#398 Les Enfants Terribles

Les Enfants Terribles, 1950. Regi av Jean-Pierre Melville, manus av Jean Cocteau - baserad på en bok av Jean Cocteau

Förskräckliga barn har man ju träffat en del i sitt liv, men i regel växer de ju upp. Icke så här då syskonen Elisabeth(Nicole Stéphane) och Paul(Edouard Dermithe) i början av filmen är 16 och 18 och bråkar på bästa 5-åringsnivå över vem som ska bädda, bada först i badkaret eller bara allmänt kombinerar en retfullhet med en enorm känslighet för ret. Tidigt i filmen dör deras mamma, och pappan har dött redan under småbarnsåren så nu är de själva - vilken borgar för en än mer utflippad syskonrelation. 

Det finns här ett ganska tydligt har-kärleksförhållande mellan syskonen. Mycket tid för sig själva har gett dom ett eget språk, egna regler och tyvärr en ganska isoliserad syn på sig själv och omvärlden. På det sättet påminner den till viss del om Dogtooth som också har en familj som liksom varit för sig själva alldelles för länge i centrum. Syskonen är trots sin gemensamma situation ganska olika, där storasyster är lite mer aggressiv och lillebror är lite mer svag och liten. Dynamiken dom emellan blir lite som tråden som håller allt ihop. En dynamik som både utvecklas och hotas av de två andra i deras krets, en mannekäng och en rikemansson. Båda liksom dras till dom och deras egenheter trots(eller tack vare) att de åker på en rejäl mängd förolämpningar och konstiga lekar. 

Jag hade mina onda aningar innan filmen började men den bjöd på en massa menlösa bråk som på något sätt kändes intressanta och roliga. Jag gillar't!

 

#385 Army of shadows

Army of shadows eller L'armée des ombres, 1969. Regi och manus av Jean-Pierre Melville, efter en roman av Joseph Kessel.

Det är lite klurigt, ibland är det bäst att se en film utan några förutfattade meningar och ibland är det bäst att kalibrera sig lite innan. I fallet med Army of shadows borde jag nog läst på mig lite. Mina förväntningar var nämligen att filmen skulle ha en övergripande plot och väntade hela tiden lite på att den skulle komma igång, men så var det inte. Istället visar filmen ett flertal scener kopplade till motståndskämpen Philippe Gerbier (Lino Ventura) i sin och sina vänners skoningslösa kamp mot nazisternas ockupation 1942. I första scenen blir han hämtad till ett förhörsläger men lyckas ta sig därifrån. Sedan följer en osentimental serie händelser kring vad de gjorde och vad som gjordes mot dem Råheten börjar redan i en av de tidigaste scenerna då en naziinformatör stryps, trots att han bara är ett osäkert barn. Nazisterna har ögon på många platser och Gerbier och hans vänner hamnar i farliga situationer som ibland kan hanteras och ibland slutar framför tyska kulor. Alla karaktärer har information på en need-to-know basis vilket säkert är vettigt ur ett säkerhetsperspektiv men också leder till en del olyckliga situationer. 

Fotot är blekt men ändå vackert, karaktärerna är för det mesta ganska sammanbitna vilket man ju kan förstå. När det går bra konstaterar men det lite kyligt och när det går dåligt så liksom registrerar man det också. Det finns en tid för känslor och hurrarop men när man faktiskt dödar andra människor så är det svårt att riktigt fira. Kampen är skoningslös och tar aldrig en paus, man är aldrig säker, man är aldrig avslappnad vilket kan påverka vem som helst.

Melville var själv motståndskämpe under kriget vilket säkert gav extra insikter till filmen vilket flera skådespelare vittnat om. 

Någonstans väntade jag på "den stora händelsen" som aldrig riktigt kom vilket på någon olyckligt sätt störde min upplevelse, men det var ju mitt fel och inte filmens. Trots detta så var L'armée des ombres en speciell och häftig upplevelse. 

#306 Le Samorai

Le samouraï, 1967. Regi av Jean-Pierre Melville, manus av Jean-Pierre Melville och Georges Pellegrin.

Alain Delon är tillbaka som trumpen brottsling, men nu är han inte bara en småtjuv utan en hired assassin, och när han(som karaktären Jef) blir sedd av några vittnen så börjar en lång natt där han åker in och ut i förhör och blir ömsom jagad av polisen och ömsom jagad av sin arbetsgivare. Själv tar han det coolt, väldigt coolt. Han liksom står i mörka hörn med sina skräddarsydda kostymer och sina trenchcoats och ser mystisk och grubblande ut. Jef söker sig tillbaka till platsen för mordet som gick fel och liksom tittar på alla vittnen med långa grubblande blickar. Vittnena känner igen honom och ser mer fascinerade än rädda ut. Det är överlag många långa blickar blandat med renodlade actionsekvenser. Både Jef och poliserna som jagar honom har nästan ett makaniskt sätt att tänka och agera - de pratar sammanbitet, då de pratar,  Le samouraï är en film med långa tystnader. Även känslorna är tillbakadragna, vilket gör att när Jefs fasad ändrar sig det minsta lilla så blir det så mycket starkare.

Jef på Lineup

Jef viker inte under press

Jefs enda vän: en pytteliten fågel

Kylan förstärks också av fotot och set design som är just isblå i ganska många scener. Jefs relationer är också kopplade till jobbet och är resultatet av fasta rutiner och förväntningar, exempelvis så stjäl Jef en bil och kör sedan bilen till en mekaniker som öppnar sitt garage, byter nummerplåtar och ger Jef en pistol- utan att något sägs.

Just bristen på dialog var ett stort plus i min bok, den största dramatiken hände i karaktärernas huvuden och Melville lyckas få ganska komplexa skeenden att kännas glasklara vilket ju är snyggt.

#218 Le Cercle Rouge

Le Cercle Rouge, 1970. manus och regi av Jean-Pierre Melville

Criterion verkar väldigt förtjusta i franska Heist-filmer, så här har vi en till stöt som ska fixas. Det börjar med Corey (Alain Delon) som sitter i finkan. Han är butter. Men plötsligt får han ett tips av en vakt och när han blir släppt så ska han casha in. Casha in stort, för det är mängder av juveler som ska stjälas. Den detta jobb kan han inte göra själv så han måste hitta kompisar. Plötsligt dyker det upp en förrymd fånge(Gian Maria Volontè - som jag borde känt igen från ett tjogtals spaghettiwesterns) från en fångtransport som hänger med Corey. Hans nya kompis som är hårt jagad av poliserna känner en gammal, paranoid polis som kanske kan vara en del i gruppen. När de ringer honom(Yves Montand) är han dock i grym noja, insekter kravlar över honom, och sedan råttor och sedan ödlor-- ni fattar- Han är helt ur form. Men lite manlig gemenskap så är han raskt i form igen, och inte bara i form utan superskärpt - härligt.

Italiensk poster: "Hårdingen", "Italienaren" och "Proffset" (varav ingen titel utesluter att man också är de andra...)

Inga spexare

Så är det, alla är hårda män som lever enligt olika hederskodexar. De är kaxiga och mordiska, men också helt omöjliga att relatera till. Alain Delon visar inte någon känsla eller uttryck under hela filmen vilket är lite av ett rekord. Till och med roboten i "Metropolis" har större spektrum kring skådespeleriet... Så Nja, svårt detta. Det var ändå lite kul och spännande men samtidigt inte så kul och inte så jättespännande, det blir ett dumsnålt:

#150 Bob le flambeur

Bob le flambeur eller Bob the gambler, 1956. Regi av Jean-Pierre Melville, manus av Jean-Pierre Melville och Auguste Le Breton.

Jag förstod nog att det inte skulle vara det men jag hoppades verkligen på en film om någon som flamberar! Jag har själv försökt ett par gånger och tyckte att det blev gott, även om det kändes en smula töntigt.

Men en "Flambeur" är detsamma som en high-roller eller storspelare, och det är precis det Bob(Roger Duchesne) är... Han vinner stort på hästar på förmiddagen och spelar bort allt på Roulette på kvällen, och han är cool, riktigt cool med sin sura-gammeldagsa hederskodex. Och, eftersom han är en spelmissbrukare av rang blir han också pank, riktigt pank. Så då är det dags att göra något åt det, kanske råna kasinot som indirekt har rånat honom? Sagt och gjort och plötsligt är vi i de tidiga stadierna av en Heist-film.

Sur och cool, c'est Bob

Bob har ingen kärleksaffär men här dansar han med den 15-åriga Anne (Isabel Corey)

Stöten planeras och Bob ger sig själv en ganska enkel uppgift, att vakta dörren till kasinot, men det är många delar som ska klaffa. Då hans kumpaner inte verkar jätteklippska så undrar man ju om någon kommer att dabba sig eller om det blir den sista stora kuppen.

Melville (1917-1973) fick då han föddes efternamnet Grumberg men bytte namn till Melville då han var ett superfan av Moby Dick. Och han verkade vara en riktig amerikanofil, han hade amerikansk bil, såg tonvis av amerikanska filmer och spelade även in en film i New York. Och Bob le flambeur är väldigt Hollywoodinfluerad, men har också något distinkt franskt i sig. Kanske i bristen på moralisk slutkläm (Crime don't pay!) eller tonen som sticker ut både i musik och karaktärer...

Däremot är voice overn inte så lyckad, den kommer bara ett fåtal gånger och säger helt överflödiga grejer. Kvinnorna i filmen, det finns tre mindre roller, är mest till bekymmer för de manliga männens kamp mot storkovan.

Jag du, visst var Bob lite cool, men det var inte så roligt ändå, dessutom kommer själva handlingen liksom aldrig igång, slutet var bra men det blir ändå ett: