#90 Kwaidan

Kwaidan, 1965, regi av Masaki Kobayashi, manus av Yôko Mizuki, från en antologi av Lafcadio Hearn

Kwaidan är en antalogi av tre och en halv spökhistorier som handlar om olika andar eller drömmar. Historierna är lite gammeldags i stilen, där mörka stämningar eller mysterier prioriteras framför jump-scares eller blodiga knivar.

Första sagan handlar om fattig samuraj som bara släpper sitt hem och fru för att hitta ett bättre liv.
Han lyckas hitta en rik tjej och slår sig ner i hennes palats, men minnena plågar honom. I takt med att hans nya fru blir mer divig så börjar han få fler skuldkänslor kring hans svek och plötsligt bestämmer han sig för att komma tillbaka till sin första fru. Hennes hus ser fallfärdigt ut men hon är precis sig lik, till och med luktar likadant. Härligt till en början men gamla synder kan inte alltid gottgöras...

Hans rika fru med svarta tänder (en japansk överklassgrej)

En japansk skräck-grej som ofta dyker fram är den farliga tjejen i vita kläder med långt stripigt hår. Kwaidan verkar vara hennes första filmiska framträdande

Ringu

Grudge

Och Kwaidan

Denna skräck-trop kommer enligt Wikipedia från japanska legender där en mäktig is-ande - Onryō hämnas olika oförätter. I Kwaidans andra berättelse räddar hon först en man mot att han inte ska berätta att han sett henne, för om han berättar måste han dö. Mannen håller först sin mun, men stora hemligheter kan ju vara kluriga att inte berätta...

Tredje sagan innehåller mycket Biwa(japans gitarr) plink-plonk med entonig sång. Temat är kring ett spöke som ber en munk återberätta slaget där han och hans klan dog. När spelmannen försöker dra sig ur så blir det lite av en konflikt.

Pling-plong

Man kan (alltid försöka) gömma sig från andar med besvärjelser

Fjärde filmen är inkomplett och lite kortare, och även här kommer det spöken och andar för att mucka med en stackars Samuraj...

Överlag är miljöerna väldigt vackra och bearbeteade, allt är uppbyggt i studio med olika estetiska teman utifrån vilken saga som ska berättas. I utomhusscenerna så har man istället för en naturalistisk bakgrund målat upp bakgrunden med ögon eller olika mönster.

Himlen är lite upprörd

Det är säkert ingen som ser vad du gör...

För mig funkar detta bra, det är både snyggt och medvetet. Kwaidan är enligt Filmfrommen ett riktigt mästerverk, både vacker och med en speciell stämning: