#345 My Night at Maud's

My Night at Maud's eller Ma nuit chez Maud, 1969. Manus och regi av Éric Rohmer.

My dinner with André kom ut 1981 och trots att den är skrämmande pretentiös så tyckte jag om den. Även den fokuserar på en kväll och diskussioner om livet, andlighet och att leva i sociala 'bubblor'. För på samma sätt som i den filmen så har denna film ett Jag, ett jag som diskuterar och studsar sin världsbild mot någon annan. Filmens Jag(Jean-Louis Trintignant) är en lite bortkommen katolsk man som hamnar hemma hos en Maud(Françoise Fabian), som är en nyskild kvinna som verkar ha levt loppan på en massa olika sätt. Hon liksom lite förlöjligar honom och hans gamla katolska värderingar, men hon verkar också på något sätt lockad av hans oskuldsfullhet. Själv så slits han mellan sina värderingar (inget sex före äktenskapet, OSKYLDIGA tankar med mera) och sitt växande intresse (passion) för Maud. I valet mellan rätt och känslorna så väljer han lite mittemellan och får till slut både kakan och äta upp den.

Ma nuit chez Maud diskuterar religion och datinglivet men det görs ganska trist. Då Bergman aktivt själv letar efter svar på de stora frågorna så verkar Rohmer klart mindre investerad i sitt verk. Filmen slutar varken med ett bang eller ett frågetecken utan mer om att alla fortsätter som innan, utan vare sig nya insikter eller perspektiv. Under filmens gång hade jag kunnat svära på att Rohmer var en sådan där rabiat ateist då hans kristna karaktär verkade så korkad, men det verkar tvärtom varit så att han var trogen katolik livet ut, så jag lutar istället mot att han aldrig på allvar varken tvekade eller såg problematik i sin livssyn - vilket hade varit bra, för filmen åtminstone.

Det som filmen verkar vilja undersöka är om ödet styr våra livsval eller om vi själva kan påverkar våra liv. Tycker man den frågan är intressant finns det kanske mer att hämta, men personligen så tycker jag frågan i sig är ganska dum.

Raggningstips nummer ett

Så, nu har jag sett Rohmers mastodontserie på sex filmer om moral. Enligt baksidestexten ska de ta upp olika moraliska frågeställning men alla sex handlar egentligen bara om att man (man är i alla filmerna en man) inte ska tänka med snoppen utan på vad som är viktigt egentligen. Kanske fint men inte så insiktsfullt precis.

Det var det, ganska trist egentligen, så därför bjuder vi inte på mer än en:

#344 Suzanne’s Career

Suzanne’s Career eller La carrière de Suzanne, 1963. Manus och regi av Éric Rohmer.

Som i många(alla) Rohmerfilmer så följer vi snubbar som raggar. Här har vi en Guillaume (Christian Charrière) som raggar på en viss Suzanne (Catherine Sée), varje framsteg i processen - han tänker ganska amerikanskt med first, second, third och forth base- skryter han om för sin kompis Bertrand (Philippe Beuzen). Efter att ha kommit hela vägen så börjar kompisarna dessutom utnyttja Suzannes ekonomi. De liksom "har glömt plånboken" eller "har inte råd" då det är dags att betala. Suzanne fattar till viss del men bekymras inte så mycket av det. Grabbarna självbild är på en hög nivå, de är bara så mycket bättre än Suzanne. I början är det just Guillaumes sliskiga sätt som dominerar men ju längre filmen går desto mer rämnar fasaden hos "the good guy" Bertrand som liksom inte riktigt erkänner för sig själv och andra kring vilken usel kvinnosyn han egentligen har. Suzanne däremot bara glider filmen igenom, visst blir hon lite pankare, men hon är öppen för vad som händer och hamnar till slut på en klart bättre plats än grabbarna.

La carrière de Suzanne var ju faktiskt fin och hade karaktärer som jag definitivt känner igen från verkliga livet. Filmen har dessutom en ganska bra berättarröst som liksom i Barry Lyndon både förklarar skådespelarnas inre liv samt anlägger en viss raljerande ton till deras olika äventyr.

Grabbarna försöker med viss framgång ta hjälp av andarna för att "få till det"

Suzanne och Bertrande fikar

Sensmoralen här är något kring (unga) mäns självkänsla som ibland kan vara väldigt hög utan någon egentlig anledning. Jag tyckte om den ganska mycket, trots min lite risiga relation till Rohmer.

#343 The Bakery Girl of Monceau

The Bakery Girl of Monceau, 1963. Regisör Éric Rohmer, manusförfattare okänd men jag misstänker starkt Rohmer här.

Kortaste Criterionfilmen hittills! Vi pratar 23 minuter nya vågen och det känns helt lagom. I min förra review så gissade jag att nästa film skulle handla om en man som försöker få ihop det med en för ung tjej, för det har alla 6 filmer jag sett av honom handlat om. Döm då om min förvåning när huvudkaraktären tokraggar på en jämnårig, det kunde man inte tro.

Huvudkaraktären (Barbet Schroeder) går varje dag med sin kompis Schmidt(spelas av mannen med det sköna namnet Fred Junk) and längst en fransk gata och allt som ofta går de förbi en ung kvinna som heter Sylvie (Michele Girardon), hon går åt alltid åt andra hållet på väg till sitt jobb på ett konstgalleri. De byter blickar med varandra och vår unge hjälte blir tokintresserad. Han liksom lyckas krocka med henne och de börjar prata och visst tycke uppstår men aldrig på nivån att han får hennes nummer. Så han går desperat längst gatorna och liksom spanar, men hon är borta. Vår "hjälte" börjar då köpa kakor, och på bageriet jobbar en yngre tjej som han liksom på rutin börjar tjatragga på, och när hon blir intresserad så stöter han plötsligt på Sylvie - mon dieu, vad ska man göra nu?

Trots det lite lökiga upplägget är La boulangère de Monceau ganska charmig, och mer oförarglig än vad det låter som.

Han träffar Sylvie

Bakartjejen säger nej, men vår hjälte är expert på att tjata. 

23 minuter kort bagatell, men ganska trevlig. Ska jag vara generös så blir det:

#346 La Collectionneuse

La Collectionneuse, 1967. Regi av Eric Rohmer, manus av Eric Rohmer och ensemblen.

En snubbe(Patrick Bauchau), pussar sin flickvän hejdå. Han ska hänga på ett landställe i en månad för att "jobba" med sin kinaimport av porslinsrariteter. Så han drar ner till en sommarstuga och bestämmer sig för att bara slappna av, bara hänge sig åt nuet. Han ska doppa sina tår i vattnet, meditera, jobba pyttelite och annars bara hitta sin frid. Men redan efter en dag flyttar det in en ung tjej i huset och hans cirklar rubbas. Inflyttningen av en ung lättklädd tjej hade jag på känn då det har varit ett tema i alla Rohmers filmer jag sett. Han gillar verkligen att göra filmer och män i hans ålder som på olika sätt får till det med tjejer i sena tonåren.¨

 Men här är det hon som är på jakt, åtminstone till en början. Hon drar hem killar och följer med killar hem stup i kvarten trots att snubben vi följer och hans kompis kallar henne för subba och dissar henne. Men ju sämre hon blir behandlad desto bättre, för raskt ligger hon med snubbens vän. Efter det blir vår hjälte plötsligt nyfiken och vill också ligga, men det verkar inte hon. Han blir rasande, varför vill hon inte ligga med honom, varför?

det gör han inte

Han måste få ligga

Male gaze

Ännu en spännande Rohmerfilm, han bjuder på riktiga skatter från 60-70 talet. Jag har minst tre till att titta på inom kort. Min gissning är att de kommer ha teman kring äldre män och unga tjejer... I USA kan man ju prata om white privilage, men inget slår fransk filmregissör-privilage. Det räcker med att vara fransk från 60-.talet så får man maxpoäng av alla filmsajter, perfekt. Filmen får ett lite högre betyg än förtjänat för att jag anade en liten självkritik i själva nyckelscenen på slutet vilket får räknas som en förmildrande omständighet.

#347 Claire’s Knee

Claire’s Knee eller Le genou de Claire, 1970. Manus och regi av Éric Rohmer

Vad som är kul med hela Criterionprojektet är att tvingas se sånt jag inte annars hade sett. Visst, det blir en del bottennapp men det är en del av charmen. Dagens film är ett säkert kort då alla jag följer på Letterboxd har gett den 4-5 i betyg,  New york times säger "Almost perfect" och Ebert lämnar ut ett sällsynt toppbetyg. Varför lämnar då Clairs knä mig så oberörd? Lets dive in!

Filmen cirkulerar kring Jérôme (Jean-Claude Brialy) som är på en trip i Annecy, som ligger vid en vacker sjö. Där träffar han Aurora (Aurora Cornu) som är en gammal flamma/kompis/älskare(?). Aurora är författare och vill skriva om Jérôme så han lovar att berätta allt som händer honom under sommaren. Snabbt händer grejer då 15-åriga Laura, som är dottern i familjen som hyr ut bostaden till Aurora blir kär i den 44åriga Jérôme. Men Jérôme ska gifta sig i Sverige så han måste avböja, trots att hon flirtar på som tusan under en tvådagarsvandring som de går ut på (själv hade jag nog inte släppt iväg min dotter på en tvådagarstripp med en främmande man), när de kommer tillbaka så träffar han Claire(Laurence de Monaghan)! Claire är liksom lite snyggare, och är runt 17 år. Jérôme börjar direkt med att negga kring hennes boyfriend, hon är för bra för honom säger han. Han känner en passion mot henne men vill samtidigt balansera den mot vad som är lämpligt, mot Claire, han själv och hans blivande fru. Till slut bestämmer han sig, han vill röra hennes knä. Bara det skulle liksom visa för honom själv att han kan vara en man och vara framfusig, men också att han kan säga stopp.

Han och Laura

Claire och hennes pojkvän

Jérôme har en male gaze

Clairs knä

Så, hur ska det gå? Ska han bli helpeddo eller bara en medelåldersman med peddotendenser? Se Le genou de Claire för att ta reda på det. Eller bara läs vidare, för jo. Han håller sig och han är såååå nöjd över sig själv, och Aurora är också nöjd över honom. Nu ska han leva resten av sitt liv som en välanpassad man.

#348 Love in the afternoon

Love in the afternoon eller Chloe in the Afternoon eller Kärlek på eftermiddagen eller Chloe in the Afternoon, 1972. Manus och regi av Éric Rohmer

Efter vissa tekniska problem så började jag med att se film 6 i Eric Rohmers sextupel av moraliska sagor (alltså det är sex filmer och inte sexfilmer). Men då filmerna är självstående så ska det inte göra så mycket.

När man ser stand-up komiker kan det vara lite konstigt hur lättflörtade publiken kan vara. Det kan räcka med ett "Oh, strong lights here" och folk skrattar. Franska sextio- och sjuttitalsfilmer verkar ha samma effekt på filmrecensenter out there. Som här, vi har en film om en gift kille(Bernard Verley) som drömmer om tjejer, får ett erbjudande om en affär med en gammal flamma (Zouzou(namnet på skådespelaren, franska filmaktriser verkar köra artistnam som brasilianska fotbollspelare)) och backar ur. Allt tar tid, det är, objektivt sätt inte särskilt kul, men man behöver inte öppna filmsajterna för att veta att alla kommer vara så till sig ödslandes med toppbetyg. Gah. Nu blir det ett lite längre Wikipediaklipp:

Éric Rohmer ville att hans filmer skulle vara helt naturliga. Han använde sig inte av några jump cuts eller ändrade vinklar. Han ville också att allt ljud skulle vara naturligt, använde sig inte av några pålagda ljud eller musik och tog sällan mer än en tagning av scener, även om oväntade skeenden eller väderomslag inträffade. Utmärkande för hans filmskapande var att hans berättelser handlande om "vardagsmänniskor" som i samtida miljöer hade att möta och hantera allmänmänskliga problem relaterade till kärlek, lust, svek och trohet.

Japp, vardagsmänniskor som gör vardagssaker. Det kan kanske vara kul och intressant men jag blev bored. Sista minuterna fick jag se tre gånger på raken då jag somnade.

Filmen då? -Slutet gott, trots att han funderar på varför han egentligen gillar sin fru:

 ([voice over] Why, among all the possible beauties, was it her beauty that struck me? I'm no longer sure of the answer.)

Mmmm. Det var det. Nu är det alltså snart dags för 5 Rohmerfilmer till. #prayforfilmfrommen