#85 Pygmalion

Pygmalion, 1938, regi av Anthony Asquith och Leslie Howard, manus av George Bernard Shaw, W. P. Lipscomb, Cecil Lewis, Ian Dalrymple, Anatole de Grunwald och Kay Walsh, från pjäsen av George Bernard Shaw.

Pygmalion är ju från start baserad på en gammal grekisk saga om just Pygmalion som gjorde en skitsnygg tjej av lera och bad sedan gudarna att göra den till en riktig dam (de lyssnade!). Här har vi istället en douchebag-lingvist som tillsammans med sin kompis Pickering tar en tjej bort från gatan och försöker få henne till att bli en riktig dam på rekordkort tid- som ett vad liksom.

Begreppet Pygmalioneffekten kommer också från samma saga. Den amerikanska forskaren Robert Rosenthal, Harvard University, gjorde en studie tillsammans med rektor Lenore Jacobson i San Fransiscos södra skoldistrikt. Där låtsades Rosenthal mäta elevernas IQ med hjälp av ett test. Sedan berättade han för skolans lärare att några slumpvis valda elever kommer att förbättra sig avsevärt under det kommande året. När Rosenthal kom tillbaka ett år senare hade dessa elever också förbättrat sig mer än de övriga eleverna. Så med hjälp av uppmärksamhet och tro kan man få vem som helst att bete sig som en vältalig prinsessa?

Eliza (Wendy Hiller) pratar till en början släppigt och har smutsiga kläder. Hon har aldrig sett ett badkar förut men är motiverad att lära sig, hon ser själv hennes språk och maner som hinder i hennes plan att jobba i butik. Hon tränar under både dag och natt och det är "The rain in Spain stays mainly in the plains." tillsammans med vett och etikettkurser. Higgins(Leslie Howard) är ganska så kylig i sitt bemötande, exempelvis kallar han Eliza rakt igenom filmen för "the object".

Yes, you squashed cabbage leaf, you disgrace to the noble architecture of these columns, you incarnate insult to the English language, I could pass you off as the Queen of Sheba!

Lingvistisk träning

När jag som barn gick på Mini-teatern spelade jag musikalversionen av Pygmalion, My fair Lady. Men här är det ingen sång, men däremot är manuset vassare och roligare. För när den är charmig så är den supercharmig men den diskuterar också sig själv genom att den ifrågasätter de ganska uppenbara problematiska aspekterna:

• Att klassmarkörer som språk och klädsel ska spela så stor roll
• Att man tar någon från gatan och gör ett exprement för att sedan bara slänga tillbaka henne?

Så Pygmalion klarar sig med hedern i behåll? Neh, inte riktigt, Shaws grundambition med filmen var ju att få britterna att prata med rent (läs överklassigt). Shaw:

The English have no respect for their language, and will not teach their children to speak it. They spell it so abominably that no man can teach himself what it sounds like. It is impossible for an Englishman to open his mouth without making some other Englishman hate or despise him. German and Spanish are accessible to foreigners: English is not accessible even to Englishmen. The reformer England needs today is an energetic phonetic enthusiast: that is why I have made such a one the hero of a popular play.

Så, här närmar vi oss en lite mer tveksam syn på vad som är viktigt och varför, men jag väljer att inte tänka så mycket på det, allt är ju så trevligt och fina klänningar och lagom mycket romantik!