#375 Green for danger

Green for danger, 1946. Regi av Sidney Gilliat, Manus av Sidney Gilliat och Claud Gurney, efter romanen med samma namn av Christianna Brand.

Grönt för fara? Nja, i detta fallet så utspelar sig dramatiken kring doktorer och sjuksystrar på ett sjukhus i norra England och de har ju ofta gröna kläder vilket man får föreställa sig i denna svart-vita mördarletar-fest. Då filmen utspelar sig i den tidigare delen av kriget så är Storbrittanien lite på defensiven, tyska V1- bomber fälls lite här och där och en eftermiddag kommer den lokala brevbäraren inrullandes på bår efter att blivit skadad trots att han var i skyddsrum vilket ju var oturligt. Läkarna börjar söva ner honom inför operation men efter en stund dör han oväntat. Mystiskt indeed. Likväl ses det som en olycka, åtminstone tills en sjuksyster-whistleblower avbryter sjukhusets julfest med att ropa mord! Hon springer därifrån innan hon avslöjar mer, vilket var lite olyckligt då hon raskt själv blir mördad. 

Nu är det verkligen ett odiskutabelt mord och polisen kopplas in. Entré för den charmiga Inspector Cockrill (Alistair Sim) som på klassiskt detektivfilmsmanér hittar en massa misstänkta med ett tjog olika motiv. Det är klassiskt Agatha Christie eller Knives out känsla för hela slanten, och det är precis så underhållande som man hoppas på. Doktorerna och systrarna har en massa skumma relationer med varandra och någonstans har vi också en nazist (som faktiskt är oskyldig #firsttime). 

Det går ju inte att komma ifrån att många brittiska filmer från 40- och 50-talen har en viss charm. Det är höjda ögonbryn, oklanderliga dialekter välekiperade skådespelare. Visst var det väldans få filmer som bjöd på lägre samhällsklasser eller andra etniciteter men det glömmer man snabbt bort när man tittar på Green for danger...

#176 The Killers

Oh, idag är det en specialare med tre separata mördare till priset av en. Först ut h

The Killers eller Hämnarna, 1946. Regi av Robert Siodmak. Manus av Anthony Veiller, baserad på en bok av Ernest Hemingway

Början är helt fenomenal då Orson Welles-kopian Max (William Conrad) och hans buttra kollega Al (Charles McGraw) kommer in på en liten diner. De försöker beställa middag men det enda som verkar finnas är Bacon, ägg och skinka. Ganska snart förstår man att de är filmens killers (eller en del av dom...) Vi vet inte riktigt mycket om dessa två, utöver det faktum att de är iskalla mördare och att de är raska med bitska kommentarer om varandra och om personalen och gästerna.  Al och Max är både obehagliga och coola, och jag skulle vilja se ännu mer av dom.

Kameraarbetet är snyggt och stämningen eskaleras sakta upp, tills det visar sig vad de egentligen är ute efter- döda The Swede. Någon springer ner till honom och varnar men han orkar inte ta sig upp ur sängen, han är för trött för att gömma sig mer- come what may... När mördarna kastar sig in i hans rum och pangar så liggar han där och tar emot slutet såsom det kommer.

En försäkringsman(Jim Reardon) försöker bena ut vad som har hänt så livförsäkringen ska komma till rätt person och utifrån utredningen nystas det ena efter det andra upp. The Killers är förvånansvärt lik Citizen Kane i uppläget då den består av ett gäng tillbakablickar från olika perspektiv i "svenskens" liv. Man får följa hans boxningskarriär, hans kärlek till först Lilly(Virginia Christine) och sedan hans totala besatthet med Kitty (Ava Gardner). Tempot är högt, skådespeleriet är snyggt, speciellt kring filmens skurkar. Burt Lancaster som Ole 'Swede' Anderson har lite svårare då hans roll inte är riktigt lika utmejslad.

Boxarkungen

Det är svårt att ta sig ut ur Ava Gardners klor...

Ava Gardner som spelar Kitty är en klassisk film noir-kvinna som först förför för att sedan förinta vår stackars swede. Hon är mjuk som sammet på utsidan och hård som sten på insidan....

The Killers är spännande och snygg och får ett välförtjänt:

The Killers eller Hämnarna, 1964. Regi av Don Siegel. Manus av Gene L. Coon, baserad på en bok av Ernest Hemingway

Jag skrev i om förra Killers att jag ville ha mer av själva mördarna, så here we go. Här är mördarna den ärrade Charlie (Lee Marvin) och den unga Lee (Clu Gulager) som, efter mordet, forskar vidare i fallet för att snoka åt sig en gömd skatt. Bra jobbat med upplägget liksom! Men sedan börjar återblickarna, som i denna version bara är två och de är långa och dötrista, i synnerhet de evighetslånga scenerna där Johnny (John Cassavetes) blir kär i den bleka Sheila (Angie Dickinson). Dessutom verkar alla scenerna vara inspelade i en trång studio vilket känns lite B. Och scenen hade funkat klart bättre med Ava Gardner som kan få en karl runt sitt finger på några sekunder istället för ändlösa dejter där kärlek sakta växer fram.

Känns detta som ett kul par? Nej, det är inte ett kul par. 

Jag ville se mer av er!

Tur för filmen att Charlie och Lee är såååå bra. De är grymma, retsamma och coola i någon slags omöjlig mix. Om filmen bara hade haft dom på äventyr så hade maxbetyget kunnat vara inom
räckhåll, men nu blir det bara ett: 







The Killers eller Hämnarna, 1956 Regi av Andre Tarkovski, manus av Alexandr Gordon, Irina Makhovaya & Andrei Tarkovsky, baserad på en bok av Ernest Hemingway

Sista Killers är en studentfilm på filmskolan och Tarkovskis debut (om man nu kan kalla en studentfilm för det). Den är till mångt och mycket en variant av första kvarten på versionen från 1946. Det finns dock några små fina grejer i den som visar lite löfte, men det känns lite väl mycket som en kuriositet för Tarkovski fanboys...

#137 Notorious

Notorious, 1946. Regi av Alfred Hitchcock, manus av Ben Hecht.

Äntligen får Ingrid Bergman en motspelare av rang, för Cary Grant gör sitt jobb alldelles perfekt som Devlin, en hårdkokt-noir-hjälte som söker rekrytera dottern till en känd nazist(Alicia-Ingrid Bergman) för att spionera på en koloni 'tyskvänner' i Brasilien. Men kärleken slås sina klor i dom men då Alicia nöds att gifta sig med en av nassarna så blir både säkerhetsläget och känsloläget jobbigt för dom.

Ah, så enkelt, och ändå så svårt

Skumraskens i vinkällarne

Bara kaffe och lite gift?

Ah, fotot är exceptionellt och spänningen är kompakt rakt igenom. Det finns många saker som dröjer kvar, en är de andra CIA-agenternas nedsättande prat om Alicia som lösaktig då hon faktiskt riskerar sitt liv. Och vi har, precis som i Psycho en närvarande mamma som bevakar hennes son(nazisten) och hans nya fru, och det finns säkert något oidipus-komplex inbakat i hennes överdrivna kamp över sin sonens uppmärksamhet. Triangeldramat mellan Devlin, Alicia och hennes nazistmake Sebastian definierar filmen och det är gripande att se Alicias ökande självdestruktivitet och Devlins tysta lidande som accelererar rakt igenom.

Sista kvarten spelas ut fantastiskt fint, och det känns skönt att se att Alicia till slut får lämna sitt nazistliv då hån blir utburen av Devlin framför ögonen på några förbluffade Gestapo-typer. Filmen slutar med att en dem säger till Sebastian, “Will you come in, please? I wish to talk to you.”och han går sakta tillbaka, medveten om att hans dagar är räknade.

#88 Ivan the Terrible - Parts I & II

Ivan the Terrible eller Ivan Groznyy-Ivan Groznyy. Skaz vtoroy: Boyarskiy zagovor, 1945, 1946, 1958, manus och regi av Sergei Eisenstein.

Två filmer men tre årtal? Mer om det senare...

På mitt jobb kan man ibland prata om att det ska vara "högt-i-tak" och med det menar man att man ska kunna slänga ut sig Idéer och perspektiv utan att det ska slå tillbaka. Taknivån under Stalintiden var dock rekordlåg, högst ett par centimeter. Även folk som verkligen försökte vara politiskt korrekta kunde bli inkallade till förhör för att aldrig komma tillbaks igen. Vissa yrken var farligare än andra - mest riskftyllt var det inom polis, press och kultur, exempelvis orkade man inte på tidningen Izvestija byta namnskylt utanför chefredaktörens rum då personen konstant bara fördes iväg och försvann för att ersättas av en glad streber som i sin tur raskt försvann...

Även för stackars Eisenstein hade läget blivit spänt och han lyckades med nöd och näppe få göra en film till, och efter att den filmen: Alexander Nevski slog an rätt toner blev Eisenstein till slut kompis med Stalin igen. Men läget var nog ändå ganska spänt, det var både försvinnanden och hårt tryck samtidigt som tyskarna började brösta upp sig mot Sovjets gräns, så han drog iväg till klipprummet och försökte få ihop något vettigt av alla filmsnuttar han spelade in i Mexico. Men han drogs raskt bort från sin korkek med en direkt order från Stalin- Gör en film om Ivan den store (I Sverige säger vi förskräckliga).

Runt 1940, då tyskarna närmade sig Moskva, var Eisenstein en av flera filmmakare som blev evakuerade till Alma Ata. Där kunde han i hyfsat lugn och med stora resurser bygga upp sitt epos, och vid premiären var läget bättre än på länge-tyskarna var i stort sätt besegrade och Stalin gillade filmen skarpt. Vad var det då Stalin fick? Jo, en supersnyggt fotat berättelse om han själv i 1500-talskläder.

Filmen utspelar sig i en turbulent tid, och i början blir den kloka Ivan vald till ledare, och han lovar att bygga upp landet. Men det finns onda Boyarer (typ rika aristokrater/antikommunister) som försöker besegra honom inifrån landet och onda armeer som försöker ta över landet utifrån...

Ivans kröning, hans kompisar ser inte roade ut (Ingen av dem är lojal, båda dör)

Ivans faster är skeptisk, hennes son borde ju bli Tsar istället

Europeiska diplomater är också skeptiska

Ivans livvakt har ögonen på alla

Det är många granskande ögon när Ivans kompis försöker ragga på hans fru...

Som sagt, filmen föll i god jord(Eisensten fick till och med Stalinpriset) så nu var det bara att köra en del 2? Sagt och gjort, Eisenstein var nu folkets filmhjälte och 1945 så gjordes även en tysk dubbning av filmen. Bara efter något år var del två klar och nu har det hänt något med Ryssland och Ivan, landet är mer splittrat och Ivan själv börjar få lite förföljesemani. Men allt börjar med hans kompis som förådit honom och joinat en Army-of-lovers video i Polen...

Allt är glassigt i Polen

Ivan börjar dessutom avrätta folk lite planlöst och när han får se de ligga utan huvuden så säger han bara "För få, för få". Hans hemliga polis har koll på potentiella dissidenter och plötsligt hittar Sovjets arme lite färgfilm som inte tyskarna behöver längre så då kör Eisenstein ett litet musikalnummer med hans mordiska hemliga polis:

Opa!

Holla!

Men nu måste han ta hand om Bojarerna till slut, och inte minst hans faster och hennes imbecile son, och sagt och gjort - genom list och en välvässad kniv så löser sig det också:

Så här ser det ut innan du blir överlistad

Hela film 2 är egentligen en mörk marddrömsvandring genom ett allt sjukare samhälle och en allt galnare regent. Och i del tre så skulle mardrömmen fortsatt, för i verkligheten så slog Ivan ihjäl sitt barnbarn i sin dotters mage(för icke sedesam klädsel) och han slog dessutom ihjäl sin son med ett spjut. Det var även politiskt en än mer turbulent tid med maktkamper, folkmord och förföljelser av dissidenter.

Den lätt naiva Eisenstein började spela in del 3 men då Stalin såg del 2 så förbjöd han visning av den och bestämde att allt foto kring del 3 som spelats in skulle brännas upp. Sagt och gjort, och Eisenstein fick aldrig chansen att göra en ny film....-Han dog fyra år senare av en hjärtattack. Del två släpptes officiellt 1958 och man har i efterhand hittat småbitar som skulle varit med i trean. 

Båda filmerna är snyggt fotade och nästan lika illamående-skapande i sin klaustrofobiska ångest (mest del 2). Betyget är snubblande nära ännu högre nivåer

#76 Brief Encounter

Brief Encounter, 1946, regi David Lean, manus av David Lean, Noël Coward, Anthony Havelock-Allan och Ronald Neame från pjäsen Still Life, av Noël Coward

Stora delar av filmen är en tillbakablick. Man ser en kvinna sitta framför sin putslustiga man och hon har ont i hjärtat. Hon har träffat någon fast man inte ska och hela hennes inre exploderar, och som brittisk medelklassdam ska man helst inte ha några känslor alls...De hade pratats vid, ett par gånger och plötsligt tänder det till på ett väldigt brittiskt nedtonat sätt. Långa blickar möts men de blir ständigt påkomna av bekanta. Förhållandet blir känslomässigt intensivt men det leder bara nästan till ett förhållande, nästan till sex, nästan till något mer allvarligt och nästan att hon hoppar framför ett tåg då allt skiter sig. Han tar sin familj till Afrika och hon är kvar med sina tankar...

Det börjar med att han hjälper henne med att få ut en sten i ögat

Och slutar med en kall sten i bröstet... Snyft

Jag gillade filmen storligen, den var nästan parodiskt återhållsam kring en sådan intensiv affär. Hade det varit en fransk film hade det varit tjogvis av immiga sexscener men här var det mest ångestfyllda blickar... Celia Johnson är fantastisk som Laura och många biroller var också inspirerade. Ett litet minus var den stora mängden voice-overs men slutbetyget blir ändå ett:

#31 Great expectations

Lilla Pip (som spelas av south park-butters) hjälper en fånge i början av filmen. Sedan följer en lång episod då en rik dam försöker para ihop Pip med hennes skyddsling Estella- i syfte att han som man, ska få sitt hjärta krossat. Efter några år får Pip plötsligt en massa pengar från okänt håll och han söker dig då tillbaka till sin Estella...

Efter denna lite snurriga start så saktas tempo lyckligtvis ner och man får följa Pips liv som ungkarl som vill komma när sin Estella. Men det är lite svårt att se varför Pip går igång på Estella, hon är söt men annars varken rolig, smart eller trevlig.

Filmen vann bästa foto, svart-vitt och bästa art direction svart-vitt. Jag visste faktiskt inte att det var uppdelat i färg svart/vitt. Och visst, fotot är bra i början, och art direction är väl också bra även om man har sett en naturalistisk 1800-tals miljö flera gånger innan.

Pip pekar alltid med mittenfingret, verkar snäll ändå

Alec Guinness är Pips kompis!

Överlag är inte Great expectations särskilt gripande eller visuellt spännande. Jag har inte läst boken men upplever som att en hel del saknas från filmen. Vissa scener känns lite rumphugna och ibland måste en berättarröst komma in för att förklara saker och ting. Karaktärerna var inte heller riktigt trovärdiga, speciellt de kvinnliga. Betyg:

#6 La belle et la bête

Väsande röst. Bäääääälll Bääääälll
Mild röst: Bätt, bätt

Där fick ni nästan halva manuset i franska skönheten och odjuret av Jean Cocteau. Enligt IMDB är det den sjätte filmatiseringen av Jeanne-Marie Leprince de Beaumont klassiker från mitten av 1700-talet. Belle växer upp som en askungen-tjej med två taskiga systrar och en lite listig bror.





Efter att hennes pappa hamnat i trubbel tvingas hon bo hos odjuret i hans magiska slott. Deras relation blir lite stockholms-syndromig efter en stund då hennes känslor värms upp av hans väsande röst (vem går inte igång på det?)... SPOILER...

Yada yada yada, han blir förvandlad till en vacker prins och de flyger iväg till ett sagoland.

Filmen är suggestiv och har ett väldigt vackert foto, vissa bilder är som konstverk i sig och och efter en stund kommer man in i en väldigt speciell sagostämning som faktiskt funkar för alla åldrar.

Betyg: Topp (nytt betygssystem måste omedelbart
tas fram)