#376 49th Parallel

49th Parallel (UK) eller The invaders (USA) eller Flykten (Sverige), 1941. Regi av Michael Powell, Manus av Emeric Pressburger och Rodney Ackland.

"first we will take zis village, zen Europe and tzen tze Wörld!"- Nazister är verkligen jordens avskum men det är svårt att säga något annat än att de är ypperliga filmskurkar. Här har vi dock nazister lång borta från hemmaplan, som ett ubåtsteam som sänker båtar i Stilla havet utanför Kanada. Några måste ta sig upp på land för att fixa supplies då ubåten blir anfallen och sjunker. Så en liten grupp nazis är fast, i kalla Kanada. Dags att ge upp? Icke! Führern har ju sagt att man alltid ska kämpa och aldrig ge upp så de tar sig fram till en jaktstuga och tar tre gisslan. Och inte vilka gisslan som helst, utan självaste Johnnie (Laurence Olivier som spelar en härlig fransk trapper,) han har med sig sin inuitguide och en annan farbror som inte var så jättespännande. Här stöter filmen dock på lite problem, för visst är nazisterna onda och Laurence Oliviers fransman modig och bra, men Inuiten tyvärr bekräftar alla tänkbara fördomar som nazisterna (öppet) och våra engelska filmmakare (lite mer undermedvetet) har. Inuiten är nämligen superkorkad och rör sig och pratar som Janne Långben. Inte så snyggt. 

Nazisterna tar sig vidare i en lång kamp för att fly hem igen. En längre stund är de på något slags tyskt Amishläger där de försöker hålla Hitlertal för att få med befolkningen i den stora tyska kampen. Den första versionen av tyskarnas tal handlade om svarta undermänniskor, men det fick klippas bort då man tyckte det vore olyckligt om publiken i amerikanska södern fick höra att nazisterna hade samma värderingar som dom, dåligt för nationella sammanhållningen. - Vilket ju var ganska obehagligt. 

En efter en blir de dödade eller gripna, en av nassarna börjar tvivla på om hela grejen egentligen är så himla bra, men han blir raskt avrättad av de andra. 

Mot slutet stöter de på Philip Armstrong Scott (Leslie Howard) som är en antropolog som skriver en bok om indianerna. Scenerna men honom är ganska kul då han liksom ser på allting från ett antropologiskt perspektiv och raskt dyker filmen ner i smårasistiska marker igen då hans syn på indianer (djur) förefaller vara någon slags, för publiken, objektiv sanning. 

Filmen var underhållande som tusan och var nära ett absolut toppbetyg. Men i eftertanken så kändes vissa delar som jag tar upp ovan som lite ofräsha. Men likväl får den en: 

#214 The Devil and Daniel Webster

The Devil and Daniel Webster eller All That Money Can Buy eller Inled oss icke i frestelse, 1941. Regi av William Dieterle, manus av Dan Totheroh, baserad på boken med samma namn av Stephen Vincent Benet.

Ah, en film från den amerikanska landsbygden, med ett suspekt subversivt innehåll. För här får vi lära oss att tillsammans är bättre än ensam, att fattig är bättre än rik och att gud är bättre än djävulen. Berättelsen börjar med en läsning av Bibeln och Jobs bok, där Job utsätts för en massa prövningar för att testa hans gudstro, men står emot. Jabez Stone (James Craig) har inte lika lätt att stå emot sina prövningar, för bondgårdslivet är tufft. Först tackar han nej till att gå med i bondeföreningen och sedan slår skörden fel och frun blir sjuk och det ena eländet efter det andra. Stackars Jabez. Hans situation var någonting som publiken säkert kunde relatera till på grund av svårigheterna under  depressionen på 1930-talet. Och frågan är hur många av de desperata som kunde stå emot sådana frestelser som Jebez utsätts för.

För då kommer han - djävulen (Walter Huston) med namnet Mr Scratch. Scratch är charmig och spelevinkig och är utan konkurrens filmens stora behållning. Djävulen lockar vår oskyldiga och  relaterbara hjälte till att sälja sin själ mot jordsliga rikedomar.

Djävulen smyger

gold, Gold, GOLD, GOLD!

Jebez nya djävulusiska flamma

Det är ju alltid en dålig idé att sälja sin själ. Men om han hade tackat nej så hade det ju inte blivit någon vidare film, och vi hade inte fått en fin sensmoral på slutet, så Jebez skriver på. Han får pengar, och börjar glatt bygga stora hus och sätter sig i maktposition över hela samhället. I takt med hans växande ekonomiska makt så blir han mer och mer isolerad från samhället och sin familj. Till slut är han alldeles ensam med en ny donna i ett litet palats då det knackar på dörren. Djävulen vill ha sin del av kontraktet.

Men Daniel Webster? Han är en kämpe för bönders rättigheter och en gammal bekant till Jabez, och när Jebez är i som störst kris kommer han och försöker rädda Jebez från sitt kontrakt.

I alla delar där djävulen, eller hans hantlangare är med så blir ljuset starkt och mystiskt så det är inte direkt svårt att skilja goda från onda. Som vanligt blir det också de onda som stjäl showen, då både djävulen och hans fresterska (Simon Simone) är perfekta som diaboliska bråkmakare.

We had a deal!

På slutet måste Webster vinna både för sin och Jebez själ över djävulen i en rättegång med förlorade själar som domare och jury. Hur ska det gå?

Filmen vann en Oscar genom gitarrtrudiluterna av den store Bernard Herrman som här gjorde sin andra film (första var Citizen Kane). Trots att han musiksatte en massa bra Hitchcockfilmer och Taxi driver så var det här den enda Oscarn han vann.

Överlag var ju filmen lite väl konventionell första halvan men tar sig ju mer djävulen kommer med i matchen. Kul att se och filmen får därför ett lite generöst betyg:

#118 Sullivan's Travels

Sullivan's Travels eller Med tio cents på fickan, 1941. Manus och regi av Preston Sturges

Veronica Lake hade problem under en audition för I wanted wings, håret började nämligen glida över ena ögat. Efter audition är hon helt förtvivlad tills regisören hör av sig och säger att hon får rollen, med villkoret att hon bibehåller sitt tittut-hår... Håret skulle komma att bli en av en av filmhistoriens  mest berömda frisyrer och följa med henne genom huvuddelen av hennes karriär. Sullivan's travels skulle bli hennes genombrottsfilm där hon inte bara bjuder på en spännande frisyr utan också på en riktigt bra rollprestation.

Peek-a-boo!

Filmen i sig handlar om den framgångsrika komedi-filmregisören John Sullivan som är en frasradikal (snart kommer jag tröttna på ordet) och vill nu göra ett seriöst verk om arbetarklassens mödor: "O Brother, Where Art Thou?". Man kan ju här ana en viss bitterhet hos Preston Sturgess som många andra komiker säkert känner igen sig i, nämligen att komedi och uppslupenhet sällan ger samma yrkesmässiga prestige som drama och samhällskritik. Exempelvis fick Jim carrey sina Golden Globes för Man in the moon och Truman show medans Dum Dummare inte fick en enda nominering (och bara 41 % på Metacritic). Vilket som, här har vi vår regissör som innan han ska göra sitt allvarliga verk ska söka sig till lite riktiga påvra förhållanden genom att incognito söka sig ut till fattiga människor och leva som dom.

Sullivan: “I want this picture to be a document. I want to hold a mirror up to life. I want this to be a picture of dignity. A true canvas of the suffering of humanity.”

Producenten: “With a little sex in it.” 

          Sullivan:   “With a little sex in it.” 

Sullivans butler är dock ganska så skeptisk och påkekar att bara "the morbid rich" tycker att fattigdom är något glamoröst och att en undercover fake-fattigregisör är lite ovärdigt.

Lägg till bildtext

Sullivans äventyr går lite sisådär, först råkar han ut för en dam som låser in honom och bara vill titta på hans bara överkropp, sedan så blir hans skor stulna. Men han träffar också en desillusionerad skådespelare (Veronica Lake) som följer honom. Och precis när han till slut blir klar så börjar det riktiga äventyret och till slut förstår han att skratt kan vara viktigare än gråt och politik

Manus och regi är ju på topp, och Veronica skiner som guld! Mcrea som var sur under inspelningen för att Veronica inte var professionell är själv lite träig i huvudrollen.

#103 The Lady Eve

The Lady Eve, 1941, manus och regi av Preston Sturges, från en roman av Monckton Hoffe.

Eller för all del, på svenska hette filmen det lite krystade "Kvinnan Eva" - Och förtexterna says it all. Det är en kvinna och en orm som slingrar sig runt. Och hon är slingrig, Eve. Tillsammans med sin far, som kallar sig Korpralen så försöker hon få en ung, naiv ölbryggare att spela bort sina pengar till sin hederliga far. Hon flirtar och spinner som en katt för att få honom att bara spela liiiite mer kort... Men sedan händer det som inte får hända, kärleken slår till. Hennes pappa, som spelas utormordentligt av Charles Coburn, är dock inte nöjd. Han tycker dottern ska rycka upp sig och skinna killen tills han inte har något kvar. Och vågar hon berätta för sin fästman att hon och hennes pappa bara är korttjuvar, och att all av hennes tidiga affektion bara var en del i en listig plan?

Hon lockar fram hans orm? (sorry)

Förtexterna

Stämningen är lätt och elegant. Barbara Stanwyck är enormt bra i sina två roller(!) och Henry Fonda får vara den lite tråkiga typen - vilket är skönt då det oftast är männen som ska vara roliga och kvinnorna som ska vara rejäla - Hej Simpsons, Family guy, Dum dummare och typ 99% av alla filmer... Den är såpass härlig att myskänslan är på absolut maxnivå rakt igenom, ge mig mer Sturges&Stanwyck!