#450 Bottle Rocket

Bottle Rocket, 1996. Regi och manus av Wes Anderson, manus av Owen Wilson & Wes Anderson.

Wes Anderson utan budget, hur blir det? Estetiken, karaktärerna och stilen känns ivarjefall klart igen även om varje tagning inte är sådär superstiliserad som i senare filmer. Här följer vi primärt ett par kompisar (Owen Wilson och Luke Wilson) som börjar filmen med att  rymma från ett mentalsjukhus, eller kanske inte rymma då sjukhuset låter de boende lämna när de vill- Men Dignan (Owen) tycker att rymmande är mycket roligare än att bara gå ut genom svängdörrarna. Dignan är den lite mer skruvade brodern som redan har planerat brödernas närmaste 75år. De ska få ordning på sina liv, skaffa jobb och inte minst göra häftiga heists. Det är väldigt mycket brott för sakens skull och som ett sätt att få respekt hos riktiga brottslingar. Till slut hamnar dock våra glada amatörer med vatten en bra bit över huvudet men vad gör det när man är sköna slackers?

Filmen är inspelade av ett antal sammansvetsade kompisar med en liten budget - vilket märks. Allt känns ganska spretigt på ett lite oskönt sätt. Det är lite som att någon i gänget vill göra en film om brott, någon annan om kärlek och kanske att Wes inte var tillräckligt stark och fokuserad på vad filmen egentligen vill berätta. 

Den har trots allt en charm och man känner igen en del fina saker från senare Wes Anderson-filmer men det går inte att komma ifrån att det här är mer potential än verkshöjd kring gänget här. 

#199 Schizopolis

Schizopolis, 1996. Manus och Regi av Steven Soderbergh.

Jag var medveten om att det skulle bli förvirrande och att trådarna skulle bli svåra att få ihop. Och mycket riktigt så är det snart en massa olika handlingar på gång samtidigt. Och som lök på laxen spelas en del karaktärer spelas av samma personer... Det är dock inte särskilt kul eller intressant - bortsett från de olika lekarna kring fantasilösa manus, exempelvis så talar ett par i filmen bara om vad de ska säga- utan att säga det:

Fletcher Munson: [sunnily, on homecoming] Generic greeting!
Mrs. Munson: [warmly] Generic greeting returned!
[they kiss and chuckle at each other]
Fletcher Munson: Imminent sustenance.
Mrs. Munson: Overly dramatic statement regarding upcoming meal.
Fletcher Munson: Oooh! False reaction indicating hunger and excitement!

Andra i filmen verkar ersätt alla sina repliker med nonsensord, typ så här:

Mrs. Nameless Numberhead Man: Arsenal. Nose army.
Elmo Oxygen: Nose army. Beef diaper?
Mrs. Nameless Numberhead Man: Nomenclature.
Elmo Oxygen: Throbbing dust generation!
Mrs. Nameless Numberhead Man: Drum tissue outburst.
Elmo Oxygen: Jigsaw. Uh, fragment chief butter. King surgery mind?
Mrs. Nameless Numberhead Man: Bunny bucket.
Elmo Oxygen: Precision galley sponge.

Mycket cirkulerar runt en Fletcher som skriver tal åt någon scientologliknande ledare, talen ska låta smarta men inte innehålla något konkret. Men sedan finns det kidnappare, attractive housewife #2, utrotarare och konkurrerande filmteam som rekryterar en skådis rakt från filmen.

Filmens Hubbard-kopia

En underlig man

Regissören himself som masturbations-tajmar sig själv

Så visst, det finns en hel del kul ideer men ingen helhet alls. Allt är så mycket onödigt snurrigt, och filmen hade klart tjänat på att klippas ner minst en halvtimme- och ja, jag vet  han varnar för att filmen är snurrig när den startar men det hade varit bättre att göra något åt det istället för att bara konstatera det...

Så, nä. Denna vill jag inte se igen. Det fanns ju dock vissa roliga idéer så bottenbetyget åker inte fram idag.

#108 The Rock

The Rock, 1996. Regi av Michael Bay, manus av David Weisberg, Douglas Cook och Mark Rosner.

The Rock och Armageddon är ju de filmer som skapar mest känslor i Criterionforumet. Är de inte för mainstream för att vara med? Och är inte Michael Bay en inkarnation av Belsebub? Sant är ivarjefall att han precis som Bergman och Kurosawa har en egen stil, ofta långa låga kameraglidningar som går runt skådespelarna. Sedan smäller det också, ofta.

The rock är ju ganska trevlig tuggummiaction där en general samlar massa farliga gasbomber på Alcatraz som han ska spränga mot San Francisco om inte staten tar hand om alla döda soldaters familjer bättre. En eloge till Bay som komlicerar skurken lite, han är ingen ond mastermind utan verkar vill väl, innerst inne. Men han har ju kompisar också, och de verkar vara onda psykon som gärna massmördar. Nic Cage spelar en Kemist som tillsammans med Sean Connerys karaktär Mason som är en före detta fånge måste ta sig till ön och save the day. Det smygs i ventilationstrummor, det sprängs eldbomber, det åks i Indiana Jones-gruvvagnar som leder ner till stora stup. Det skjuts också en hel del medans tiden rinner ut... Trots att allt känns ganska så överbelastat så är det ganska...kul. Connery och Cage har bra samspel och filmen har en slags klassisk James Bond charmigt-även-när-det-är-farligt stämning.

Filmen följer Armageddonmönstret där inga kvinnor är med där allt avgörs utan Goodspeeds gravida flickvän får sitta och hoppas med svetten i pannan att allt ska gå bra. Bechdeltestet är inte ens nästan uppfyllt...

Stanley Goodspeed: "I'd take pleasure in guttin' you, boy. I'd take pleasure in guttin' you... boy." What is wrong with these people, huh? Mason? Don't you think there's a lot of, uh, a lot of anger flowing around this island? Kind of a pubescent volatility? Don't you think? A lotta angst, a lot of "I'm sixteen, I'm angry at my father" syndrome? I mean grow up! We're stuck on an island with a bunch of violence-for-pleasure-seeking psycophatic marines, SHAME-ON-THEM!... Mason?
John Mason: Yes, I'm here. I was just thinking how wonderful it was when the inmates weren't allowed to talk in here.

Farliga finska kulor

Connery i Grunge-frisyr 

Kameran rör sig hela tiden, varje tagning är i snitt 2,6 sekunder så man får ingen tid att reflektera lite över eventuella luckor, utan filmen är som en dextrosoltablett, full med piggt socker... Den är ju faktiskt ganska så skojig, och jag skäms ändå lite då jag ger den en: