#258 Tanner '88

Tanner '88, 1988. Regi av Robert Altman, manus av Garry Trudeau.

Varför har aktiviteten på filmfrommen varit lite seg på sistone? Svaret är Tanner '88 som är en ganska lång tv-serie som Criterion har slängt in för att testa mitt tålamod. Även om serier är ovanliga i Criterion så har det hänt en gång tidigare med Fishing with John som var en sex-avsnittsserie där John Lurie intervjuade kändisar.

Tanner '88 är dock ett slags politiskt drama som är lite lätt ironiserande. Robert Altman och Gary Trudeau samarbetade på denna HBO-serie, som följer en fiktiv presidentkandidat genom de demokratiska primärvalen, från starten av kandidaturen till konferensgolvet i Atlanta där allt får något slags klimax. Jack Tanner(Michael Murphy) som allt cirkulerar kring är en demokrat som är liksom lite mellanmjölkig i hans politik, men skulle väl räknas till amerikansk vänster. Grejen med serien är att den spelades in samtidigt som de riktiga primärvalen. Jack går alltså till riktiga kampanjhändelser, från ett möte i Detroit-slummen till pengainsamling i Los Angeles. Tanner går också till riktiga möten med riktiga politiker, utan att de vet om att han är fejk. Och trots att de inte känner igen honom så skakar de handen och önskar honom lycka till. Men tyvärr är Michael Murphy som spelar Tanner ingen Sasha Baron Cohen, så han lyckas aldrig egentligen klämma ur sig något roligt, intressant eller pinsamt - vilket är synd. Tanner '88 är lite väl mycket som en komedi utan roliga skämt villket knappast kan vara en komplimang...

Vote!

Cynthia Nixon som är Miranda i Sex and the city spelar Tanners dotter

Då serien spelades in mitt bland riktiga händelser så ställer det extra krav på skådespelarna, och många verkar klart ha behövt fler repetitioner. Repliker fumlas bort, och dramatiken känns sällan äkta. De två som klarar sig bäst är Cynthia Nixon(från SATC!) som Tanners idealistiska dotter och Pamela Reed som Tanners chefsassistent. Fotot och bildkvaliteten är också ganska usel, ljudet likaså. Trots att jag är bra på engelska så behövdes textning för att hänga med i dialogerna.

Bäst funkade Tanner i de rent skriptade delarna som ibland kunde ge lite Vita huset-vibbar, även om Trudeau inte är någon Sorkin gällande dialogsnickeri.

Totalt sätt kan man säga att slutet av 80-talet knappast var någon guldålder för tv, och att Almans riktiga revival skulle vänta några år till... Dessutom kan ju en sådan här tam serie knappast mäta sig med det absurda läget verkligheten bjuder på idag, så nä, Tanner '88 är inget jag rekomenderar.

#133 The Vanishing

The Vanishing eller Spoorloos, 1988. Regi av George Sluizer, manus av Tim Krabbé och George Sluizer.

De flesta Thrillers sätter publiken i samma sits som den ofta lite neutrala huvudpersonen, vi vet lika lite som hon/han och blir lika övveraskade då mer och mer detaljer kommer fram. Spoorloos bryter ganska tydligt mot det mönstret, här får publiken reda på i stort sätt allt långt innan huvudkaraktärerna har kommit i kapp, och trots detta så är spänningen på en konstant hög nivå. Efter att ha sett några Hitchcockfilmer så var det kul att se något som försöker på samma sätt bygga upp en spänning för att hålla den upp hela vägen till det häftiga slutet.

Spårlöst försvunnen

Ska man ge allt för att få closure?

Filmen börjar med ett holländskt par som åker på semester i franska alperna, de bråkar ibland så när Saskia (Johanna Ter Stege) inte kommer tillbaka från bensinmacken så går hennes Rex (Gene Bervoets) in för att se var hon tagit vägen. Men hon är borta, han frågar alla ppå macken, ringer polisen och försöker på alla sätt han kan lista ut vad som hänt. Efter tre år har han en ny flickvän och de söker tillsammans efter Saskia men hon känner till slut att det är för svårt att konkurrera med en överidealiserad död kvinna. Man följer samtidigt hennes förövare som lever ett ganska så harmoniskt familjeliv, men som också har sina egna...intressen.

Skarp, smart och intressant!

#70 The Last Temptation of Christ

The Last Temptation of Christ, 1988, regi av Martin Scorsese, manus av Paul Schrader, baserad på en novell av Nikos Kazantzakis.

Efter ett par veckor i San Francisco så är jag tillbaks i Criterionfällan igen. Denna gång med en berömd halvgud som gjort en hel del fantastiska klassiker som Maffiabröder, Casino, Raging bull och Mean streets- med mera. Sedan är Jesus också med, bara det. Filmen är baserad på en bok som är som ett femte evangelium och handlar om Jesus kamp mellan andligheten och kärlek/åtrå. Som oreligiös person så kan jag inte annat än att tycka att sådana motsatsförhållanden är onödiga, och rent av korkade. Om nu "gud" har fixat att man kan bli kär så är det ju lite synd om det sedan ska vara förbjudet. Sedan får man också följa Jesus tveksamhet kring sitt uppdrag, finns verkligen gud och måste han verkligen offra sig på korset. Jag är ju själv som sagt oreligiös, av anledningen att jag tycker inte det finns tillräckliga bevis på att någon av religionerna är sann. Men om jag är en skeptiker så är ju Jesus flera resor värre. Han tvekar trots att han:

• Pratar med gud
• pratar med ormar
• får superkrafter 
• Kan omvandla vin till vatten
• Kan väcka folk från de döda
• Kan bota blinda
• Kan läsa framtiden
• Får plötsliga stigmata
• Kan läsa folks tankar
• Pratar med änglar
• med mera

Om jag fick en bråkdel av så många bevis på gud så skulle jag inte tveka ens en kvart.... 

Han kan också rita ganska exakta cirklar

Skål!

... En kul sak var dock att alla pratade new-york amerikanska vilket var lite ovanligt, annars brukar ju brittisk engelska vara språket som gäller i romariket-filmer. 

Jag vet inte, kanske man ska tycka att det här är mer intressant om man bara vore liiite mer kristen. Men fotot var fint och Harvey Keitel, Harry Dean Stanton och Willem Defoe var fina. 

#753 The Thin Blue Line

The Thin Blue Line, 1988. Manus av Errol Morris

Filmen är en dokumentär med liknande tema som Making a murderer. Under 1.40 minuter intervjuar Morris en man(Adams) som sitter på livstidsfängelse för polismord samt de vittnen som gjorde att han fälldes. Huvudvittnet(Harris) säger att han satt bredvid honom då han plötsligt sköt en polisman med ett flertal skott. Ganska snabbt förstår man att det nog inte gick till på det sättet. Vittnet hade en massa domar mot sig som skrotades om han vittnade, och hade en lång historia av våldsamma brott bakom sig. De andra vittnena fick också betalt eller hade en lång historia av att tveksamma vittnesmål.

En intressant aspekt som man ser i både Thin blue line och Making a murderer är att rättegångar och brottsundersökningar mer liknar en tävling där åklagaren vill få någon fälld utan att vara särskilt intresserad av att den åtalade är skyldig eller inte. I detta fall, med en mördad polis, är trycket ännu större. Polisen hade initialt inga ledtrådar och när de till slut hittade Harris så fanns det inte tillräckligt med bevis, men om han kunde vittna mot någon så kunde de till slut upprätthålla sin perfekta statistik gällande fällande domar kring polismord. Då den åtalade fick dödsdom så kunde försvarsadvokaten överklaga till högsta domstolen som med 8-1 röstning beslutade att domen var ogiltig, Texas beslutade då snabbt att istället göra om straffet till livstids fängelse - då de verkligen ville undvika en ny rättegång.

Filmen fick ett enormt gensvar och ledde till att Adams blev frikänd, ett flertal andra fall granskades också av exempelvis 60 minutes som ledde till att fler friades av liknande skäl. Harris avrättades 2004 för ett annat mord och sa under en sista intervju att han ljög kring Adams...

Intervjuerna varvades med nyfilmade versioner av vad som händer. Dessa är gjorda i en icke-dokumentär stil som påminner om lite äldre hollowoodfilmer. Detta gör att de delarna tydligt skiljer sig i och med att de är versioner av vad som kan ha hänt men samtidigt känns de också som en förlorad möjlighet att testa vad man kan se från en passerande bil eller hur andra versioner hade kunnat vara möjliga, nu är det mer som stiliserade pauser från berättelsen i sig.

Adams

Den andra polisen tömmer sitt magasin mot bilen men missar alla skott...

Engagerande och intressant. Till skillnad från Making a murderer är det är nästan från start klart hur skuldfrågan ligger och som tittare blir man mer och mer uppgiven över hur saker fungerar.

#55 The Unbearable Lightness of Being

The Unbearable Lightness of Being eller Varats olidliga lätthet, 1988, regi av Philip Kaufman, manus av Jean-Claude Carrière och Philip Kaufman, från boken med samman namn av Milan Kundera.

Ok, här har vi 172 minuter av vad IMDB beskriver som: "In 1968, a Czech doctor with an active sex life meets a woman who wants monogamy, and then the Soviet invasion further disrupts their lives" vilket är en ganska bra resumé. Så i centrum av filmen har vi Philip(Daniel Day-Lewis), den kärlekskranka(kåta) doktorn som har en massa affärer. Plötsligt möter han den unga och väna Tereza (Juliette Binoche) och de inleder ett erotiskt förhållande. Juliette Binoche ser ut att vara runt 20 år gammal men spelar uppenbarligen en mindre flicka, hennes insatser i filmen är lite sisådär...

Med i mixen finns också Sabina(Lena Olin) som är en slags erotisk sidekick i plommonstop, vet dock inte riktigt vilken funktion hon hade- kanske som en slags sexuell mentor till Tereza? Sedan kommer sovjettanks och anfaller staden och kärleksparet flyr till Schweiz men kommer tillbaka sen igen. Själva invasionen görs med hjälp av arkivbilder som sedan mixas med nyinspelade, vilket funkar ganska bra. Invasionen blir också en viktig händelse i deras liv men inget som karaktärerna fokuserar så mycket på, det är som det är.

Männen var alltid lite mer påklädda

Sabine hade en lite fin kärlekshistoria med en man hon dumpar när han lämnar sin fru

Om nu filmen utspelar sig 1968 kunde man väl ansträngt sig lite grann att få till lite 60-talskänsla i kläder, miljöer eller musik. Ta exempelvis en titt på konsten ovan, klart mer 80-tal än 60-tal.

Sen är det helt obegripligt att man inte klippt bort mer, det är aplånga scener där de typ äter middag, eller typ långa erotiska inzoomningar på nakna kvinnokroppar(Daniel Day-Lewis behöver dock bara visa sina vältränade axlar).

Sen är det alltid ett dåligt betyg till en film när man somnar, gör nytt försök-somnar, gör nytt försök-somnar och sedan tar ett par espressos och tänker "Jävlar, jag ska se klart det här eländet nu" och när man är klar så bara "Yees"!

#21 Dead ringers

Filmen centrerar kring två tvillingar som delar sin framgångsrika  gynekologiopraktik, sina framgångar, sina kvinnor och mer mellan varandra. Bev och Elliot spelas av Jeremy Irons som gör ett väldigt bra jobb att med små skillnader särskilja vilken av bröderna han är för tillfället.

Mitt i smeten kommer och en kvinna som konfronterar bröderna och är tydlig med att hon bara vill träffa en av dom. När kvinnan Clair (Geneviève Bujold) åker på jobb kollapsar livet fullständigt för Bev som hamnar i missbruk och depression. Elliot beslutar sig då för att använda piller för att "synkronisera" med sin bror, vilket inte får så lyckat resultat.

Detta leder till slut till en separationsprocess mellan bröderna som ser sig själva som en enhet.

I samband med sin kollaps "uppfinner" Bev ny utrustning anpassad för mutantkvinnor

Jeremy Irons tillsammans med en kal 80-talsestetik ger en väldigt kylig känsla till hela filmen. Det är obduktionskylig ångest som ligger som en ond filt över bröderna. Och även om det finns en del äckligheter och blod så är det största obehaget på själslig nivå.