#539 House

House eller Housu, 1977. Regi av Nobuhiko Ôbayashi, manus av Chiho Katsura och Chigumi Ôbayashi.

Jag är i regel ganska kluven kring surrealism, det blir ofta liksom lite knäppt för sakens skull. Eller så känns det ibland(som hos Lynch) att det finns något man ska tolka som jag inte riktigt är med på. House bestämmer sig tidigt för att bara vara ointellektuellt apeshit galen från start till mål. Målade regnbågar, en massa hantverkare med animal crossing-looks, katter med laserblickar. Allt händer, hela tiden.

Ramberättelsen har med ett gäng typ-tjejer(som heter Gorgeous (som är härlig), Prof (som är smart), Mac (som äter), Sweet (som är söt), Kung Fu (som är en Kung fu-mästarinna) och Melody (som spelar instrument)). Tjejerna ska besöka Gorgeous moster på landet. Mostern är dock ingen vanlig moster, utan hon är sur för att hennes man dog(förståeligt) och därför ställer hon till en massa förbannelser och sånt (inte lika förståeligt).Tjejerna är konstant nöjda och glada trots att de en efter en dekapiteras och äts upp av möblerna i huset.

Som sagt, allt händer, det är skräck-fast inte läskigt, det är LSD-fantasier, det är målade miljöer och osannolika händelsekedjor. Ett exempel är vattenmelonförsäljaren som bor en bit från mostern som blir galen då en person inte vill ha melon utan banan så han smälter av ilska, bananmannen själv blir förvandlad till en stor hög bananer. Så där är det, i ett envetet eskalerande tempo...

En ond ande 

En ond katt

En tjej som fastnat i ett bildkollage

Ett huvud i ett snöre

Det var svårt att skriva så mycket om det här för det finns liksom ingen fast punkt att förhålla sig till... House är helt enkelt en härlig mix av Looney tunes, gamla skräckisar och Bunuel. Kan ha varit en av de roligaste stunderna jag haft framför en film!

#255 Opening night

Opening night, 1977. Manus och Regi John Casavetes.

Myrtle(Gena Rowlands) är en känd skådespelare som ska vara i en stor Broadwaypjäs- och filmen handlar om hennes resa från repetition till premiär (eller Opening night). Pjäsen hon spelar: "The other woman" handlar inte om otrohet utan om hennes relation till sitt yngre jag.

Och ju mer hon håller på att repa desto mer illa mår hon, och om hon väljer att att spela allt som det ska- enligt manus så känner hon att hon i och med det aldrig får vara med och känna och vara på riktigt igen- att hon liksom ger upp.

Sedan är det spriten, och här vet jag inte var Cassavetes själv står, för Myrtle super. Hårt och oavbrutet, men ju jobbigare teaterlivet är desto mer super hon. Alla filmer som jag har sett av honom har haft en massa karaktärer som hanterar sina konflikter eller dövar sina smärtor med sprit. För en person med hammare ser världens problem mest ut som en massa spikar och på samma sätt så blir det sprit som alla hans karaktärer tar till då det blir svårt eller tröttsamt eller trist eller bara en vanlig onsdagmorgon.

Men vad som är orsak och vad som är verkan diskuteras inte direkt men sammanfattas bra av Roger Ebert:

Everyone in the cast and on the production staff knows that Myrtle is a drunk, but to one degree or another they all go along with her fantasy, which is that she drinks because she is terrified of aging, and since the play is about an aging woman, the pain is simply too much for her to bear. Alcoholics can always tell you about the problems they’re drinking over, but they can never quite see how the boozing and the problems might be related.

I extramaterialet så diskuterar Cassavetes de sista scenarna och varför Myrtle var så dyngrak. - Och enligt honom det var för att det var för svårt för henne att ta tag i pjäsen utan sprit - vilket kan vara en hint till hur han själv brukade hantera sina problem då han enligt egen utsago minst drack en kvarting om dagen tills han dog av skrumplever 1989...

Spoilers ahead: Premiärkvällen är startad, Myrtle vägrar bara spela upp pjäsen. Hon har en liksom satt förutsättningarna av att om hon inte står emot, om hon bara kör på så sätter hon inte bara upp en dålig pjäs utan att man också ger upp, ger upp kärlek, ger glädje och identifierar sig som tråkgumma - och det tänker hon inte göra. Så hon super istället, och går ut på scenen och spelar sin egna pjäs.

Opening night är en jättefin mix av alkoholism, åldersnojer och skådespeleri i världsklass.

.

#143 That Obscure Object of Desire

That Obscure Object of Desire eller Cet obscur objet du désir, 1977. Manus av Luis Buñuel, manus av Luis Buñuel, Jean-Claude Carrière, baserad på en roman av Pierre Louÿs.

Mathieu(Fernando Rey) är en belevad äldre man som börjar tafsa på sin chambermaid, och hon i sin tur både lockar och avvisar honom. Och om filmen The Discreet Charm of the Bourgeoisie handlade om ett gäng som försöker äta middag tillsammans men konstant råkar ut för förhinder så handlar denna om en man som försöker ligga med en tjej, Conchita (Carole Bouquet, Ángela Molina)  men blir konstant avvisad, och blir sedan förförd och avvisad om och om igen. Det blir som ett maktspel där hon inte vill ligga utan att få något riktigt bra i gengäld (det visar sig till slut att hon vill har rejält med Bang for the buck)- för när hon har legat med honom misstänker hon att han kommer tappa intresset. Han, i sin tur vill inte erbjuda giftermål för då har han ju inga mer vapen kvar i sin arsenal. Och så fortsätter det filmen igenom, när han pressar så backar hon, när han backar så pressar hon ända tills hon och han till slut får det de vill.

Conchita spelas roligt nog av två skådespelerskor, en lite kylig och den andra lite mer kärleksfull. Mathiue ser uppenbarligen ingen skillnad på dom vilket kan vara en kommentar kring hur förälskad han egentligen är i en person (eller om det bara är något han tror?)...

Hon har kyskhetsbälte på sig precis när dom ska få till det

Ah, men du är den enda för mig

Snart min ros, snart

Filmen har sina poänger men är också ganska så jobbig. Det blir lite mysteriefilmsvibbar av att man inte riktigt vet vad hon är ute efter, vad han är ute efter är så att säga glasklart. Dialogen var ju klart mindre kul än i borgarskappets diskreta charm och de surrealistiska inslagen är också mindre framträdande.

#142 The last wave

The last wave eller Den sista vågen, 1977. Regi av Peter Weir, manus av Peter Weir, Tony Morphett och Petru Popescu

The last wave är en mix av mystiska hällregn, mustiga aboriginer och en vit man som är "the chosen one".  Låter inte det som något skoj? Inte så mycket i min bok.

Filmen börjar med att en aboriginer har hittat något mystiskt och blir sedan jagad av fem andra aboriginer(svårböjbart ord) men blir till slut dödad av en sjätte aboriginer i en bil som viftar med en mörda-folk-på-avstånd-magi-pinne. David Burton(Richard Chamberlain) får uppdraget att bli de fem männens advokat och sugs ner i ett träsk av mysterier och aboriginerkultur. Aboriginer är i "the last wave" bara män, ler aldrig, mystiska, svåra att förstå sig på, styrs av mystiska medicinmän, har järnkoll på trolleri. Så då vet vi det, skönt.

Fast i mystiska dödskallar

Magic rock

Put some shrimp on the Barbe'

Jag har alltså inget emot aboriginer, tvärtom! Men denna hokus-pokus rappakalja ser jag mer som en björntjänst mot ett folk som redan råkat ut för flerhundraårig förföljelse...

Nah, vad som räddar upp filmen är fotot som är vacker och ödesmättat. Men i övrigt så bah, det är lite som en slöare Indiana Jones fast utan humor. Betyget är lite generöst, men det är sådan jag är.

#230 3 Women

3 Women, 1977. Manus och regi av Robert Altman.

Dåså, dags att sjunka ner i 3 Womens mystiska värld av vatten, döfödslar, pistoler och trasiga individer...

Pinky(Sissy Spacek) har precis kommit till stan, hon får jobb på ett kyligt äldreboende-spa. Snabbt får hon en idol, Millie (Shelley Duvall). Millie snackar om det ena och det andra, hon snackar i stort sätt hela tiden som ett sätt att hantera hennes osäkerhet. Tyvärr har detta lett till att omvärlden är ganska så trött på henne och gör allt för att undvika henne. Hon brukar gå till doktorernas (lite dyrare) matsal och hålla låda, men det är nästan som att hon är osynlig, och doktorerna pratar liksom igenom henne...

Men Pinky, hon som själv är så tystlåten dras till den verbala Millie "You're the most perfect person I've ever met.", medan Millie blir allt mer irriterad på Pinky. Millie verkar köra enligt den gamla Groucho Marx-principen att “I don’t want to belong to any club that would accept me as one of its members.”-vilket gör att hon blir alltmer skeptisk till att ha en fangirl som inneboende. Samtidigt som att Pinky behöver bli lite mer---kommunikativ så behöver Millie ibland chilla ner sig lite. Någonstans här börjar Pinkys identitet liksom smälta samman med Millies, samtidigt föder en (tystlåten)lokal konstnär i deras bekantskapskrets ett dött barn, som Millie förgäves försöker få liv i. Så vi har tre ganska trasiga personer som på något sätt försöker hitta ett nytt jag att leva vidare med.

Millie tittar bort, Pinky tittar på Millie

Franska affishen lovar mer action än vad som ges

Filmen kom till Altman i en dröm, både handlingen, castingen och vissa scenlösningar. Men han har också sagt att Bergmans "Persona" är en stark inspirationskälla. Duvall vann skådespelarpriset i Cannes, vilket var välförtjänt. 2002 slutade hon med skådespeleri och slog sig ner i Texas, förra året car hon dock med i Dr Phils program och verkade tyvärr tappat alla kulorna i badkaret. Bland annat verkade hon tro att Bermudatriangeln liksom satt fast på hennes bröst...