#305 Boudu saved from drowning

Boudu saved from drowning eller Boudu sauvé des eaux eller Boudu flyter förbi, 1932. Regi av Jean Renoir, manus av René Fauchois.

Jean Renoirs pappa, Auguste Renoir - var ju som bekant en av sekelskiftets mest framgångsrika målare. Hans impressionistiska och lite idealistiska tavlor hade ofta motiv där medelklassmänniskor liksom hängde vid stranden eller rodde en liten romantisk båt längst en liten pittoresk flod. Screw that tänker Jean Renoir i sin uppgörelse med borgarskapet i allmänhet och pappa i synnerhet. Boudu flyter förbi utspelar sig i precis samma miljöer vid precis samma tid som många av pappas konstverk, men nu ska Jean visa hur förljugna alla dessa borgarbrackor är. För när den knasiga luffaren Boudu (Michel Simon) försöker begå självmord och räddas av en pompös medelklassig bokhandlare så hamnar han i en konstig värld. För Boudu vill bara hänga med sin hund och om det skiter sig så vill han gärna dö. Men icke, hans räddare får medalj som hjälte och Boudu får en massa förmaningar kring hur man ska bete sig. Så kan de gå.

Lägg till bildtext

Lägg till bildtext

Jaja, Bourgeoisien säger ena stunden att man ska vara fin i kanten och i andra stunden har de en massa utomäktenskapliga affärer och sånt. Dessutom försöker de forma sin nya skyddsling till att själv bli en god borgare. Men Boudu vägrar följa konventioner och går sin egen väg. Tyvärr är hans egna väg inte så charmig heller, utan att leva i smuts på gatan. Luffisliv på gatan är nog generellt trevligare i politisk teorin än i praktiken.

Så nä, trist film för mig. politiska poängerna är banala, humorn slår slint och estetiskt är det ganska så meh.

#170 Trouble in paradise

Trouble in paradise eller tjuvar i paradiset, 1932. Regi av Ernst Lubitsch, manus av Samson Raphaelson och Grover Jones, baserad på en pjäs av Aladar Laszlo.

1932 hade depressionen bitit sig fast i världsekonomin, med arbetslöshet och fattigdom i spåren. Hollywood märkte då så småningom att vad som gick bäst inte var socialrealism utan en slags rikemanseskapism istället. Så följaktligen pumpade man ut filmer som denna, där klänningarna glänser och tophattarna skimmrar. Och bland de tre glamorösa huvudkaraktärerna är det bara en med rent mjöl i påsen...

Herbert Marshall spelar en gentlemannatjuv, Miriam Hopkins är bedragaren som älskar honom, och Kay Francis är den rika änkan som tror att hon kan köpa honom men är nöjd att hyra honom ett tag.

De två tjuvarna får ihop det och smider ränk för att hjälpa änkan att bli av med sina besparingar. Men änkan är både charmig och sexuelt gåpåig så när Gaston (Herbert) har lyckats nästla in sig som hennes ekonom så spelar han med lite för att, well, nästla sig in och kanske också att han trivs bra hos henne... Key Francis är perfekt som änkan som på något sätt verkar fatta att hon blir lurad på något sätt men vad gör det när allt är så kul? För hennes vardagsliv och hennes tidigare vardagsbeundrare är ju sååå förutsägbara och städade. Själv är hon överjordiskt stilig i sina klänningar som liksom nästan verkar trotsa gravitationen. Och i takt med att gentlemannatjuven blir mer intim med änkan så blir Lily (Miriam) allt mer svartsjuk - Trouble in paradise indeed...

Trion

Turn the lights down low

Charmigt och mysigt, med en dialog som är rapp och snygg. Trevlig stämning rakt igenom och OH MY vilka stiliga kläder dessutom!

#79 W. C. Fields - Six Short Films

W. C. Fields - Six Short Films, 1915–1933, olika regisörer men W.C. Fields verkar själv stå för manus på alla sex verken.

Humor är lite speciellt, det är mer bundet till tid och kultur än draman. Ett drama från Japan, Senegal eller Brasilien är ofta... dramatiskt medans humor inte lika lätt färdas över tid och land. Lite som efterrätter, Sushi är gott men japanska efterrätter har aldrig riktigt slagit utomlands. Men efterssom jag gillar Chaplin och Buster Keaton så förväntade jag mig lite merglädje här men icke, nästan allt faller snett. Det blir lite för mycket folklustspel och farsartat för min smak, och det är inte det att jag har invändningar mot sexuella anspelningar men jag tycker sällan att de blir så roliga.

Fields filmer är helt enkelt gjorda för andra än mig... Stumfilmen är klyshig, och de andra fem filmerna (från 1932-1933) är sisådär. Precis som Keaton och Chaplin har W.C: Fields en "egen" karaktär, som elak och grinig gubbe. Det hade kanske kunnat vara kul men är bara det sporadiskt i en av filmerna, (The Dentist) där han är en inkompetent - you guessed it- tandläkare.

Men, nah. Det var ju faktiskt ganska skönt när denna var klar, ahhh. Men ack, filmen efter är också en långfilm med Fields, dags att ladda kaffe, godis, rödvin och ostbågar...

#46 The Most Dangerous Game

The Most Dangerous Game, 1932, Regi av Irving Pichel och Ernest B. Schoedsack, manus av James Ashmore Creelman, från en novell av Richard Connell.

Det farligaste spelet, eller snarare det farligaste bytet... En båt krashar mot ett förrädisk rev och alla utom en person omkommer (Två blir uppätna av hajar), Den enda kvar är den välkända storviltjägaren Bob(Joel McCrea) som desperat söker skydd, så småningom hittar han ett slottliknande hus och får skydd där av en mystisk greve. Greven som har någon europesk-rysk dialekt är också jägare men har tröttnat, tills alldeles nyligen då han hittat ett nytt vilt att jaga. Oh, no! - Greven samlar tydligen folk i sitt hus som han sedan släpper ut för att jaga och nu är det Bobs tur. Men först visar greven sitt troférum och sina huvud han har i burkar. 10 minuter av scenerna i troférum klipptes bort innan premiären, tydligen hade man gjort en massa uppstoppade människor som testpubliken blev för äcklad av(Criterion borde grävt upp dom filmsnuttarna, ju fler uppstoppade människor desto bättre!...). Här finns det ganska mycket som känns igen från När lammen tystnar, både huvud i skålar och en aristokratisk europé med faiblesse att ta livet av folk

Dåså: The hunter has bacame the hunted! Bob springer ut i vildmarken tillsammans med en dam som också satt fast hos greven, hur ska de gå? Kvinnan Eve(Fay Wray) kom tidigare med sin bror men han har inte synts till efter en blöt kväll med greven. Då hon misstänker något säger hon till sin bror att han ska lägga sig varav bror svarar: "Don't worry! The count'll take care of me, all right!" greven ler då lömskt och säger: "Indeed I shall..."

Greve Zaroff: Here on my island, I hunt the most dangerous game.

Greven beordrar sina vakter att le lite mer

Var kan greven vara?

Simpsons har gjort en variant på filmen

1932 var ju ljudfilmen fortfarande ganska ny, utrustningen tog mycket plats och var dessutom tvungen att vara ljudisolerad i små bås, Detta gör det uteslutet att spela in i en riktig djungel utan man har istället byggt små djungelscener i studiomiljö, vilket syns. Djungelscenografin kunde också användas i King Kong som regisörerna till denna film också gjorde, till viss del med samma skådespelare. Skådespeleriet är ju också sisådär, allt är överlag ganska B-filmsmässigt. Men den är faktiskt väldigt rolig att titta på, karaktärerna är mustiga, tempot högt och scenlösningarna roliga - Ja menar hur kan man vara missnöjd med en film där skurken är en galen människojägare som ägnar sig åt uppstoppning? Sammanfattat är detta en riktig pärla!