Hunger, 2008. Regi av Steve McQueen, manus av Steve McQueen och Enda Walsh
Filmen är baserad på en verklig händelse då ett gäng IRA-fångar försöker kämpa sig till att få status som politiska fångar. Efter att smörjt in sig och cellen i bajs och vägrat bära fångkläder så tar Bobby Sands(Michael Fassbender) motståndet en nivå till och startar en hungerstrejk. Margaret Thatcher är dock inte på humör alls att erkänna politiska fångar;
"There's no such thing as political murder, political bombing or political violence. There is only criminal murder, criminal bombing, criminal violence. We will not compromise on this. There will be no political status."
När man ska skriva ett dokument för skola eller arbete så är ju avgränsningar viktiga, och Hunger avgränsar sig egentligen från att diskutera hela NordIrlandsfrågan överhuvudtaget. Fokuset är laserskarpt på fångarna och livet i fängelset. Filmen är ganska tyst och ibland är tempot lågt och monotont vilket i sig är en del av poängen. Hela bajssituationen leder dessutom till dålig stämning mellan vakter och fångar som i sin tur leder till en del obehagliga misshandlingar (på fångar) och mord (på vakter).
Hungerstrejken blir det sista vapnet fångarna har, men då relationen mellan fångar och samhället varit ett långt chickenrace kring hur långt man kan gå så båda sidorna tänker gå långt. Innan hungerstrejken sätter igång diskuterar Bobby Sands med en präst kring hur vettigt hela initiativet är. Prästen är helskeptisk men Bobby är bestämd, han begår inte självmord - han blir mördad av ett samhälle som är korrupt och förtryckande. Bobby blir smalare och smalare och i takt med att det politiska blir allt mer personligt och kroppsligt så tar filmen slut - utan egentliga vinnare men en viss lön för mödan kan tolkas i eftertexterna till filmen.
Hunger är ganska tung men också vacker. Den är tydlig med vad den vill berätta och gör det på ett ganska ekonomiskt och enkelt sätt.
