Hara) får ett förslag på giftemål som bearbetas, sedan gör hon ett val.

Men Ozu målar med en väldigt liten pensel, och är man inte redo att sjunka helt in i filmen och spelar typ TIK TOK-samtidigt så missar man så mycket. Det är nämligen föräldrarna lätta oro, de respektlösa systerbarnens jättefina samspel, hennes kompisar som liksom delat upp sig i gifta och ogifta och slänger retsamheter till varandra som lyfter Early summer till sina höjder.

Några favoritscener!:

• Noriko sitter och äter kaka på kvällen och när hennes systerbarn vaknar så göms kakan raskt under bordet. 
• Ett av småbarnen får order om att tvätta händerna och går in i badrummet och blöter ner trasan så det ska kunna vara ett bevis för att det gjorts
• Hennes giftemålsförslag visar sig vara 40 vilket är lite av en vattendelare hos den utökade familjen. vilket syns så fint med huvudvridningar och små ljud
• mot slutet då Noriko förstår hur familjen påverkas ekonomiskt av hennes val

Setsuko äter en svindyr kaka

Lillebror ger massage (mot betalning)

Sedan är ju Setsuka Hara så bra på att dela med sig av sina känslor, allt känns bara så äkta. -Då behövs inte massa överdriven dramatik för att man ska kunna sätta sig in i andras liv. Det är just alla små gesterna, varje karaktärs egna värld och resa som gör att mycket här känns som poesi- Allt är också så fint uppbyggt, då filmen i början nästan är som en Rom-com så växer den sakta till så mycket mer. Till slut är jag så inne i världen att de två åldringarnas hummanden skapar en känsla av mening med allt... Nu lägger jag på den här korta reviewen innan jag helt tappar spakarna.

#232 A Story of Floating Weeds/Floating Weeds

A Story of Floating Weeds/Floating Weeds, 1934 + 1959. Regi av Yasujirô Ozu, manus av Yasujirô Ozu, Kôgo Noda och Tadao Ikeda.

Dagens rätt är två varianter av samma film, av samma regissör som 1959 gjorde en remake av sin stumfilmsversion från 25 år tidigare. Floating weeds eller Ukikusa som det blir på japanska är en slags nedsättande term för resande skådespelare som turnéar runt och spelar. I detta fall får vi följa Kihachi (Takeshi Sakamoto, Ganjirô Nakamura) som kommer till en sömnig by för att spela deras samuraj-melodram för en sisådär engagerad publik. Men Kihachi har en hemlighet, och det är att hans son bor i byn, medan sonen tror att han bara är en farbror. Men när han besöker sin son så startar också en rivalitet mellan hans nuvarande älskarinna och mamman till Kihachis son. Ett vapen i den arsenalen är att skådespelerskan mutar en yngre skådis att förföra sonen, vilket leder till allsköns elände...

Tempot är ganska lågt men det blir aldrig tråkigt, tvärtom så känns karaktärerna mänskliga och relaterbara. Det finns inga skurkar eller onda figurer, bara människor som gör så gott de kan när de riskerar att förlora det lilla de har.

Lite kymig stämning

En skådespelare ställer till det

I den tidigare versionen glider han omkring med en huvudduk i nästan hela filmen. 

Versionen från 1959 har (förutom färg och ljud) mer genomtänkt foto och finare bildkompositioner. Men det är ändå tydligt att Ozu redan 1934 (vid 31 års ålder) hade hittat sin stil. Med långsamma klippningar och en kamera som alltid utgår från typ knähöjd. Hans kamera rör sig aldrig. Vi får inga panoreringar, inga tracking shots eller något sånt. Det finns inte ens några klippningsvarianter som dissolves utan endast raka klipp mellan en bild och nästa. Det ger mig en ganska meditativ känsla där man liksom knyts in i karaktärernas värld - och då behöver man inga explosioner för att hålla uppe intresset...

För mig så slog den tidigare versionen hårdare, relationerna där är mer intrikata där det gäller både Kichiro och hans flamma. De är båda där föräldrar och egna kännande människor, medans de i den senare versionen mest agerar som föräldrar. Sedan är jag ju förtjust i berättande där man inte fokuserar så hårt på dialogen och där vinner ju naturligtvis stumversionen.... Stumfilmsversionen har också en del fungerande humor - medans "nya" versionen har ett par mindre ofräscha aspekter, som att en tjej i staden finns bara med för att alla ska skratta åt att hon är så ful och att kvinnorollerna generellt är mer tillbakadragna.

1959

1934

#217 Tokyo story

Tokyo story eller Tôkyô monogatari, 1953. Regi av Yasujirô Ozu, manus av Kôgo Noda och Yasujirô Ozu.

Tokyo Story är ju en sådan riktig rackabajsare som alltid brukar komma högt på listorna över bästa filmerna genom tiderna. Den blev etta i Sight and Sounds topplista 2012 (där regisörerna röstade) och The guardian är satte den som sin nummer fyra. Så med tanke på det så känns början förvånansvärt ordinär. För på ytan händer det inte så mycket, det är två farföräldrar som besöker sina barn, och barnbarn i Tokyo, där de ska bo ett par veckor. Dom är på gott humör och barnen är artiga men man får mer och mer intrycket att barnen ser dom som ett projekt att ta hand om, ett problem som ska lösas. Deras barn har sitt livspussel och farföräldrarna försöker så mycket som möjligt att inte rubba cirklarna men hamnar ändå på något sätt i vägen. Gammelpappan(Chishu Ryu) sitter en kväll med sin kompis som klagar över att man vill träffa sina barn men att dom inte riktigt vill träffa en tillbaka, vilket känns jobbigt och förnedrande, men pappan bara nickar, han vill själv inte riktigt sätta i ord det han känner. Barnbarnen säger mest bara hej och surar, generationsklyftorna är verkligen avgrundsdjupa, alla har sitt.

Inte ens när det är själva så dissar de sina barn utan säger mer sammanfattande att "Children don't live up to their parents' expectations. Let's just be happy that they're better than most."... Den enda som verkar ha tid och vilja att vara med dom är Norika(Setsuko Haro) som är deras döda sons änka(filmen utspelar sig efter andra världskriget). Noriko ler hela tiden, hon är vänlig och empatisk och man kan bara skönja hennes depression i små subtila portioner, som då gammelmor Tomi (Chiyeko Higashiyama) verkar snappa upp och försöker få henne att försöka gifta om sig:
Tomi Hirayama: You may be happy while you're still young. But as you become older, you'll find it lonely.
Noriko: I won't get that old, so don't worry.

Noriko är alltid "glad"

Vafan pappa, är du full!

Ungarna är griniga

På väg hem blir Tomi sjuk, och dör efter en natt. Då blir det barnen så får resa till föräldrarna, dom packar med sig sorgkläder och verkar berörda och ledsna. Men efter middagen börjas det "Kyoko, did mother still have her summer sash? I'd like it for a keepsake. Is that alright with you? And that linen kimono she used to wear in summer? I want that too. You know where it is? Can you get it out?". Pappan bara sitter och kommer med små artiga nickningar och trevliga kommentarer om sommaren och våren. Strax måste barnen åka tillbaka och han är ensam någon dag med Noriko och deras ogifta dotter Kyoko som försöker bearbeta sina syskons beteende: 

Kyoko: [after the rest of the family had left] I think they should have stayed a bit longer.

Noriko: But they're busy.

Kyoko: They're selfish. Demanding things and leaving like this.

Noriko: They have their own affairs.

Kyoko: But you have yours too. They're selfish.

Noriko: But Kyoko...

Kyoko: Wanting her clothes right after her death. I felt so sorry for poor mother. Even strangers would have been more considerate!

Noriko: But look Kyoko. At your age I thought so too. But children do drift away from their parents. A woman has her own life, apart from her parents, when she becomes Shige's age. She meant no harm I'm sure. They have to look after their own lives.

Kyoko: I wonder: I won't ever be like that. Then what's the point of family?

Noriko: But children become like that, gradually.

Kyoko: Then... you, too?

Noriko: I may become like that in spite of myself.

Kyoko: Isn't life disappointing?

Noriko: Yes, it is.

Och där någonstans landar det.... Stilen är klassisk Ozu med stillsamma tagningar från sitt-/knähöj. Det var faktiskt bäst att titta på filmen liggande för då hamnar kameran precis i tittarens position :) En kameraåkning var det faktiskt vilket ju var en mer än vanligt. 

Det tar en stund att komma in i sådana här filmer, starten är ingen actionfest precis. Så man kan väl säga att Ozu är en acquired taste, och det gäller att man är tålmodig och fokuserad när man tittar, för de stora skeendena händer ofta ganska subtilt. Fint. 

#84 Good morning

Good Morning eller Ohayô, 1959, regi av
Yasujiro Ozu, manus av Yasujiro Ozu och Kôgo Noda.

Min första Ozu-film är tydligen inte alls representativ för hans verk. Jams filmer ska ju vara försiktigt återhållsamma och meditativa, här har vi istället hotfulla försäljare och pruttävlingar.

Filmen cirkulerar kring ett område med radhus i en förort till Tokyo. Handlingen börjar med att de lokala fruarna dras in i debatt om vem som förskingrat deras klubbavgifter. anklagelser skvallras fram åt höger och vänster, "har inte fru Tokoama nyligen köpt diskmaskin, dyra grejer har jag förstått det som?" och lojaliteter överges och handlingar misstolkas. Karlarna, å andra sidan, är på den lokala baren och super istället.

Det andra huvudtemat är pojkarna som vägrar prata innan föräldrarna köper en tv. Men när man inte får prata blir ju allt svårare och till slut så tvingas de att stjäla ris från en granne när de blir hungriga...

Ozu har ju en speciell stil, som påminner lite om Wes Anderson (eller vice versa?)

Ingen kamerarörelse alls

lågt perspektiv, med figuren i centrum

Dialoger filmas rakt framifrån, "Heeeej"

"Heeeej på dig, fint väder eller hur?"

Färgscheman och mönster går igen väldigt konsekvent, titta exempelvis på gardinen och jämför med knivdamens kofta, eller hur samma färger finns på den blå dörren och skidorna... Jag är en fan av välkomponerat foto och här fanns det hur mycke som helst att hämta. 

Karaktärerna var också fina, och jag skulle gärna tagit en uppföljare, men sånt sysslade inte Ozu med...