#379 The burmese harp

The Burmese harp, 1956. Regi av Kon Ichikawa, manus av Natto Wada efter en novel av Michio Takeyama.

Ytterligare en film om japaner i slutet av andra världskriget. Här följer vi en pluton djupt inne i Burma. De är på gott humör, de sjunger och akompanjeras av en av soldaterna(Shôji Yasui) som är en hejare på att spela harpa. Efter att ha blivit omringade av brittiska soldater så börjar de sjunga och spela, britterna gör också det (oh, the power of muuusic), och vips är kriget slut. Gänget hamnar på fångläger och deras harpspelare får som uppdrag att få en grupp japaner att ge upp. Tyvärr vägrar dom och dör, soldaten flyr iväg och blir omhändertagen av en munk. Han snor munkens kläder (lite taskigt) och försöker ta sig tillbaka till sina kompisar i fånglägret. Men sedan händer något. Han hittar lik, ganska många, på ganska många olika ställen. Japaner ligger liksom som halvruttna klumpar bakom träd, i diken eller i en bergsreva. Då händer det något med honom, och han går från att vara en fejkmunk till att bli en riktig munk. Han bestämmer sig då för att bagrava alla döda. 

Hans soldatkompisar vet inte var han var och blir allt mer besatta av att ta reda på vad han tagit vägen. Sådär fortsätter det, det är begravningar, det är soldater som vill hitta sin kompis. Jag får egentligen ingen större förståelse bakom folks inre motiv eller utveckling så jätteengagerande blir det aldrig. Sedan är detta en typisk 90 minutersfilm som man lagt till 40 minuter till, vilket gör att tempot blir mer för segt och att samma scener återkommer med ganska små variationer. 

Det finns något slags budskap här om krig, försoning och olika sätt att bygga upp ett land efter en moralisk och militär backlash som Japanerna garanterat upplevde i slutet. Själv blev jag inte så gripen utan snarare lite uttråkad vilket ju inte är ett bra tecken. 

The Burmese harp blev dock väldigt uppmärksammad och omtyckt när den kom, den blev Oscarsnominerad som bästa utländska film och var med och tävlade om guldlejonet. Men för mig blev det en: 

#378 Fires on the plain

Fires on the plain eller Nobi, 1959. Regi av Kon Ichikawa, manus av Natto Wada efter en roman av Shohei Ooka.

Krigsfilmer i sig bruka ofta följa soldater som ska göra farliga uppdrag som att spränga en bro, rädda någon (kanske Private Ryan) eller ta en kulle. Krigets galenskaper har också visats upp i många sammanhang såsom i Kubricks Paths of glory, Klimovs Come and see eller för all del i Almans Mash.  Här har vi dock en total avsaknad kring vad som i vanlig mening menas med krig, utan vi följer en japansk soldat, Tamura (Eiji Funakoshi) som blivit utkastad från sin pluton då han fått tuberkulos. Efter att sjukhuset blivit bombat så liksom driver han runt bland alla utslagna och ensamma förlorare som den japanska armen har blivit. Filmen utspelar sig i Filipinerna i mars 1945, och läget där verkade inte särskilt muntert. Japanerna är sjuka, bokstavligen utsvultna och saknar helt kontakt med någon som helst ledning. Soldaterna säljer allt de har, de dör i drivor av sjukdomar eller bomber. Inte under hela filmen avlossas det något skott mot amerikaner utan kampen handlar mest om att överleva. Inte mycket till kamp är det heller, de flesta har regenererat till ett slags vandrade grönsaks-status där de mest bara står, går, dör eller sitter utan varken någon större mening eller mål. 

Tamura har fått order om att lägga in sig på sjukhuset och om det inte går så ska han begå självmord med sin handgranat. Men orders i detta läge verkar inte så många bry sig om, och det gör inte Tamura heller utan letar runt efter mat som alla andra. Filipinerna har ju som bekant viss lokalbefolkning som folk lite håglöst verkar skjuta till höger och vänster, inte direkt utav grymhet utan snarare utav någon slags utmattad förvirring. Det blir därför inte helt förvånande då även dem börjar skjuta soldater vilket blir en ytterligare källa till tråkigheter. 

Hur ska man ge upp på ett bra sätt då? Ska man vifta med vita flaggan, nja - dom verkar ju bli skjutna både framifrån och bakifrån så Tamura ger upp på idéen utan bara håller sig på landsbygden. 

Så Fires on the plain var både intressant och stundtals gripande. Den är en tvättäkta feel-bad film utan några större trevliga avbrott. Det är död av både liv, värdighet, religion och lojalitet. Den är fin men kanske också lite enahanda. Det blir en stark: 

#155 Tokyo Olympiad

Tokyo Olympiad eller Tôkyô orinpikku, 1965. Regi av Kon Ichikawa, manus av Kon Ichikawa, Yoshio Shirasaka, Shuntarô Tanikawa och Natto Wada.

1965 var första året OS kom till Asien och berättarrösten är jättestolt och glad över att äntligen få vara med resten av världen. Man följer elden från Grekland till Japan via stora delar av Asien och entusiasmen är på toppnivå, nästan med gråt i rösten konstaterar man att en massa utlänningar kommer till oss, OSS!!! -Vilket ju vara extra kul då man 20 år tidigare var i massivt krig på Hitlers sida... 1965 säljer de också in, åtminstone till mig, att OS kan ses som ett fredsprojekt, en massa idrottare från hela världen (dock inte Kina, Indonesien och Nordkorea) träffas och tävlar i god anda. Lite intressant var att Öst- och Västtyskland tävlade under gemensam flagga, vilket måste varit stort 1965.

Sedan får man följa själva spelen, det är östtyska kulstöterskor som säkert fått en del "vitaminer" då vissa verkar nästan ha fått lite skäggväxt, men sedan fortsätter sporten i en tre timmar lång sammanfattning. Kommentatorn berättar lite extra pedagogiskt om sporter som japaner tycker är lite konstiga (som gång där man går konstigt) och cykling(som japanerna tycker ser väldigt slappt ut). Men annars är det lite fäktning, Barr, frigymnastik, simning, 100 meter med mera, i en väldigt lång stund. Visst är vissa bitar lite..artistiska men det är mångt och mycket en ganska pliktskyldig redovisning kring vem som egentligen vann vilket lopp. Jag bryr mig tyvärr inte alls om det vilket gjorde upplevelsen lite enahanda... Däremot var det ju kul att se att de tävlande var amatörer som märktes mest på maraton (väldigt många gick delar av loppet) och volleyboll (de var ganska kassa.)

Skutta

Och simma

Criterion släppte nu i december en episk OS-box med över 100 timmar(exakt 6253 minuter lång) OS-glädje! Kul för alla ni sportfolks out there med för mig känns boxen som ett naturligt slut på mitt Criterionprojekt- för trots att OS kan vara mäktigt, spännande roligt så kan det också vara alldeles, alldeles jättetråkigt.