#414 Two-Lane Blacktop

Two-Lane Blacktop, 1971. Regi av Monte Hellman, manus av Rudy Wurlitzer, Will Corry och Floyd Mutrux

Två buttra män kör bil. Oftast behöver ju filmer fler ingredienser för att vara något men här är det inte så mycket mer som vår Blacktop bjuder på. Men till en början känns filmen som en ganska klassisk utmaning mellan två män i en gammal bil och en man i en ny bil. I den gamla bilen sitter två män utan namn (sexfaldiga Grammyvinnaren James Taylor och Dennis Wilson från Beach boys). De kör runt, de är sura, de får sin inkomst genom att dragracetävla(inte sådan här Drag Race) mot bilar som kanske ser snabba ut men som inte fått samma motorkärlek som deras 55' - Chevy. i den nya bilen sitter en mytoman som plockar upp liftare och berättar en massa rövarhistorier tills liftarna bestämmer sig för att gå av. De bestämmer sig för att tävla - först till Washington vinner den andras bil. The race is on! Eller, bara i några minuter, för våra bilister blir snabbt ganska ointresserade av att vinna, och mer intresserad av att bara vara på vägen - var den en tar en. 

Two-Lane Blacktop är i många avseenden en hyllning till vägen. Till att planlöst gasa genom långa landsvägar genom USA, att meka med förgasare och träffa nya människor som kör bil. På vägen stöter killarna på en tjej som liftar, och som den ena(James Taylor) får någon slags känsla för. Men precis som bilisterna så är även hon en fri flygande ande som liksom flyter sin väg. 

Det är få road movies som på ett så tydligt sätt hyllar själva vägen, och som dessutom har så coola huvudpersoner

Two-Lane Blacktop är lite av en favoritfilm, den är både snygg och härlig att vara i. Det finns något spirituellt kring hur filmen ser på bilen och vägen, något som egentligen bara funkar i denna brytpunkt av 60-70tal. Även om jag inte riktigt gillar bilar så kör Two-Lane Blacktop till the highway of my heart.

#389 WR: Mysteries of the organism

WR: Mysteries of the organism eller W.R. - Misterije organizma, 1971. Manus och regi av Dusan Makavejev

Herregud, OK. Nu var det alltså dags för lite experimentfilm med inslag av sex. Och inte vilken sex som helst utan socialistisk-stalinistisk sex, och terapi, och lite amatörteater. För detta är lite utav en collagefilm som består av flera olika delar: 

1. En man går runt New York med knasig hjälm och leksaksgevär, folk tittar lite roat på honom
2. Ett reportage kring Wilhelm Reich som var en av Sigmund Freuds assistenter och sedan blev en sexterapikille - Mer än sigmund
3. Random kvinnor som gör porrig konst och känner sig fria
4. Jugoslavisk politisk (teater) som handlar om politik och sexualitet. 

3 av 4 delar är alltså dokumentära och de är de delarna som funkar bäst - ivarjefall om du gillar dokumentärer som visar konstiga grejer utan att resonera eller förklara. Nu var vissa saker såpass knäppa så det fanns ändå visst underhållningsvärde. Sista delen med den Jugoslaviska teatern var evighetslång och evighetstråkig. Det är ju alltid svårt med samhällskritik i diktaturer så man fick läsa mellan raderna kring vad de försökte säga mer än sexuella rättigheter är viktigt för proletariatet. Sånt här var säkert helhett i gränsen mellan 60-70 talet men har åldrats lika bra som den där sunkiga blöta handduken som fortfarande ligger i min ryggsäck. 

I synnerhet andra delen blev jag ganska nyfiken på, men då man inte fick någon egentlig kontext till alla som bygde Organonlådor (trälådor med metalinsidor) och sedan gick in i, och kanske onanerade, så blev även den delen lite frustrerande. 

Nä, dags att tvätt innehållet i ryggsäcken så trots att det var lite småkul emellanåt så bjussar jag bara på ett: 

#328 Murmur of the Heart

Murmur of the Heart eller Le souffle au coeur, 1971. Manus och regi av Louis Malle.

När jag tittar på film med min dotter så brukar hon ibland försäkra sig om vem som är snäll och vem som är elak. Verkligheten (och lite bättre filmer) brukar ju nyansera det här lite mer. I Le souffle au coeur gör Malle en tolkning av sin egen barndom som både visar på omtanke, egoism, humor och ett överpretensiöst allvar. Precis sådana motsättningar lite äldre barn brukar vara upptagna av och då likaså vår Charles (Benoît Ferreux) som blir stand in för regissören som 15-åring. Skådespelarna består till största del av amatörer, men gör jobbet med den äran. Malle - precis som bergman verkar ha växt upp i ett borgerligt hem, men där det hos Bergman verkar stundom varit kallt och spänt verkar det hos Malle varit lite mer avslappnat. Familjen har mycket pengar, och barnen får en del- Behöver dom mer så kan man sälja någon antik pryl på vinden, det är aldrig riktigt någon som bryr sig. Föräldrarna verkar trivas trots mammans olika affärer- men man får å andra sidan aldrig riktigt ett svar på vad pappan gör på kvällarna. För det är just den lätt oidipala mor-son relationen som det fokuseras mest  på, för vår unga protagonist blir mer och mer arg och svartsjuk för varje affär mamman seglar iväg på. När han blir svartsjuk så blir han också kinkig, och då blir det jobbigt för alla andra. Han liksom glider runt och bara välter saker, och när husan ifrågasätter det så kastar han en mjölkflaska på marken och fräser ur sig något i stilen "nu har du lite mer att göra". För Charles, och hans bröder är ganska odrägliga och ouppfostrade, de behandlar andra som skit - men de har också en slags charm runt sig vilket gör att man inte riktigt kan hata dom så mycket som man borde.

Med sin mamma

Med en tjej

Precis som många andra coming of age-filmer så blir det också lite randomscener från ungdomen som jag antar att man som publik ska känna igen sig i, hade det varit Mitt liv som hund så hade vi sett Ingo boxas mot Floyd men här får vi se Indokinademonstrationer, tvångsbekännelser av sin synd för en präst (Michael Lonsdale som också spelar Hugo Drax i Moonraker) som lite lätt pedofilerar på honom men också scener från skolan skolan där han bråkar med kompisar, träffar tjejer och börjar lite tafatt med sexuella trakasserier med tjejer.

Charles är som sagt förtjust i sin mor, och det ena leder till det andra... Så på 70-talet blev filmen förbjuden att visas på fransk tv. Själva akten visas ganska dolt så det är väl inte så mycket att fasa över här, även om incest naturligtvis är något som Filmfrommen till 100% tar avstånd ifrån.

Filmen har ett fint driv och trovärdiga karaktärer, så trots en del brister bjussar jag på en:

#182 Straw dogs

Straw dogs, 1971. Regi av Sam Peckinpah, manus av David Zelag Goodman och Sam Peckinpah, baserad på boken av samma namn av Gordon Williams.

The wild bunch har alltid varit en liten favorit hos mig så därför var peppen på en ganska hög nivå  här. Men redan i början skaver det, då David (Dustin Hoffman) och hans unga fru Amy (Susan George) börjar sin sommar i en brittisk småstad där Amy växte upp. Kameran börjar med en lång inzoomning på 20-åriga Amys bröst. Sedan får man se resten av byn de är i, det är bara ett 70-tal män och en 15-årig tjej i kort-kort. Alla männen är inavelsknäppa, vilket Amy verkar väldigt medveten om men inte ha varnat sin man om. Det är allt från väldtäktsglada pedofiler, alkolister och våldtäktsglada hantverkare. Allt detta är uppenbart efter två minuter vilket gör hela resan lite konstig. Efter ett tag hyr han några lata takläggare som hjälper till i hemmet, eller "hjälper till" snarare - tempot är sävligt. Dessutom finns det en massa förakt från lokalbefolkningen mot mannen som gift sig med byns tjej-tjej och som med sina pengar, sin utbildning och stiliga bil nästan kommer från en annan civilisation.

Voff voff

Stans andra tjej

Så byborna börjar hämnas, först genom att ragga på Amy och sedan genom att hänga parets katt i deras sovrumsgarderob... Sedan har vi en lång, utdragen våltäktsscen, Amy skriker och vill komma undan, men blir nedslagen och tvångshånglad, men då går hon lite igång och blir mer och mer tänd tillbaka så samlaget verkar vara medgörligt och till och med passionerat- Joråsåatt... Sedan blir hon våldtagen igen av en kompis och bryter ihop-

Efter denna medeltida scen är mitt förtroende lågt nere, och då tar den sig lite mot slutet när filmen mer går över till en home-invasion-thriller då de lokala byrackorna vill hämta en påkörd pedofil(?) som David har kört på och nu vilar i huset. David blir då ganska auktoritär mot Amy och säger saker som Stay there and do as you're told. Våldet sista kvarten är det den samtida kritiken handlade mest om och om filmen hade kommit nu så hade våldet inte knappt fått en kommentar, utan fokus hade mer handlat om genusperspektivet-vilket också var en av de saker jag tänkte mest, jag är uppenbarligen PK så det skriker om det... Vissa kvaliteter fanns dock: miljön, galenskaperna, vissa repliker, den brittiska inavelskänslan så betyget blir ändå ett generöst:

#10 Walkabout

En pappa lämnar storstaden med sina två barn, långt ut i öknen tar bensinen slut. Han tar upp reservdunken, häller den över sig och tar upp sin pistol och skjuter mot sina barn. Barnen gömmer sig medan pappa tuttar eld på sig själv och skjuter sig.

Dottern som är runt 17 är nu fast i öknen tillsammans med hennes något gnälliga lillebror. Hur ska dom ta sig hem?


Dagens film heter "Mannaprovet" på svenska, vilket är lite fyndigt då den enda mannen i filmen förvandlas till aska inom några minuter från starten... Men jag antar att det är ett försök till att översätta termen Walkabout. Flickan och pojken söker sig runt i öknen och hittar där lyckligtvis lite sällskap av en aborginerpojke..



Relationen blir snabbt komplex, då kulturskillnaderna är ganska så massiva. Det blir även en hel återhållen attraktion mellan flickan och pojken. Ute i öknen är de utanför samhället och lever och trivs ganska så bra. Men nära dom finns civilisationen som både räddare och fängelse. Visst är själva grundfrågorna lite klyschartade, natur vs industri, ädla urinvånarna vs stadsbor samt diskussion av kolonialt förtryck av både folk, natur och djur. Men frågorna är ju viktiga och det görs så bra, jag har ivarjefall inget emot lite 70-tals plakatfilm. Fotot är fantastiskt och stillbilder används också i olika episoder.


En helt fantastisk film: Topp!