#421 Pierrot le Fou

Pierrot le Fou eller Tokstollen, 1965. Regi Jean-Luc Godard, manus av Rémo Forlani, Jean-Luc Godard baserda på en roman med samma namn av Lionel White. 

Mitt problem med Godard är att manuset ofta är alienerande, alltså att folk pratar invecklat och kryptiskt, gärna med 6000 referenser till franska poeter eller filmer. Men ser man på, inte så mycket sånt här, utan pang på rödbetan, med rån och kärlek då Ferdinand(Jean Paul Belmondo) och Marianne(Anna Karina) går ut på äventyr. Efter 25 minuter lägger jag mig då jag tror att jag sett halva filmen för så mycket har hänt, men icke, filmen har 90 minuter till så nästa dag ser jag klart. Mycket händer hela tiden, filmen byter genre hela tiden, ibland är det en komedi, ibland action, ibland musikal. Tilltalet svänger också hela tiden från klassisk rom com, till berättarröst, till att direkt prata med kameran till lampor som skapar ordet Cinema. För här ska vi vara medvetna om att vi ser film, och vi ska inte vara engagerade i vad som händer för inget är på riktigt. Vi ska också gilla att få en massa idéer kastade på oss. Det kanske jag brukar gilla men inte så mycket idag. 

Även om det är kul med en massa tankar så tycker jag ofta att en tanke, berättad på ett konsekvent sätt är mer engagerande och intressant är denna suspekta gryta. Men Godard är nog inte ledsen för det för är en av hans mest omtyckta filmer men den är bara inte min kopp te. 

Jag må helt enkelt vara en tokstolle men Pierrot le Fou kändes bättre att ha sett än att se. Betyget blir till slut lite bättre än vad magkänslan egentligen vill bjussa på: 

#308 Masculin Féminin

Masculin Féminin, 1966. Regi av Jean-Luc Godard, manus av Jean-Luc Godard och Guy de Maupassant.

Godard kan ju vara världens jobbigaste manusförfattare så visst hopp får jag när jag ser att han inte skrivigt filmen själv. Annars är jag skeptisk, jag gillar inte A bout de souffle eller så mycket annat han gjort med undantaget La mepris (där han också hade manushjälp av Alberto Moravia). Som regissör är han faktiskt ganska så kul och tar liksom alla chanser han kan för att trycka in nya ideer. Nackdelen med all den kreativiteten blir ju ett bristande engagemang då ingeting är "på riktigt". Just avståndet mellan publiken och vad som händer, den så kallade Verfremdungseffekten var ju något han var ute efter. Masculin Féminin handlar om unga människor i Paris, och då i synnerhet Paul (Jean-Pierre Léaud). Paul hänger på kafeer och snick-snackar med en massa pimpinetta fransyskor. Han hänger på caféer, han röker lite snyggt, han raggar och ägnar sig åt lite håglös antiamerikanska protester. Och ja, jag kan verkligen förstå att detta var stort på 60-talet. Det känns faktiskt fortfarande rätt så coolt att vara en snygg 60-talsfransman med coola kläder och sånt.

Paul har ju en del trassliga förhållanden och sånt men roligast är ändå de olika halvimproviserade intervjuerna med olika tjejer han träffar. Han liksom både intervjuar dem kring deras liv och raggar samtidigt på ett väldigt franskt sätt.

Paul med några tjejer 

Bardot går igenom ett manus

Tja, vad ska man säga. Masculin Féminin har några ganska jobbiga politiska och poetiska utflykter som gör mig stundtals ganska...trött. Men det finns också en del roliga idéer och en ganska skön stämning så jag bjuder på en:

#275 Tout Va Bien

Tout Va Bien eller Allt går fint, 1972. Manus och regi av Jean-Luc Godard och Jean-Pierre Gorin.

Tout Va Bien var en av de första filmerna som jag fick se på filmvetenskapliga kursen på gärdet. Jag hatade den storligen och tyckte den var pretentiös och krånglig. Men kanske filmen är som ett bra vin som blir bättre med lagring eller så är jag kanske en kulturman som behövde växa till mig för att uppskatta konsten?

Filmen har någon slags handling men handlar tills största delen om Godard, hans idéer och perspektiv. Han är en typisk "Lol, im so random" kille som gör lite knäppa grejer för att imponera på the art crowd, och hans egen nöjdhet liksom skiner igen när något arty händer. Filmen börjar med en voiceover då han gnäller över att han måste ha med stjärnor för att få pengar och filmen har såsom det brukar hos Godard en massa självreflexiva detaljer i musik, voiceover och skådespeleri.

Filmen är någon slags uppgörelse/hyllning till 68-revolterna, och huvuddelen utspelar sig i en korvfabrik som strejkar och låst in chefen(Vittorio Caprioli) för bättre villkor. I fabriken finns också två journalister som intervjuar parterna, (Yves Bertrand och Jane Fonda). De har dessutom någon oengagerad kärleksaffär och diskussioner om 68-rörelsen, så om man går igång på det så kanske Tout va bien bjuder på lite försonande drag... Förutom alla filmiska tricks så visas en massa kamerablickar och teatraliska delar för att stärka någon Verfremdung-effekt. Skådespelarna är också liksom dåliga med flit så man inte ska engagera sig i enstaka individer utan i politiken och konsten.

Fabriken var som en stor teaterscen där man kunde se flera rum samtidigt

Fonda och arbetarna och Montand

Fabrikschefen är kissnödig

Det är mycket Internationalen och arbetares rättigheter, men samtidigt berättat på ett väldigt elitistiskt sätt där arbetarna som filmen vill stödja knappast skulle känna sig mindre förvirrade och oangagerade än jag om de skulle råka se den. Visst det finns några roliga ideer och filmen är inte så lång, men den är också irriterande i sin skitnödighet. Helst vill jag säga tack och adieu till Godard men efterssom jag följer "The Criterion Collection" så lär jag väl stöta på honom en massa gånger mer...

#238 A woman is a woman

A woman is a woman eller Une Femme est une femme, 1961. Manus och regi av Jean Luc Godard.

Nu är Godard på gång igen, dags att gnugga geniknölarna och inte bli för sur. -Trodde jag, men här har vi en tidig, lite flamsig film som förvisso bryter mot fjärde väggen men gör det på ett charmigt sätt. Det är ju just så hä rman vill att nya vågen-filmer ska vara. Charmigt, respektlös och samtidigt med någon avstamp i/mot klassiska filmtroper. Une Femme est une femme var Godards första färgfilm, vilket utnyttjas med klarröda klänningar och skrikiga målningar.

Huvudrollen spelas av Anna Karina som Godard också gifte sig med under inspelningen. Och även i filmen försöker hennes karaktär (Angel) att stadga sig och få barn. Men hennes boyfriend, Emile (Jean-Claude Brialy) har ingen riktig lust att ta det vidare, han trivs bra som det är. Så det är en hel del diskussioner om detta, men allt är lite förhöjt, lite tramsigt så själva debatten i sig eller förhållandet kanske inte blir så jätteengarerande. Exempelvis säger Angel att de först ska niga mot kameran innan de börjar diskussionen. Godard jobbar mycket med musik i filmen, ofta helt i motsats till hur den brukar användas, som jättebombastiskt olycksbådande musik då folk dricker kaffe eller tramsig clownmusik när de vilar.  Och de är ju st den typen av infall som gör att det inte blir tråkigt utan bara lite småmysigt (och lite tänkvärt kring hur vi påverkas av musik)

Angel vinkar till kameran

Ett litet musikalnummer med Belmondo

Fler småsaker som händer är att de har ett gräl utan att prata men genom att visa boktitlar för varandra, det är musikalnummer, lite tårar och några vackra bildkompositioner. Dialogerna är förståeliga(till skillnad från andra Godard-pekoral) och ofta självreflexiva i det att karaktärerna ibland pratar om sig själv i tredjeperson och ibland pratar- och tittar rakt mot kameran.

Charmant, lekfullt och snyggt! Une Femme est une femme bjuder på trevliga 84 minuter i filmsoffan.

#174 Band of outsiders

Band of outsiders eller Bande à part eller En Rövarhistoria, 1964. Regi av Jean-Luc Godard, baserad på en romanen Fool's gold av Dolores Hitchens.

Odile(Anna K) är en naiv, lite korkad tjej(I Godards filmer har alltid tjejerna rejält lägre IQ än killarna) som jobbar som Au pair hos ett rikt par i utkanten av Paris. På en engelskakurs möter hon de två Hollywood-brottsfilmsknarkande snubbarna Franz(Sami Frey) och Arthur(Claude Brasseur). Snabbt lägger de tre fram en ambitiös plan att råna hennes snobbiga arbetsgivare.

Men allt är inte så rättframt, det blir både dans och diskussioner på caféer, kyssar på parkeringsplatser och trams i olika omfattning. Än en gång har vi en Godardfilm som är baserad på någon annans verk, vilket gör att vi klarar oss utan långa filosofiska inlägg som mest handlar om att han vill visa att han har läst jättemånga böcker- och det är ju bra.

Godard är här också rejäls betuttad med de olika filmiska kvalitetersna som han konstant uppmärksammar. Både med referenser till en massa amerikanska (B-)filmer men också med en hel del brott mot fjärde väggen, exempelvis frågar Odile några gånger kameran iställer för kompisarna kring vad som ska bli nästa steg (insert genusanalys). Det finns också lek med teknik (avlägsnande av bakgrundsljud under "en tyst minut" på kaféet) samt med en voiceover som försöker beskriva färgerna(filmen är svartvit) och antyder att det ska komma en "[Cinema] scope sequel".

I slutändan är detta Godard-light, vilket är bra för mig. Den har många bra idéer, tonvis med fransk-amerikansk charm och funkar bra att följa med i.

Fin kafédans

Världsrekordförsök i att se klart Louvren

Le crime

Kanske jag och Godard kan vara vänner ändå, är det jag som har förändrats till en outhärdlig kulturman eller är vissa av hans filmer bra på riktigt? Jag är fortfarande på "the fence" gällande det men är redo att forska lite mer i frågan.

#171 Contempt

Contempt eller Le mépris, 1963. Regi och manus av Jean-Luc Godard, baserad på boken med samma namn av Alberto Moravia.

Förutsättningarna är på topp, för här har vi nämligen en godardfilm där huvudstoryn kommer från någon annan och mycket riktigt, 95% av godardspråket är borta, härligt! Däremot är allt grymt gubbsjukt med ändlösa inzoomningar på Bardots rumpa, men vad kan man annars förvänta sig... -I efterhand så hade Godard sagt att det var en eftergift för de amerikanska producenterna, men alla hans andra gubbsjuka filmer saknade amerikanska producenter och innehöll samma typer av inzoomningar...

Filmen har två huvudteman som hänger ihop, det ena är Pauls(Michel Piccoli) och Camilles (Brigitte Bardot) äktenskap som är på upphällningen, och det andra temat handlar om Pauls uppdrag att skriva ett manus till en filmatisering av Odyséen. Den superamerikanska producenten Jerry (Jack Palance - som för mig var mest känd från City Slickers!) blir allt mer betuttad i Camille, och Paul låter dom vara alltmer ensamma vilket Camille tycker är obehagligt och leder till- just det- mépris(förakt) mot Paul. Hon vill liksom att han ska vara mannen i huset(lägenheten) och ta lite beslut medans han bara glider omkring och gör det som förväntas, och när han ska demonstrativt quitar filminspelningen så visar det sig bara vara ett symboliskt beslut han snabbt kan ändra på.

Godard kör med ett flertal Verfremdungseffekter (alltså metoder att påminna om att vi ser en film), man får ibland se kamerateamet och både ljussättning och bildkvalitet kan drastiskt förändras mitt i en dialog. Jag går väl inte helt igång på sånt men tycker det funkar helt okej i detta verk som faktiskt till viss del handlar om filmskapande.

Paul Javal: After dinner we'll see a movie. It'll give me ideas.
Camille Javal: Use your own ideas instead of stealing them from everyone else.

Jerry Prokosch: I want you to write some new scenes for "The Odyssey." Not just sex, but more - more...

Från inspelningen: Sminkösen är framme, kanske skådespelarcoachen skulle komma istället?

Hatten!

Postern

Ibland avbryts filmen av tagningar på Bardots nakna kropp medans hon tittar bedjande på kameran med hennes karakteristiska puttmun - jahapp.

Fotot är snyggt och klippningen är förstklassig, med snygga tillbakablickar från främst Camilles sida. Musiken är klassisk och fin, så det finns mycket att tycka om. 

1963 var Bardot en superstjärna av högsta klass med tonvis av Paparazzis som följde henne vart hon än gick. Dagens motsvarighet skulle väl kanske vara Kim Kardashian som förvisso är megakändis men ändå inte spelar med i några större filmer, vilket visar att vi faktiskt har kommit längre nu då det krävs åtminstone lite skådespelartalang för att bli filmstjärna. För Bardot är verkligen ingen skådespelare, det ända hon gör är sin infantila plutta med munnen-grej vilket är en ganska rejäl begränsning i en film med gräl och känslor.

Men samtidigt är filmen vacker och emellanåt intressant. 

Ojoj, betyget blir faktiskt ett svagt, men ändå:

#408 Breathless

Breathless, eller À bout de souffle, 1960. Regi och manus av Jean-Luc Godard, baserat på en berättelse av François Truffaut

Det var en gång en filmtidning där en massa herrar jobbade. De skrev arga krönikor om fransk film som de utmålade som gammelmodig och konstlad. Plötsligt bestämde de sig för att göra något åt saken, kanske kunde de rädda filmmediet?! Truffaut var först ut med de 400 slagen som blev en stor succé och nu skulle Godard minsann vissa att han kunde vara nyskapande och att 50-talets melodramer var något som tillhörde det förflutna. Truffaut läste ett tidningsklipp om en rånmördare och snickrade ihop en story kring det, Godard fixade sedan till ett manus och sedan spelades filmen in under en kort tid för en mycket låg budget.

Filmen centreras kring Michel (Jean-Paul Belmondo) och hans coola attityd. Med finns också amerikanskan Patricia (Jean Seberg) som han inleder ett förhållande med. De glider runt stan, de skjuter, de spelar hög jazz, de pratar om sex. Allt är väldigt ungdomligt och nytt (1960). Själva storyn i sig är inte så viktigt, den har dessutom Godards manus halvt förstört(han kan inte låta bli att glida in i "tankvärda" utsvävningar kring konst, filosofi och film), vad som är viktigt är attityden och frihetskänslan.

"Don't use the brakes. Cars are made to go, not to stop!"

Jaha

Hon kollar på hans ögon, han kollar på hennes... tidningar?

Jag vet inte, visst den är stundtals charmig men jag tror mer att den är viktig än bra (i mina ögon). Den visar att film kan vara spontan, improviserad och ung i en tid då studior spottade ur sig vuxna, uppstyrda produktioner. Sedan blir jag ju aldrig sams med Godards manusskrivande, karaktärer pratar för länge på ett styltigt sätt vilket drar ner tempot i onödan. Filmens lösa tyglar gör tyvärr att man aldrig riktigt känner med karaktärerna, det blir helt enkelt aldrig särskilt mycket som står på spel, men det kanske var meningen.

#25 Alphaville

Alphaville, 1965, Regiserad och skriven av Jean Luc Godard

Jäkligt pretentiös sci-fi/film-noir smörja. Det är tråkigt, högtravande och som alltid med Godard störande sexistiskt(alla kvinnor är typ 20 och halvnakna prostituerade). Och nej, den är inte rolig, den är bara jobbig.

Eddie Constantine är ganska bra som Lemmy Caution men själva filmen är ruggigt amatörmässig på alla plan, inte minst manus. Jag blir nog aldrig sams med Godard utan stör mig grundligt på hans "insiktsfulla" och "poetiska" tankar som skådespelarna tvingas porträttera.

Kan vara den jobbigaste filmen jag sett. Nej nej nej!