#405 The Threepenny Opera

The Threepenny Opera eller Die 3 Groschen-Oper eller Tolvskillingsoperan, 1931. Regi av Georg Wilhelm Pabst, manus av Bertolt Brecht, sånger ar Robert Weill, bearbetning av Léo Lania och Ladislaus Vajda.

1928 förvandlade Bertolt Brecht och Kurt Weill John Gays Tiggaropera från 1700-talet till Die Dreigroschenoper, ett av tyska mellankrigstidens mest spelade musikal, så när ljud kom till tyska filmindustrin var det oundvikligt att musikalen skulle bli en film.

Men eftersom jag jobbar på bank så börjar jag med det monetära. Tre pence var inte 3% av ett pund då pundet denna tid bestod av 240 pence (uppdelat på 20 schillings). Så en shilling motsvarar alltså 12 pence. Tolv shilling blir alltså då 144 pence, eftersom Pence och Penny är samma sak så har den svenska titeln 141 mer pennys än originaltiteln, oklart varför. 

Vad som däremot är klart är att jag inte kommer till den här filmen utan förutfattade meningar. Jag har spelat Tolvskillingsoperan på Mini-teatern, jag har sett min fru spela den på Stadsteatern och jag har sett den några gånger till utan att riktigt veta varför (kanske gratisbiljetter?). Pjäsen är väldigt teatral både till uttryck och till tema. Rollerna är grova och sångerna är lättsjungna. Man kan kanske se pjäsen som en fräck och spännande uppvisning av ett samhälle som är ruttet, uppifrån och ner. Filmen cirklar kring tre karaktärer, gangsterkungen Mackie(Rudolf Forster), Tiggarkungen Peachum(Fritz Rasp) och Polischefen Tiger Brown (Reinhold Schünzel). Då Mackie gifter sig med Peachums dotter så blir Peachum verrückt och kräver Mackies avrättning. Polischefen, som är Mackies kompis, försöker hitta en kompromiss medans staden går under av våld, sopor och smuts. Yada yada yada, Mackie tar över en bank där han är ändå större tjuv (samhällskritiken är inte direkt subtil)

Tyvärr är Tolvskillingsoperan inte särskilt kul, eller spännande. Samhällsanalysen är en övertydlig version av "Staten och kapitalet" och det är väl fine, men också lite trist. 

Både Brecht och Kurt Weill (som skrev musiken) stämde Pabst då de tyckte att han ändrade om manuset för mycket. Brecht förlorade, men Weill vann vilket ledde till att musiken är rätt så trogen pjäsen (om än i lite annorlunda ordning) och att ingen annan musik användes. Brecht förlorade vilket ledde till att Pabst gick med motorsågen över manuset och fixade till nya scener och ett nytt slut. 

Så, är tolvskillingsoperan relevant? Litegrann. Visst lever vi i en mörk värld, som blir lite brunare varje dag. Samtidigt så känns ärketyperna, sångerna och replikerna ganska uttjatade - men det kanske bara är jag?

#160 À nous la liberté

À nous la liberté eller Två lyckliga hjärtan, 1931. Manus och regi av Marcel Carne

Två glada män av folket flyr finkan, får frihet och finner frid. Eller något sånt, fast lika enkelt går det ju inte. För fängelseflykten går liksom bara bra för Emile(Henri Marchand), Louis(Raymond Cordy) får däremot fortsätta med det monotona löpande-band arbetet i finkan. Men Emile nyttjar inte bara flykten med att vara fri, nix-pix- han bygger upp en stort skivimperium som både säljer och producerar skivspelare av högsta klass (och till en stor vinst). Men i sin kapitalistiska iver verkar han byggt upp sin fabrik precis så som fängelset var uppbyggt. Alla medarbetare rör sig som robotar och löpande bandet styr allt som händer- och hamnar man efter så blir det kaos längs hela linjen. Många av delarna kring fabriken och livet där måste ju ha inspirerat Chaplin i Moderna Tider, som friskt verkar ha snott idéer härifrån.

Till slut kommer Louis ut (efter att ha tjänat ut sin tid) och hamnar på Emiles fabrik. De bondar ihop sig i livliga carpe-diem danser och frejdiga sångnummer. Men plötsligt kommer det förflutna ikapp då ett gäng brottslingar försöker utpressa Louis, så han uppfinner en maskin som kan göra skivspelare utan arbetare och ger sedan fabriken till arbetarna så de kan lata sig hela dagarna (denna utveckling (att kapitalister frivilligt kommer ge produktionmedlen till arbetarna)bedömdes så otrolig att filmen blev förbjuden i Sovjet...)

På fängelset

I fabriken

Nytt skifte

Själv drar Emile och Louise på luffen med nya dagar att fånga...! För vad behöver man mer än en baguette, frihetskänsla, lite franska chansoner och en flaska vin?

À nous la liberté är tydligen en komisk klassiker, och den har några roliga idéer. Men överlag är den inte faktiskt inte rolig , och trots att den bara är 1.20 lång så känner jag sömnen krypa sig på åtskilliga gånger. Visst verkar skådespelarna ha (jätte)roligt men det smittar inte av sig på mig alls, så det blir ett grinigt:

#72 Le Million

Le Million, 1931, regi och manus av René Clair, från en pjäs av Georges Berr och Marcel Guillemaud.

Det är ett stort baluns men en massa glada och dansande fransmän, någon frågar vad som står på. Jora, det är så att.... hyreshusets slarvpelle har vunnit stort och i filmen är en tillbakablick på hans jakt efter sin borttappade lott.

1931 hade precis ljudfilmen etablerat sig, och många filmarbetare var både peppade och lite oroliga, hur skulle de gå för ett visuellt medium nu när ljudet kom? Citat av Rene Clair från 1970:

Were "Style" and "individual work of art" going to survive the coming of sound? Our fear may seem surprising today but in that year... many of us said "We who have seen an art being born may also seen it die."

Ljudfilmen kom nästan som ett trauma, precis när kamerorna blivit mobila och kunde följa med på halsbrytande långtagningar så kom ljudutrustningen och alla var tvugna att vara i isolerade studios- och kamerarörelser kunde man bara glömma. Nya filmtjärnor hade till stor del sin bakgrund inom radio och var inte alls lika fysiskt duktiga som det gamla gardet- och med gamla gardet menar jag de som han jobbade med förra sommaren.

Så ska man ändå ha ljud och undvika en massa snick-snack så borde en musikal funka bäst, så mycket riktigt skrevs det en gäng sånger som strösslas in i filmen med jämna mellanrum..

Så-Slarvpellen med vinstlotten som dessutom är en fattig målare har precis som sig bör ett tjog kreditorer som jagar honom. Han försöker kyssa en klient som han målar av när dörren öppnas och en sur tjej stänger dörren igen. "Oh, var det din flickvän"- "Eh. nej- vi är förlovade". Och bara i Frankrike kan en sådan snubbe bli filmens hjälte... Men, men flickvännen- Beatrice (Annabella) är också ganska så flirtig mot alla möjliga så det jämnar säkert ut sig i längden. Hon lånar ut pojkvännens kavaj till en operasångare som ska spela bohem, men vet inte om att det är där han har sin vinstlott... Plötsligt är många ute efter vinsten: Hans "kompis", lokala småskurkar, vänliga lodisar, Beatric och kvinnan han målade av i början av filmen.

Le Million är en trevlig rom-com med många roliga infall och ideer. Skådespeleriet är påfallande fysisk och även om kameran är stilla så känns filmen pigg och mysig...

Fin affish

Ge nig lotten!

En man hos polisen med hatt och boxerkallingar, helt utan förklaring

Annat stuk på opera än Trollflöjten

Le Million var ju en dröm för en frankofil som moi! Charmig och full av fina ideer, tres bien!

#30 M

M, 1931, regi av Fritz Lang, manus av Thea von Harbou och Fritz Lang.

Början är snygg, barn står runt i en cirkel och en i mitten läser en ramsa: "...och snart så tar han dig" medan hon pekar runt på de andra barnen. För precis som i Zodiac utspelar sig M i en stad som blivit besatt av en mördare. I detta fall en barnamördare.

Ole dole doff....

En hög belöning till den som fångar mannen mellan spotlighten och affishen

Tidigt ser man mördaren locka sig till ett till offer med hjälp av ballonger och godis. Han(en überfantastisk Peter Lorre) verkar ganska ung med något stressat i blicken. Samtidigt väntar en stressad mamma hemma på sin flicka som aldrig verkar komma hem. Polisen letar maniskt överallt men har få spår, till slut leder polisens ökade resurser och razzior till att även stadens brottssyndikat vill få fast honom. Brottsyndikatet anlitar de lokala tiggarna som till slut får upp ett spår, en ritar ett M på sin hand och slår sedan till mördarens rock. 

Mördaren märker så småningom sitt M

Han blir trängd och flyr

Till slut tvingas han gömma sig i ett vindsförråd, men syndikatet kommer närmare och närmare...Seriemördaren blir till slut trängd och försöker desperat förklara varför han gör som han gör.

I read and read... I did that? I don't remember a thing! But who will believe me? Who knows what it's like inside me? How it screams and cries out inside me when I have to do it! Don't want to! Must! Don't want to! Must!

 Här blir han mänsklig på en nivå som kanske inte Hannibal Lecter(När lammen tystnar) eller Mickey Knox (Natural born killers) blir och det tycker jag ger en extra kvalitet till filmen. Man får ingen sympati men man ser en riktig människa. Det här är tajt som tusan och håller hela vägen: