#239 The Lower depths

The Lower depths eller Donzoko, 1959. Regi av Akira Kurosawa, Manus av Maxim Gorky, Akira Kurosawa och Hideo Oguni.

The Lower depths eller Les bas-fonds eller Natthärbärget, 1936. Regi av Jean Renoir, manus av Maxim Gorky, Yevgeni Zamyatin, Jacques Companéez och Jean Renoir.

Dåså, ännu en double feature, denna gång av Maxims Gorkis pjäs Natthärbärget som handlar om ett gäng slitna trashankar som lever i samhället absoluta bottenskikt. I Kurosawas tolkning ligger platsen i en stor grop utanför staden där folk slänger sina sopor... Men även en grop har kungar och tjänare, framgång och motgång eller nederlager och triumfer. Men mest misär såklart. Alkoholstinn misär. För visst har man sett filmer med alkoholister innan men här är ju nästan hela ensamblen på 12-13 gravt alkoholiserade - utan att själva se de som något större problem. Originalpjäsen vilar tungt på ensamblen som helhet, medans både Renoir har med sin favorit (Jean Gabin) och Kurosawa sin (Toshiru Mifune) och beeffat upp deras roller litegrann vilket funkar fint. Renoir har dessutom skrivit till ett helt nytt avsnitt där Gabins karaktär rånar en beron som han sedan blir vän med, och som i sin tur hamnar på samma härbärge då hans spelproblem eskalerat för snabbt och hans palats gotta go.

I grunden handlar livet på härgärget om livet, meningen med livet, om man kan förändra livet eller om man ens bör försöka. Trots att karaktärerna är många så kommer man i Kurosawas version in dom på livet, varje människa har sin historia, och trots att de är på botten av samhället finns det alltid någon de kan sparka ner på av olika skäl. Även om de finns empati och kärlek så finns det också psykisk sjukdom, bristande inlevelseförmåga och en ganska passiv inställning till sin livssituation.

Hos Kurosawa är figurerna mer slitna

Hos Renoir är ljussättningen mer "uppenbar"

Renoir är ju vem han är så hela kalaset är lite trevligare i hans tolkning, det är mer hopp, charm och kärlek och ett budskap om att vi har alla gemensamma intressen. Inget ont om det, men i mitt tycke så var Kurosawas version lite mer gripande i sin hopplöshet och depresivitet. Båda får dock ett:

#114 My Man Godfrey

My Man Godfrey, 1936, regi av Gregory La Cava, manus av Morrie Ryskind & Eric Hatch från en roman av Eric Hatch.

Början är ganska provocerande. Det är mitt i amerikanska depressionen, och några välbärgade festprissar har åkt till lokala soptippen för att hitta "a forgotten man" till sin skattjakt. Godfrey vägrar först men följer till slut med Irene Bollock (Carole Lombard) för att visas upp för verklighetsfrånvända snobbar. Godfrey svarar ""I'm afraid I'll have to take it up with my board of directors. No matter what my board of directors advise, I think you should be spanked."

Soptippen

Men Irene känner dock ett större intresse Godfrey och anställer honom som butler. Bollockfamiljen är dock helt vansinniga rikingar som inte respekterar någon och något, och Godfrey anstränger sig max för att inte helt sura ihop. Mest problem har han med Irenes syster som är ovanligt bitchig och därför den personen man misstänker att han ska få ihop det med på slutet...

Cornelie (Gail Patrick) har lömska planer

Dialogen är härligt screwballig och fotot är snyggt. Allt kanske inte är helt trovärdigt men hey, vi är i Hollowood! Intressant att filmen som kom mitt i depressionen visar så tydligt klassperspektiv, kul underhållande och som gjord för att se på en silverglänsande bioduk...