#540 The Darjeeling Limited

The Darjeeling Limited, 2007. Regi av Wes Anderson, manus av Wes Anderson, Roman Coppola och Jason Schwartzman

Sisådär för ett halvår sedan såg jag The Darjeeling Limited och satte mig framför datorn för att skriva något. Inget dök dock upp, filmen var dock trevlig och handlar om bröder och kärlek och släktfejder och Wes Andersons anala inställning till scenografi och rekvisita. Det är en massa halvkända biroller man känner igen som liksom står i bakgrunden i en slags överenskommelse mellan Anderson som får kändisar och kändisar som får säga att de varit med i en kulturfilm. 

Filmfrommens blogg började 1/4 2016 med den högdragna ambitionen att se, och skriva om alla Criterionfilmer. Detta att liksom lägga sitt filmbloggande i händerna på ett amerikanskt företag med en förkärlek för lite arty filmer har ju sina avigsidor. Men jag har ju också fått ett och annat mästerverk i tittathögen, filmer som Cabirias nätter som jag definitivt inte annars hade sätt. Ibland känns det svårt, ibland känns det rätt helt enkelt- I synnerhet då målet hela tiden rör sig och man har några tveksamma projekt framför sig.

Jättemånga tittningar brukar inte inläggen få även om de kommer upp till 300-400 efter något år. Inlägget jag gjort med mest traction är annars, utan konkurrens min topp 10 lista på snyggaste karaktärer ur Jojos Bizarre adventure, som kom upp i några tusen på bara två-tre dagar och fortsatte gå uppåt. Detta trots(tack vare!) obefintlig Criterion- eller kulturfilmskoppling. 

The Darjeeling Limited är lite som en roadmovie genom Indien, eller snarare ett Wes Anderson-Indien. Likt once upon a time in Hollywood så hänger man mer med karaktärerna mer är tas med på några halsbrytande händelser. Så visst, vissa klagar på att filmen är lite slö, men då tror jag att man inte riktigt är på den tågresan som Wes försöker bjuda på. 

Så kommer filmfrommen forsätta titta på film? - Japp! Kommer filmfrommen fortsätta att skriva om filmer-Tror det. Så kommer filmfrommen fortsätta skriva om sig själv i tredjeperson? - jajamensam! 

The Darjeeling Limited var fin ja, men kanske inte jätteinspirerande, men det kanske är väl höga krav att ställa...

#408 Breathless

Breathless, eller À bout de souffle, 1960. Regi och manus av Jean-Luc Godard, baserat på en berättelse av François Truffaut

Det var en gång en filmtidning där en massa herrar jobbade. De skrev arga krönikor om fransk film som de utmålade som gammelmodig och konstlad. Plötsligt bestämde de sig för att göra något åt saken, kanske kunde de rädda filmmediet?! Truffaut var först ut med de 400 slagen som blev en stor succé och nu skulle Godard minsann vissa att han kunde vara nyskapande och att 50-talets melodramer var något som tillhörde det förflutna. Truffaut läste ett tidningsklipp om en rånmördare och snickrade ihop en story kring det, Godard fixade sedan till ett manus och sedan spelades filmen in under en kort tid för en mycket låg budget.

Filmen centreras kring Michel (Jean-Paul Belmondo) och hans coola attityd. Med finns också amerikanskan Patricia (Jean Seberg) som han inleder ett förhållande med. De glider runt stan, de skjuter, de spelar hög jazz, de pratar om sex. Allt är väldigt ungdomligt och nytt (1960). Själva storyn i sig är inte så viktigt, den har dessutom Godards manus halvt förstört(han kan inte låta bli att glida in i "tankvärda" utsvävningar kring konst, filosofi och film), vad som är viktigt är attityden och frihetskänslan.

"Don't use the brakes. Cars are made to go, not to stop!"

Jaha

Hon kollar på hans ögon, han kollar på hennes... tidningar?

Jag vet inte, visst den är stundtals charmig men jag tror mer att den är viktig än bra (i mina ögon). Den visar att film kan vara spontan, improviserad och ung i en tid då studior spottade ur sig vuxna, uppstyrda produktioner. Sedan blir jag ju aldrig sams med Godards manusskrivande, karaktärer pratar för länge på ett styltigt sätt vilket drar ner tempot i onödan. Filmens lösa tyglar gör tyvärr att man aldrig riktigt känner med karaktärerna, det blir helt enkelt aldrig särskilt mycket som står på spel, men det kanske var meningen.

#43 Lord of the Flies

Lord of the flies, 1963. Regi av Peter Brook. Baserat på en bok av William Golding.

Början är snygg, bilder på krig varvas med bilder på skolpojkar. En barnkör sjunger "Kyrie Elaison" (guds lamm). Vi befinner oss mitt i andra världskriget och Storbritannien bombas kontinuerligt. Barn evakueras till säkrare orter och i en skola så ska de flesta till U.S.A. Skakiga stillbilder på plan i himlen, ett plan vrider sig runt i luften.

Några barn går runt på stranden. De verkar ha klarat sig ganska bra, en säger att han blir retad och kallas för Piggy, vilket han avskyr och ber om att det ska vara hemligt. -Hemligheten hålls i cirka fem minuter och resten av filmen är han bara Piggy. Till slut träffar de på stora delar av skolans kör som verkar klarat sig bra. Kören tar hand om jakten och de andra försöker bygga skydd.

Ganska snabbt drar en ganska obehaglig maktkamp igång då barnen försöker hantera att inga vuxna finns kvar. Mobbingen når raskt en hög nivå och till slut delar grupperna på sig men då har kören (sjungandes Kyrie Elaison) redan utvecklats i en våldsam-auktoritär riktning. Till slut är en sista konfrontation oundviklig, men då har redan ett par av pojkarna dödats.

Filmen var mer obehaglig nu än när jag såg den senast, vilket jag antar beror på att jag själv har barn. Filmen fångar ganska precist ondskan som vissa barn kan ge utlopp för, och hur manipulation barn emellan kan företa sig. Alla barnen i filmen spelas av amatörer och filmen spelades in sekventiellt vilket är lite ovanligt. Detta kan vara ett skäl till att vissa scener är lite styltiga i början, för mot slutet tar det sig-rejält. Många scener spelades in utan specifik regi, grabbarna lockades helt enkelt att härja runt medan kameran följde efter (lite som Malick  gjorde i Tree of life(för övrigt inte riktig en favoritfilm)). Tack vare det får man ta del av spontana galenheter som känns äkta.

Grupperna möts

Ena sidan kör en Putintaktik och tar över kommandot

Å, dom känns ju så unga. Jag tycker det var bra att man valde skådespelare i samma ålder som de har i boken istället för att låta några 20-åriga skådespelarstrebrar spela alla stora roller. Det ger en trovärdighet och tragik när man ser alla vilsna 5-12åringar ställa till det för sig. Samtidigt så tycker jag att filmen kunde kunna bjudit på några paraller till vuxnas(kanske i synnerhet nazisternas) totala brist på medmänsklighet under andra världskriget vilket till viss del speglar barnens plötsliga stambeteende. Ah sammanfattningsvis så gillar jag det här, det var både gripande och spännande.

#46 The Most Dangerous Game

The Most Dangerous Game, 1932, Regi av Irving Pichel och Ernest B. Schoedsack, manus av James Ashmore Creelman, från en novell av Richard Connell.

Det farligaste spelet, eller snarare det farligaste bytet... En båt krashar mot ett förrädisk rev och alla utom en person omkommer (Två blir uppätna av hajar), Den enda kvar är den välkända storviltjägaren Bob(Joel McCrea) som desperat söker skydd, så småningom hittar han ett slottliknande hus och får skydd där av en mystisk greve. Greven som har någon europesk-rysk dialekt är också jägare men har tröttnat, tills alldeles nyligen då han hittat ett nytt vilt att jaga. Oh, no! - Greven samlar tydligen folk i sitt hus som han sedan släpper ut för att jaga och nu är det Bobs tur. Men först visar greven sitt troférum och sina huvud han har i burkar. 10 minuter av scenerna i troférum klipptes bort innan premiären, tydligen hade man gjort en massa uppstoppade människor som testpubliken blev för äcklad av(Criterion borde grävt upp dom filmsnuttarna, ju fler uppstoppade människor desto bättre!...). Här finns det ganska mycket som känns igen från När lammen tystnar, både huvud i skålar och en aristokratisk europé med faiblesse att ta livet av folk

Dåså: The hunter has bacame the hunted! Bob springer ut i vildmarken tillsammans med en dam som också satt fast hos greven, hur ska de gå? Kvinnan Eve(Fay Wray) kom tidigare med sin bror men han har inte synts till efter en blöt kväll med greven. Då hon misstänker något säger hon till sin bror att han ska lägga sig varav bror svarar: "Don't worry! The count'll take care of me, all right!" greven ler då lömskt och säger: "Indeed I shall..."

Greve Zaroff: Here on my island, I hunt the most dangerous game.

Greven beordrar sina vakter att le lite mer

Var kan greven vara?

Simpsons har gjort en variant på filmen

1932 var ju ljudfilmen fortfarande ganska ny, utrustningen tog mycket plats och var dessutom tvungen att vara ljudisolerad i små bås, Detta gör det uteslutet att spela in i en riktig djungel utan man har istället byggt små djungelscener i studiomiljö, vilket syns. Djungelscenografin kunde också användas i King Kong som regisörerna till denna film också gjorde, till viss del med samma skådespelare. Skådespeleriet är ju också sisådär, allt är överlag ganska B-filmsmässigt. Men den är faktiskt väldigt rolig att titta på, karaktärerna är mustiga, tempot högt och scenlösningarna roliga - Ja menar hur kan man vara missnöjd med en film där skurken är en galen människojägare som ägnar sig åt uppstoppning? Sammanfattat är detta en riktig pärla!

#45 Taste of cherry

Taste of Cherry, 1997, regi och manus av Abbas Kiarostami

Då är vi inne i en lite arty del igen. Jag har hört talas om Kiarostami men aldrig sett något förrens idag, så here we go. 

Badii(Homayoun Ershadi) cruisar runt i sin Range Rover och spanar. Han tittar mot alla unga män som söker jobb och till slut hittar han en lämplig person(en ung soldat) att plocka upp. Soldaten är pank och verkar intresserad av jobbet som Badii erbjuder men han skulle gärna vilja veta vad exakt han ska göra... Bilresan fortsätter mot ödemarken medan soldaten blir mer och mer orolig över vad han kan tvingas göra. Som tittare lutade jag i varjefall åt att det var något sexuellt men när bilen till slut stannar bredvid ett körsbärsträd uppdagas sanningen: Badii vill ta livet av sig. Han tänker ta piller och vill att någon tittar till honom nästa dag för att se om han är död och i sådana fall lägga 20 spadtag jord över honom. Soldaten vet inte vad han ska tro på och väljer att bara kuta iväg rätt ut i ödemarken. 

 Större delen av filmen ägnas åt att Badii försöker hitta villiga kandidater till jobbet, bland annat en som studerar till imam och bara reciterar korancitat för honom om varför han inte ska ta livet av sig. Man får aldrig reda på varför han vill ta livet av sig, när studenten frågar blir det bara:

It wouldn't help you to know and I can't talk about it. And you wouldn't understand. It's not because you don't understand. But you can't feel what I feel. You can sympathize, understand show compassion. But feel my pain? No. You suffer and so do I...... You comprehend my pain but you can't feel it. That's why I ask you to be a true Moslem and help me. Can you?

På det viset blir Badii en figur som man som tittare inte riktigt släpps in till, och han har samma problem att nå fram till de han plockar upp. Folk han pratar med verkar pratglada men det är så svårt att få till riktiga möten. Till slut hittar han en man som kan tänka sig att hjälpa till - men motvilligt. Han vill veta mer, veta varför, men får inga svar. Så han försöker övertala försöker få Badii att se skönheten i hur bär smakar och hur solen går upp. Men det blir aldrig en dialog, Badii är som ett stenansikte. Han lägger sig sedan ner i sin grop på kvällen och blundar, och dör tror jag.... Men inga raka svar ges, för sedan vill Kiarostami säga "Det spelar ingen roll för detta är bara en film kompis". För direkt visas bilder från inspelningen, skådisarna röker, ljusnivåer mäts med mera.

Färgschemat utomhus

Ungefär halva tiden får man se Badii köra bil

Vi spelar ju in en film!

Jag antar att slutdelen är en slags Verfremdungseffekt(främlingseffekt) där åskådarna ska sluta tänka på karaktärerna och istället fokusera på vad filmen vill säga. Och vad vill den säga? Vet inte riktigt, kanske att det är svårt att möta varandra, kanske att vi är ensamma, kanske att smaken av körsbär inte är "all that"? En annan sak är tempot i filmen, det är extremt långsamt. Det är med flit, Kiarostami har sagt i intervjuer att han gillar filmer som man kan somna under utan att förlora viktiga delar: Mission accomplished med taste of cherry. Det var några riktigt långa tagningar på Badii när han kör bil (han kör inte bil fast and furious-style precis).

Jag borde hata det här men gör inte det. Det var nog rätt dag för mig att se denna film då jag lyckade susa med i den meditativa tempot (Jag höll på att somna mitt i vilket ju var som de skulle). Även om betyget är svagt blir det ändå:

#42 Fishing With John

Fishing With John, 1992, "manus" och regi av John Lurie

Se där, första filmen i Criterion-serien som inte är en film utan en tv-serie på sex delar. I varje avsnitt ska amatören John Lurie fiska någon obskyr fisk tillsammans med en känd kulturman. Vi har Tom Waitz, Matt Dillon, Jim Jarmush, Willem Defoe och Dennis Hopper (2 gånger om). De tar sig djupt in i vildmarken där de säger sköna saker som, "I bet we are the first white men here". Det finns också en berättarröst som ironiserande beskriver vad som händer:

The word "Shark" came from the German word "shirke," which means "villain." How deep is the ocean? Nobody really knows for sure. Today's program and fishing adventure should prove to be fun. But it could also prove to be very, very dangerous. The shark has made fatal attacks on humans in every ocean in the world. There are 27 man-eating species of sharks. When it comes to the shark, man is on his menu.

All fakta som sägs/presenteras är helt och hållet hitte-på vilket är lite kul. Men berättarrösten blir också lite påfrestande i längden... och hur roliga är kändisar egentligen? Bara för att man kan göra mediokra filmer (Jarmush) eller skådespela behöver man ju inte vara så rolig/intressant som person. Jag tror egentligen att det här ska till viss del vara någon slags parodi på andra liknande serier som gick på discovery för typ 20 år sedan, och referenserna känns inte helt kul längre. 

Defoe var ganska söt rakt igenom

Tom Waits stoppar in en fisk i brallan

En farlig flygtur som inte kändes särskilt äkta

Humor är ju speciellt, och denna kicklade inte mina skrattmuskler så mycket. En del kul idéer finns men jag förstår faktiskt inte riktigt vad denna serie gör här... Småknasiga serier kan jag hitta på annat håll. 

#38 Branded To Kill

Branded To Kill, 1967, regi av Seijun Suzuki, manus av Hachiro Guryu, Takeo Kimura, Chusei Sone och Atsushi Yamatoya.

Ännu en film av Suzuki! Men det märks knappt, då Tokyo Drifter var en 60-tals popdröm så är denna en svartvit lätterotisk fantasi. Handlingen är dessutom krånglig, man behöver nog se denna några gånger innan man hänger med på allt. Grunden är att japans tredje bästa hit-man(spelas av Joe Shishido som gjort en ganska märklig skönhetsoperation som gör att han ser lite ekorraktig ut) vaktar en person som råkar ut för trubbel, och när han senare får ett uppdrag att mörda någon så landar en fjäril på hans pistol precis som han ska skjuta vilket gör att han misslyckas. Skam och vanära drabbar honom och dessutom är det nu bestämt att han ska dö, för Hitmen får aldrig misslyckas! Jaha... Efter ca 45 minuter får man träffa hans nakna flickvän som han bråkar med och slår ner (han kommer lite senare att skjuta ihjäl henne). Men sedan träffar han en ny tjej som effektfullt plockar upp honom i en cabriolet mitt i ett störtregn. De blir lite kära men han bråkar till slut med henne och slår henne (han kommer lite senare att skjuta ihjäl även henne). 

Kort rant: Asså hur ser genusperspektivet ut här egentligen, bland de senaste 10 filmerna jag sett i Criterionvärlden är den bara Diabolique som haft någon riktig karaktär spelad av en kvinna, i övrigt är det bara karlar och enstaka nakna tjejer (varken Terry Gilliam, Godard eller Kurosawa har i de filmerna som varit, haft någon riktig kvinnlig karaktär alls trots ganska omfattande rolllistor). Jag hoppas på lite bättring framöver, men min feministsida känner sig lite nedslagen av läget....

lite male gaze 

Fjärilsexcesser som kan ha inspirerat när lammen tystnar

Han är bossig mot tjejerna

lite first-person-shooter

Ett kort, isolerat parti med lite grafiska grejer

Bra grejer är de olika "jobben" han gör, exempelvis gör han en hit och kastar sig sedan ut på en toppen av en luftballong som han preppat. Överlag är pistolduellerna lite roliga och kreativa, men är inte alls lika inspirerande som Drifter. Men, nja...

#39 Tokyo drifter

Tokyo Drifter, 1966, regi av Seijun Suzuki, manus av Yasunori Kawauchi.

Les miserables är en musikal, där sjunger dom ju typ hela tiden, Mary poppins likaså. Men här sjungs det två sånger några gånger så jag antar  att det här blir en slags Yakuza-musikal eller var går musikalgränsen egentligen? Allt måste vara tydligt definierat, hur skulle det annars se ut!

Tokyo Drifters manus är ganska banalt, en Yakusagrupp försöker gå legit (Det brukar aldrig funka i filmvärlden) och de andra försöker utnyttja tillfället och sätta dit sina forna konkurrenter. Mitt i allt finns den hundlikt-lojale Tetsu som står bi sin gamla chef trots att världen ramlar samman. I början får man se hur andra Yakuzas pucklar på honom men han slår inte tillbaka, de har ju blivit laglydiga.

Hela första delen är inspelad i överexponerad svart-vittfilm, och det är så snyggt. För det här är en film som är extremt stilmedveten och visuell. Varje miljö och varje är extremt genomtänkt och ibland blir miljöerna nästan teatrala vilket faktiskt funkar här. Musiken och tempot är väldigt mycket hippt 60-tal och man känner igen en hel del av tonfallet och kameravinklar från många av Quentin Tarrantinos filmer.

En del scener var i "vägglösa" miljöer

Ljussättning! 

Ljussättning!

Vitt som en Kentkonsert

Ah, det här är snyggt och roligt. Handlingen är dock inte så mycket att orda om men är man ute efter en visuell fest så är man rätt ute. Detta var Suzukis 40:nde film efter att ha verkat i många år i Japans näst största filmbolag Nikkatsu. Hans tidigare filmer var klart mer konventionella och hans nyvakna konstnärlighet skulle snart sätta honom i trubbel då han fick sparken efter att hans kommande film (Branded to kill) visades för filmstudiobossen... Häftigt ända att Suzuki kunde göra denna i Nikkatsu utan vare sig budget eller förberedelsetid.

#37 Time Bandits

Time Bandits, 1981, Regi av Terry Gilliam, manus av Michael Palin och Terry Gilliam.

Jag gillar ju svenska titlar men blev ändå lite förvånad över att filmen fick "Det våras för banditerna", det var väl bara Mel Brooks som fick det våras för-titlar? Vilket som, filmen centreras kring pojken Kevin (Craig Warnock) som bor i en kärlekslös familj i någon slags teknisk dystopi-framtid. Mamma och pappa sitter på sina inplastade stolar och pratar om alla prylar de vill ha ("Mat på 12 sekunder istället för 21"), sedan tittar de på TV där folk satsar sina liv för att få möjlighet att få lite mer pengar... 

Pojken blir ivägkörd till sängen. Plötsligt stormar det in en gäng kortväxta män som jagas av en slags gud, pojken följer med dom till en portal och vips är de i Napoleons Frankrike. Gänget är ute för att bli tjuvar, de vill sno skatter från världshistoriens rikaste typer. Så tillsammans reser de både bak i tiden och till parallela världar innan de till slut måste konfrontera gud som vill ha tillbaka sin resa-i-tidenkarta. 

Den magiska kartan 

John Cleese var bra som Robin Hood

Gud pratar med en "tidstjuv"

På plussidan är det här kanske den mest fantasifyllda film jag sett, det händer oväntade, absurda saker stup i kvarten. Monster, jättar, osynliga portaler och allt man kan och inte kan tänka sig finns med. Den onda skurken var också ganska härlig då han gnäller på guds ointresse för teknik:

God isn't interested in technology. He cares nothing for the microchip or the silicon revolution. Look how he spends his time... forty-three species of parrots! Nipples for men!

If I were creating the world I wouldn't mess about with butterflies and daffodils. I would have started with lasers. Eight o'clock, Day One!

Men även nackdelarna  i Monthy Pythonvärlden finns, bristande dramatik och karaktärer som man inte riktigt bryr sig om eller lär känna. Trots att scenerna på ytan har spännande delar så sugs man inte riktigt med, inget är ju på allvar... Även slutet förstärker intrycket då två karaktärer dör utan att någon verkar bry sig. Ah, jag ska inte gnälla, förutom lite på mig själv, jag borde sett denna med något av mina barn.

På många sätt påminner filmen om  Trollkarlen från OZ i det att en ung person tas iväg på ett fantastiskt äventyr för till slut besegra ondskan. Det finns även ett liten krydda av Bill and Ted's Excellent Adventure i det att de åker genom tiden och gör en massa äventyr. 

 Den var ändå absurd och kreativ och får därför betyget: 

#41 Henry V

Henry V, 1944, regi av Laurence Olivier, Manus av Dallas Bower, Alan Dent och Laurence Olivier, baserat på pjäsen av allas vår William Shakespeare.

I början är perspektivet att man får följa en uppsättning av Henry V på the Globe år 1600. Skådespelarna sätter på sig peruker och löstuttar bakom scenen medans dramat spelas upp för publiken. Men någonstans efter en halvtimme så lämnar man Globen och får följa med Henry till Frankrike efter att han har fått för sig att han Frankrike är hans. Skälen till detta är ganska vaga, men ära och territorialvinster väntar över engelska kanalen!

Här är det viktigt att komma ihåg att filmen hade premiär 1944 så temat var ju aktuellt, alla tal om man måste vara modig och att evig ära väntade den som dog i Frankrike var nog ganska aktuella för den samtida biopubliken, samt viktig poäng för militären att sälja in. Om filmen inte hade haft så mycket krigspropaganda så är det nog tveksamt om Laurence Olivier hade haft sådan budget. För man har satsat stort på en del scener, speciellt då slaget vi Agincourt då stora arméer i full rustning spurtar längs Agincourt.

Fire! 

Stor arme framför ett ritat slott

Andra delar kändes väldigt lågbudget, exempelvis var alla slott bara kartong som någon hade målat små Carcasonne-slott på. Ganska så obegripligt. Men efter lite research så var det så han ville ha det, den teatrala känslan skulle inte gå förlorad. Jag tycker dock bara att miljöerna drog ner helhetsintrycket, och det är ju aldrig skoj. Det finns ju en massa slott i England, kunde de inte spela in något där istället för i nordeuropas minsta studios(Vissa scener var verkligen grunda, man såg bakgrundsmålningarna direkt bakom skådespelarna). Skådespelarmässigt gjorde väl alla sitt jobb, egentligen vill jag bara se mer av Le Dauphin (Max Adrian) som var ljuvlig som kaxig Joffrey-liknande prins. I slutet blir kungen plötsligt superkär i sin kusin och dom gifter sig efter att han raggat på henne i några minuter, ah true love indeed.

Är verkligen Henry V en bra story? Inget sitter riktigt ihop och karaktärerna är ju väldigt endimensionella, i synnerhet huvudpersonen(här finns det dock delar som togs bort, exempelvis då Henry avrättar alla krigsfångar). Jag minns dock Kenneth Branagh-versionen som toppbra men denna var mer bara: meh.

#26 The Long good friday

The Long good friday, 1980. Regi av John Mackenzie. Manus av Barrie Keeffe.

Äntligen en film som inte är baserad på en bok! Här snackar vi hårdkokta cockneygangsters och Helen Mirren, vad kan gå fel? Inget uppenbarligen för detta är en fan-tas-tisk gangsterfilm. Harold(Bob Hoskins) bjuder till fest, han ska nämligen bygga flertal bostäder runt i London och han har bjudit in investerare från när och fjärran för att samla in de pengarna som behövs. Samtidigt börjar hans fotfolk att mördas och hans restaurang sprängs i småbitar. Han måste snabbt reda ut vilka som är ute efter honom samtidigt som han måste hålla god min mot sina investerare. Det blir en hektiskt långfredag fylld med ond bråd död, påhopp på amerikaner, påhopp på irländare och missriktade vredesutbrott. Harold har många dåliga sidor men man tycker ändå synd om honom när hans värld sakta men säkert går i bitar. Helen Mirren är dessutom fantastisk som den smarta analytiska motpolen till Harolds känslomänniska.

Vet du något?

Pierce Brosnan charmar och mördar i ett badhus

Helen Mirren är fantastastisk! Men inget lyckat bechdeltest i denna filme heller... 

Så ta chansen och se denna tunga föregångare till Lock, stock and two smoking barrels. 

#35 Diabolique

Diabolique, 1954, regi och manus av Henri-Georges Clouzot, manusmedförfattare Jérôme Géronimi, Frédéric Grendel och René Masson, baserat på boken Celle qui n'était plus, av Pierre Boileau och Thomas Narcejac.

Christina(Vera Clouzot) är nervös och hjärtsjuk, till råga på allt är hon gift med den elaka skitstöveln Paul (Paul Meurisse). Tillsammans driver de en pojkskola på franska landsbygden. Där domderar Paul med järndiciplin och med sadistisk stil. Han slår sin fru och sin älskarinna, han beter sig illa mot lärarna och han serverar till och med rutten fisk till de stackars eleverna. Sist men inte minst späder han ut rödvinet med vatten (så hemsk är han!). Så det är inte konstigt att han lyckas skaffa sig lite fiender...

Nicole (Simone Signoret) är Pauls älskarinna och bär i början svarta solglasögon för att dölja blåtiror hon fått från Paul. Älskarinnan och frun har till slut fått nog och de bestämmer sig för att göra sig av med mannen genom drogning och dränkning. Nicole fixar raskt fram lite starkt sömnmedel och hon och Christina dränker honom senare i ett större badkar (nuförtiden är badkaren så små, ska man dränka någon så är nog äldre badkar bäst) De dumpar sedan honom i en riktigt sunkig pool, Nicole försöker lura barnen att upptäcka honom genom att tappa ett par nycklar i poolen som barnen ska hämta. Men barnen hittar ingen Paul, och tjejerna bestämmer sig för att tömma poolen helt och hållet och märker då att Paul inte flyter runt utan har försvunnit, mysteriet börjar sakta tätna....

Nicole spetsar Whiskeyn

Ett långt bad 

Var inte diabolisk och avslöja filmens slut för dina vänner!

 Handlingen är spännande och bjuder på flera vändningar och fördjupningar. Precis som när jag såg Agatha Christies Mousetrap så står det en varning när filmen är klar att man inte ska avslöja vad som hänt för någon annan, så jag ska hålla mig. Som thriller funkar den bra, det är spännande och rapp, lite som en deluxeversion av morden i Midsommer? Jag gillart!