Jericho eller Dark sands (som den hette i USA), 1937. Regi av Thornton Freeland, manus av George Barraud, Walter Futter, Robert N. Lee och Peter Ruric
Filmen hette alltså Jericho då den hade sin brittiska premiär men bytte namn till den amerikanska premiären, oklart varför men jag gissar på att amerikanerna kanske fick lite missvisande bibelvibbar av originaltiteln (slaget vid Jericho är berömt för att judarna fick ner de stora murarna genom att gå i takt). Här är det dock huvudpersonen som heter Jericho och han är ju mörk och filmen utspelar sig i öknen.... Dark Sands it is.
En liten passus här är att denna film var väldans svår att få tag i. Jag har allsköns streamingtjänster, bland annat Criterions, men den visades ingenstans. På fysisk media fanns den bara i en stor och dyr box som jag inte var sugen på, så jag såg den på Youtube. Upplösningen var riktigt kass, ljudet dåligt och texten var på arabiska så lite orättvisa omständigheter kring tittningen får läggas till handlingarna.
Cpl. Jericho Jackson (Paul Robeson) är vilket som en modig och duktig underofficer för en grupp "negro soldiers" på väg över Atlanten under slutet av första världskriget. Båten han åker i blir torpederad och han försöker då rädda några soldater som fastnat bakom en kinkig dörr, då får han under pistolhot av en högre officerare order om att strunta i dom. Han slår då den högre officeren i skallen och räddar sedan sina soldater. Tyvärr dör dock officeraren av slaget och Jericho riskerar många års fängelse (kanske även en dödsdom). Han utnyttjar dock vänskapen med en annan officer för att få en kort övervakad permission. Därifrån flyr han och skapar ett nytt liv för sig själv i Afrika.
Så snabbt en amerikan (eller Pippi Långstrumps pappa) hamnar bland ursprungsbefolkningen så blir det ju alltid en kung eller hövding och så är det här med. Vi västerlänningar är ju bara så överlägsna.
Nu ska jag inte gnälla över det för Jericho bröt ganska många mallar för hur svarta visades upp på film. Han är tuff, stark, auktoritär och kallar till och med sin vita sidekick(Wallace Ford) för boy. Robeson var själv tokstolt över filmen och jag kan förstå varför. Han fyller varje scen han är med i med en slags självklar dominans och stundtals även charm. Han har ju dessutom sin röst, som nog är filmhistoriens mörkast, som han använder för positionera sig själv och för att sjunga några tidstrogna trudilutter.
Hemma i USA hamnar överofficeraren som hjälpte honom att få en permission i rejält med trubbel. Han döms till medhjälp för flykt och hamnar i fem års fängelse. När han kommer ut är han lika bestämd som Liam Neeson i Taken på att få rättvisa. Och han kommer inte ge upp tills han hittar och för tillbaka Jericho till lagens långa arm...
Jericho var lite klyshig, men också ganska underhållande. Även här var mycket inspelat on location i nordafrika vilket alltid är trevligt. En rolig detalj är att när beduinerna rör sig över öknen så spelas musiken som John Williams återanvände till Star Wars-scenerna i Tatooine.
Ett ganska svagt men ändå ett:
