Claire’s Knee eller Le genou de Claire, 1970. Manus och regi av Éric Rohmer
Vad som är kul med hela Criterionprojektet är att tvingas se sånt jag inte annars hade sett. Visst, det blir en del bottennapp men det är en del av charmen. Dagens film är ett säkert kort då alla jag följer på Letterboxd har gett den 4-5 i betyg, New york times säger "Almost perfect" och Ebert lämnar ut ett sällsynt toppbetyg. Varför lämnar då Clairs knä mig så oberörd? Lets dive in!
Filmen cirkulerar kring Jérôme (Jean-Claude Brialy) som är på en trip i Annecy, som ligger vid en vacker sjö. Där träffar han Aurora (Aurora Cornu) som är en gammal flamma/kompis/älskare(?). Aurora är författare och vill skriva om Jérôme så han lovar att berätta allt som händer honom under sommaren. Snabbt händer grejer då 15-åriga Laura, som är dottern i familjen som hyr ut bostaden till Aurora blir kär i den 44åriga Jérôme. Men Jérôme ska gifta sig i Sverige så han måste avböja, trots att hon flirtar på som tusan under en tvådagarsvandring som de går ut på (själv hade jag nog inte släppt iväg min dotter på en tvådagarstripp med en främmande man), när de kommer tillbaka så träffar han Claire(Laurence de Monaghan)! Claire är liksom lite snyggare, och är runt 17 år. Jérôme börjar direkt med att negga kring hennes boyfriend, hon är för bra för honom säger han. Han känner en passion mot henne men vill samtidigt balansera den mot vad som är lämpligt, mot Claire, han själv och hans blivande fru. Till slut bestämmer han sig, han vill röra hennes knä. Bara det skulle liksom visa för honom själv att han kan vara en man och vara framfusig, men också att han kan säga stopp.
 |
Han och Laura |
 |
Claire och hennes pojkvän |
 |
Jérôme har en male gaze |
 |
Clairs knä |
Så, hur ska det gå? Ska han bli helpeddo eller bara en medelåldersman med peddotendenser? Se Le genou de Claire för att ta reda på det. Eller bara läs vidare, för jo. Han håller sig och han är såååå nöjd över sig själv, och Aurora är också nöjd över honom. Nu ska han leva resten av sitt liv som en välanpassad man.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar