#294 The Browning Version

The Browning Version eller Skuggan av en man, 1951. Regi av Anthony Asquith, manus av Terence Rattigan.

Filmer om lärare bruktar ju följa vissa mönster - en ny lärare kommer till en ickefungerande skola med fastlåsta normer och bråkiga elever. Efter lite "tough love" eller "captain my captain" så blir eleverna motiverade och vänliga. Men hur är det med de andra lärarna, de där som inte riktigt får till det, de där som kör samma lektionspass år efter år och blir lite mindre engagerade för varje år som går till pensionen äntligen kan befria dom från all skolskit.

Andrew Crocker-Harris (Michael Redgrave) är lärare i latin i en prestigefull brittisk privatskola. Eleverna hatar hans lektioner och han är konstant besviken på elevernas bristande engagemang. Nu ska han ivarjefall sluta och en ny entusiastisk lärare kommer ta över. När han var yngre så var en briljant forskare och vann flera priser men sedan var det som att allt bara gick på autopilot. Hans äktenskap föll tidigt ihop då han inte kunde ge frun den passionen hon behövde och hon i sin tur gav inte honom den kärleken han behövde- och när man hamnar i sådana mönster så kan det nog bli så att det ena ger det andra, vilket gör loopen svår att bryta. Frun(Jean Kent) i sin tur inleder en kärleksaffär med en av hans kollegor vilket är både förnedrande och sorgesamt för Andrew.

Andrew lever sitt liv i ett slags icke-tillstånd där han bara gör det han ska utan tanke, engagemang eller kärlek. Men när en elev, kanske av snällhet, ger honom en gåva så liksom är det som att allt brister för honom och realisationen kring vad som är förlorat, för honom, för eleverna, på något sätt klarnar.

Ingen elev sörjer att The Crock ska sluta

En översättning av Agamemnon gör att han lyser upp, men frun tar snabbt ner honom på jorden

I slutet håller han ett tal till skolan för att sammanfatta sina insikter:

You must excuse me. I had prepared a speech, but I find now that I have nothing to say. Or rather, I have three very small words, but they are most deeply felt. They are these: I am sorry. I am sorry because I have failed to give you what you had the right to demand of me as your teacher: sympathy, encouragement, and humanity. I'm sorry because I have deserved the nickname of Himmler. And because, by so doing, I have degraded the noblest calling that a man can follow: the care and molding of the young. I claim no excuses. When I came here, I- I knew what I had to do, and I have not done it. I have failed. And... miserably failed. But I can only hope that you and the countless others who have gone before will find it in your hearts to forgive me for having let you down. I shall not find it so easy to forgive myself. That is all.

Filmens titel The Browning Version refererar till Andrews icke fullgjorda projekt att översätta Agamemnon till engelsk vers vilket hade gjorts (ganska illa tydligen) en gång tidigare av en viss Browning. På det sättet blir det både bakåtblickande och framåtblickande då han kanske nu fortsätter med sitt passionsprojekt efter 20 års paus.

Visst, temat att man ska Carpe Diem kanske är lite uttjatat, och visst filmens slutklimax kommer två gånger efter varandra men det förtar inte den enkla elegansen som The Browning Version bjuder på, elegant och fint helt enkelt!

#158 The Importance of Being Earnest

The Importance of Being Earnest, 1952. Regi av Anthony Asquith, manus av Oscar Wilde.

Förväntningarna på The Importance of Being Earnest var på bottennivån efter att teaterversionen jag såg 1994 fortfarande är som ett ärr på min kulturella bildning. Peter Harrysson var gapig och allt var bara tungt och farsartat i någon slags förbjuden ihopmixning. Så playknappen trycks tveksamt ner med känslan av att jag bara ska 'beta av' filmen... Men sedan börjar den och jisses, klassen bara lägger sig över tvn och skapar filmnjutning av hög klass.

Jack(Michael Redgrave) och Algernon( Michael Denison) är två livsnjutande män som liksom vill blanda nytta med nöje och därför skapat  varsin hittepå-karaktär som gör att de kan smita från en del av sina sociala plikter, Jack har sin lätt kriminella 'bror' Earnest som han måste åka och ta hand om, Algernon har å sin sida sin stackars sjuka 'vän' Bunbury. Men Algernon är också lite uttråkad, och tycker dessutom om att jävlas lite med sin kompis. Så för att få lite koll på vad Jack gör så åker Algernon till Jacks ställe på landet och låtsas att han är Earnest vilket leder till förvecklingar och kärlek!

Detta skulle kunna bli hur lökigt som helst men Michael Redgrave och Michael Denison är ju så sjukt bra. De är charmiga. kvicka och har exakt rätt slags lekfullhet som gör att detta skepp flyter. Dialogen är ju också både vass och rolig, och när man ser skådespelare som kan sitt hantverk på denna höga nivån så kan man ju inte annat än att njuta!

Jack Worthing: I am sick to death of cleverness. Everybody is clever nowadays. You can't go anywhere without meeting clever people. The thing has become an absolute public nuisance. I wish to goodness we still had a few fools left.
Algernon Moncreiff: We have.
Jack Worthing: I should extremely like to meet them. What do they talk about?
Algernon Moncreiff: The fools? Oh, about the clever people, of course.

Lady Bracknell: Are your parents living?
Jack Worthing: I have lost both my parents.
Lady Bracknell: To lose one parent, Mr. Worthing, may be regarded as a misfortune; to lose both looks like carelessness.

Algernon.  Do you really keep a diary?  I’d give anything to look at it.  May I?
Cecily.  Oh no.  [Puts her hand over it.]  You see, it is simply a very young girl’s record of her own thoughts and impressions, and consequently meant for publication.  When it appears in volume form I hope you will order a copy.I have reached ‘absolute perfection’.I am quite ready for more.

Hear hear!

Kärleksstrul model light

Vilken fin film, men men tappar den inte lite mot slutet? Och även storyn i sig blir ju lite väl förutsägbar? Well, well så kan det vara men det räcker inte för att få mig på dåligt humör!

#85 Pygmalion

Pygmalion, 1938, regi av Anthony Asquith och Leslie Howard, manus av George Bernard Shaw, W. P. Lipscomb, Cecil Lewis, Ian Dalrymple, Anatole de Grunwald och Kay Walsh, från pjäsen av George Bernard Shaw.

Pygmalion är ju från start baserad på en gammal grekisk saga om just Pygmalion som gjorde en skitsnygg tjej av lera och bad sedan gudarna att göra den till en riktig dam (de lyssnade!). Här har vi istället en douchebag-lingvist som tillsammans med sin kompis Pickering tar en tjej bort från gatan och försöker få henne till att bli en riktig dam på rekordkort tid- som ett vad liksom.

Begreppet Pygmalioneffekten kommer också från samma saga. Den amerikanska forskaren Robert Rosenthal, Harvard University, gjorde en studie tillsammans med rektor Lenore Jacobson i San Fransiscos södra skoldistrikt. Där låtsades Rosenthal mäta elevernas IQ med hjälp av ett test. Sedan berättade han för skolans lärare att några slumpvis valda elever kommer att förbättra sig avsevärt under det kommande året. När Rosenthal kom tillbaka ett år senare hade dessa elever också förbättrat sig mer än de övriga eleverna. Så med hjälp av uppmärksamhet och tro kan man få vem som helst att bete sig som en vältalig prinsessa?

Eliza (Wendy Hiller) pratar till en början släppigt och har smutsiga kläder. Hon har aldrig sett ett badkar förut men är motiverad att lära sig, hon ser själv hennes språk och maner som hinder i hennes plan att jobba i butik. Hon tränar under både dag och natt och det är "The rain in Spain stays mainly in the plains." tillsammans med vett och etikettkurser. Higgins(Leslie Howard) är ganska så kylig i sitt bemötande, exempelvis kallar han Eliza rakt igenom filmen för "the object".

Yes, you squashed cabbage leaf, you disgrace to the noble architecture of these columns, you incarnate insult to the English language, I could pass you off as the Queen of Sheba!

Lingvistisk träning

När jag som barn gick på Mini-teatern spelade jag musikalversionen av Pygmalion, My fair Lady. Men här är det ingen sång, men däremot är manuset vassare och roligare. För när den är charmig så är den supercharmig men den diskuterar också sig själv genom att den ifrågasätter de ganska uppenbara problematiska aspekterna:

• Att klassmarkörer som språk och klädsel ska spela så stor roll
• Att man tar någon från gatan och gör ett exprement för att sedan bara slänga tillbaka henne?

Så Pygmalion klarar sig med hedern i behåll? Neh, inte riktigt, Shaws grundambition med filmen var ju att få britterna att prata med rent (läs överklassigt). Shaw:

The English have no respect for their language, and will not teach their children to speak it. They spell it so abominably that no man can teach himself what it sounds like. It is impossible for an Englishman to open his mouth without making some other Englishman hate or despise him. German and Spanish are accessible to foreigners: English is not accessible even to Englishmen. The reformer England needs today is an energetic phonetic enthusiast: that is why I have made such a one the hero of a popular play.

Så, här närmar vi oss en lite mer tveksam syn på vad som är viktigt och varför, men jag väljer att inte tänka så mycket på det, allt är ju så trevligt och fina klänningar och lagom mycket romantik!