#370 The emperor Jones

The emperor Jones, 1933. Regi av Dudley Murphy och William C. de Mille. Manus av Du-Bose Heyward baserad på pjäsen med samma namn av Eugene O'Neill. 

Robeson var på många sätt en pionjär inom teatern. The emperor Jones spelades faktiskt på Broadway och där var ju svarta stjärnor inte direkt vanliga. Han var faktiskt först med att spela huvudrollen i Othello mot en vit skådespelare, vilket tidigare (och för all del senare) spelades av Laurence Olivier, Orson Welles eller andra vita stjärnor i blackface. 1933 var han lite av en stjärna så då var det dags att filmatisera hans broadwaysuccé The emperor Jones. 

På teater är det viktigt att man spelar ut ordentligt. Gesterna måste vara stora och rösten hög så även de längst bak kan se vad som händer och hänga med i dialogen. En bra idé brukar vara att skala ner lite av det där när man spelar in film, vilket inte Robeson gör. Regisören verkar inte heller bearbetat manuset särskilt mycket, vilket är synd då man på film kan byta miljöer eller åtminstone röra kameran. Men det är klart 1933 var kamerorna väldans stora och stationära när man skulle spela in ljudfilm. 

Pjäsen cirkulerar kring en Brutus James (Paul Robeson) som är lite av en skojare. Alla i hans hemtrakter tror att han är lite av en ängel men i verkligheten så ljuger och spelar han sig fram i den undre världen. Det ene leder till det andra och han hamnar i finkan. Han rymmer, hamnar till havs och blir kung över ett gäng infödingar på en öde ö i stilla havet. Så där är vi, i en klassisk "negerkung"-trop med korkade infödingar som bara gör som den smarta amerikanen säger. Till slut, efter att han gjort om hela ön till ett slags Versailles så verkar infödingar tröttna och skrämmer iväg honom. Sedan lurar de tillbaka honom med infödingsdanser och mystiska förbannelser (varför denna "skräm bort-lura tillbaka" taktik var bra fattade jag inte). Ack slutet blev inget bra för vår stackars...hjälte. Eller för vår stackars tittare(alltså jag, för jag antar att ingen annan tittar på denna...). 

Musiken var bra, särskilt härlig var gospelmusiken som sjöngs fram då och då. Tyvärr är Robesons egna röst jättespeciel men också väldigt gammeldags. Det är en slags superlåg Barytonröst som är ännu murrigare än James Earl Jones. Det bara inte riktigt känns så kul för mig att lyssna på även om jag kan tycka att den är imponerande. 

Så totalt sett är det ett ganska muggigt manus, övertydligt skådespeleri, ganska trist filmat men med trevlig musik. Aj aj. Jag bjussar på en svag: 

#231 The testament of Dr Mabuse

The Testament of Dr. Mabuse eller Das Testament des Dr. Mabuse, 1933. Regi av Fritz Lang, manus av Norbert Jacques, Fritz Lang och Thea von Harbou

The Testament of Dr. Mabuse är ju nummer två i Mabusetrilogin, där Mabuse, der spieler från 1922 är den första och den ganska aktuella Die 1000 Augen des Dr. Mabuse som handlar om övervakningssamhället är den sista(än så länge, Mabuse har ju en tendens att hämnas bortom graven - precis som Obi-Wan i Star Wars).

1933 var ju läget lite speciellt i Tyskland där en djup lågkonjunktur gjorde folk lite benägna att hitta syndabockar, och här erbjuder Lang ett bekvämt alternativ - den onde Mabuse har förstört valutan, skapat fattigdom och ökat oron. Hans hejdukar skrämmer och utpressar folk tills de bryter ihop men tar sedan inte emot pengarna - rädslan är belöning nog. Var är dock Mabuse himself undrar ni säkert!(?) Jo han sitter på mentalsjukhus där han skriver långa texter till sin psykolog som drabbas av en stentung variant av stockholmssyndrom och under hans hypnos sprider vidare hans brottsideologi - även efter mabuses död... När filmen kom förbjöds den raskt av nazister med ömma tår, vilket främst berodde på att Lang citerade flera nazistledare genom filmens olika skurkar. Så filmen fick premiär i Frankrike istället och togs emot gott av fransoserna.

Mabuses papper

Mabuse är död, men hans psykolog (till höger) verkar ha påverkats väl mycket av sin patient

Men en sådan superskurk så behöver ju filmen en Batman för att lösa upp knutarna och det har vi hä i form av Tysklands Supercop, den bastanta Lohman (Otto Wernicke). Lohman är polisen som all skurkar fruktar och som allt som oftast kan lägga ihop pusselbitarna som för honom närmare den flyktiga Mabuse, för hur griper man en skurk som redan är död?

Lohmans tidigare kollega, polismannen Hofmeisters (Karl Meixner) galenskap kan representera nazisternas inflytande på det tyska folket. Han var tidigare polisstyrkans påläggskalv och var Lohmans egna skyddsling. Hofmeister undersökte Mabuse's gäng, men smittades själv av galenskapen ju längre tid han jobbar med fallet. Slutligen upptäcker han att Mabuse står bakom all ondska och står i telefon med Lohmann för att berätta allt han vet när ljuset slocknar. Han gråter och skjuter sin pistol i mörkret innan allting blir tyst. Nästa ljud är att han sjunger "Glooooria Gloria"... Ytterligare en intelligent tysk man drivs till ett barnliknande galenskap av "nazisterna".

Estetiskt sätt så finns det några väldans snygga grejer här, vilket främst vilar på Tysk expressionism som 1933 vilande lite på sluttampen. Det är stela väggar, mörka sminkningar och en fantaskiskt fin marddrömsscen då Mabuse berättar för sin psykolog om hans planer (som är enligt storskurksmanér)

Filmen fick också en svensk remake 1992 i form av Jönssonligan och den svarta diamanten, där det är Sickan som hamnar i koma och liksom hypnotiserar sin doktor Ma Buse (Peter Haber) att utföra skurkaktigheter. 

Snygg, intensiv och intressant. Nära högstabetyg:

#79 W. C. Fields - Six Short Films

W. C. Fields - Six Short Films, 1915–1933, olika regisörer men W.C. Fields verkar själv stå för manus på alla sex verken.

Humor är lite speciellt, det är mer bundet till tid och kultur än draman. Ett drama från Japan, Senegal eller Brasilien är ofta... dramatiskt medans humor inte lika lätt färdas över tid och land. Lite som efterrätter, Sushi är gott men japanska efterrätter har aldrig riktigt slagit utomlands. Men efterssom jag gillar Chaplin och Buster Keaton så förväntade jag mig lite merglädje här men icke, nästan allt faller snett. Det blir lite för mycket folklustspel och farsartat för min smak, och det är inte det att jag har invändningar mot sexuella anspelningar men jag tycker sällan att de blir så roliga.

Fields filmer är helt enkelt gjorda för andra än mig... Stumfilmen är klyshig, och de andra fem filmerna (från 1932-1933) är sisådär. Precis som Keaton och Chaplin har W.C: Fields en "egen" karaktär, som elak och grinig gubbe. Det hade kanske kunnat vara kul men är bara det sporadiskt i en av filmerna, (The Dentist) där han är en inkompetent - you guessed it- tandläkare.

Men, nah. Det var ju faktiskt ganska skönt när denna var klar, ahhh. Men ack, filmen efter är också en långfilm med Fields, dags att ladda kaffe, godis, rödvin och ostbågar...