Det är sensommar i Los Angeles och en massa människor lever sina liv och väljer olika sätt att hantera sin ångest och sina problem på. Och i Short cuts får vi följa ganska många av dom. Som alltid i filmer (eller böcker) med en massa karaktärer så kan det initialt bli lite rörigt, men Altman och skådespelarna har skapat så helgjutna karaktärer så rörigheten klarnar snabbt.
En fin effekt med i sådana här ensemblefilmer är just det att man får se så många perspektiv kring en och samma händelse- och här är det ett barns död som blir lite som en centralpunkt. En bagare som blir skitsur över att några överklassföräldrar beställer en dyr tårta som det inte hämtar upp, ett barn som blir påkört men inte vill ha hjälp då man inte får "talk to strangers", föräldrar som oroar sig, den depressiva grannen som tar det hårt och läkaren som mer ser allt som en dag på jobbet.
Men det vore fel att säga att Short cuts har en centralhändelse utan många delar liksom glider in i varandra i människornas ganska slumpartade liv. För deras liv verkar på många sett format av något annat än de själva, vilket gäller allt från deras jobb (clown, besprutningspilot eller telefonsexpratare) till centrala händelseskeenden - där några karaktärer hittar en död kropp är ett exempel. Det finns också situationer som på något sätt också visar hur icke förutbestämnt saker är, som när sexpratarens make trycks in i en situation där hans inneboende frustrationer liksom provoceras fram vilket inte leder till något bra- men inte heller hade hänt om bara miljön vore annorlunda.
 |
| Jennifer Jason Leigh var min MVP |
 |
| Den påkörda pojken spelas av Zane Cassidy som senare blev stuntman |
Bra grejer fortfarande!
